mycket hjärta.

EXPLOSIONER 2011

2012-02-13T14:53:00.000-08:00

Följande ord är de mest raka och renaste och ärligaste och bästa ord jag nånsin skrivit:

EXPLOSIONER

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner.

Det här handlar om handgranater och atombomber.

Våra kroppar liggandes på fabriken - gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten.

Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen,

låg någon annan där.

SVARTA HÅL

Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg.

Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.

Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte. Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig.

Lät dina blå ögon göra hål i mina.

Önskade att jag kunde säga:

Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu.

Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen. Andetagen är tyngre nu,

det är inte dina längre.

VÅR/VINTER/VÅR/VINTER

Det är mina andetag och de blåser stormar i bröstet, känns som att ett tredje världskrig pågår där inne, bland hjärta och lungor.

Din kropp var mjuk mot min. Dina händer knotiga och tunna, men jag höll dem, lät dig vara ledsen tills du somnade. Du la din arm om mig och våra trasiga hjärtan seglade mot morgonen.

Jag kunde aldrig skriva om dig i somras.
Men mina ord handlade alltid om dig.

Och jag pratar alltid om hur enkelt det är att fullfölja saker men själv sitter jag fast i ett system som inte går framåt. På bussen sitter du bredvid mig och tar min hand, gnuggar tummen mot mina knogar,

jag längtar efter dig nu.

SMÄRTTRÖSKEL

Det här är som världens finaste kärlekssång men också den mest smärtsamma. Jag befinner mig i andra versen nu, där låtskrivaren förklarar hur fruktansvärt ont det gör att vilja ha någonting som är omöjligt att få.

Det behöver nödvändigtvis inte handla om dig längre, utan kanske om någon eller några andra.

Jag slöt ögonen i väntan på dig, i alla fall.

Vaknade morgonen efter av varma ord som jag varsamt förflyttade till höger och vänster hjärtkammare.

KARDIOLOGI

Det kommer bara leda till något ont sa du och vände andra kinden till. Jag frös med blicken över en somnande stad och undrade hur vi hamnat här.

Vilken funktion fyllde du när du satt fast i mig?

Hjärtat stannade mitt i allting

När vi gick över torget höll du min hand.

Det finns ett foto på oss taget med din väns ögon då jag försvinner in i din famn och du trycker dina läppar mot min kind. Han vet lika lite som jag och jag vill säga det till honom.

Att jag inte vet vad vi är eller kommer att bli.

Att vi förmodligen bara är.

ENKELRESA

En dag bestämmer jag mig för att inte vara mottaglig längre. Stänger av alla känslor i hela kroppen och säger till mig själv att nästa gång du kommer nära så ska jag inte göra

något.

Så står du plötsligt precis mittemot. Jag sträcker ut armarna och försvinner in i din famn igen, lämnar mig själv där tills nästa gång vi ses.

När du rör mig gör det ont överallt.

När jag rör dig känns det som att din hud spricker.

NATTDJUR

Du är ett andetag ifrån mig nu. Jag lutar mitt huvud mot din axel och lägger mina fingrar mellan dina. Du håller hårt.

När vi ska kramas hejdå en natt så kommer tunnelbanan och det känns som att du inte vill släppa. Du trycker kroppen mot min och drar med fingrarna i min nacke, som om det var sista gången.

Som om vi bara existerar på natten.

DYSFUNKTIONELL

Du kan bara vara arg korta sekunder.

Jag kan vara arg en evighet.

Du kan leta dig in med de bruna ögonen och göra allting värre.

Jag kan låta min kropp ge med sig när du rör mig.

Du kan hålla armarna runt mig.

Jag kan vara kall och hård, inte låta dig.

Vi kan ingenting.

JAGET

Du somnar med halva munnen öppen, det är influensatider och din näsa är täppt

Du skjuter bort en människa du tycker om för att
du är rädd

Och för att du vet att den här människan inte vill någonting med dig, den här människan är rädd för att vara utan närhet

Den här människan pratar gulligt med dig, gör så att orden smälter i dina öron och du är där varje gång när han kommer nära, tackar och tar emot

Den här människan är dum i huvudet.
Den här människan kommer skada ditt hjärta.

Du vet det för dem säger det till dig,
inte för att du förstår det själv.

Ditt hjärta blöder och är köttslamsor från tidigare attacker

UTSVÄVNING

Jag gömmer min näsa mellan din axel och nacke i en kram
lägger ner allt jag någonsin känt på en liten centimeter

När du pratar om andra gör det ont i mig
för att du kan låta mig försvinna in i din famn
och trycka läpparna mot min hud

Men vi är fortfarande ingenting extra
ingenting utöver det vanliga

och jag önskar att jag inte kände dig

SÄKERHETSÅTGÄRD

När porslinshuden spricker vet jag att du varit där och petat,
när du tittar på mig med dina hjälplösa oskyldiga onyktra ögon
är vi tillbaka där vi började igen
och jag är den mest hjälplösa i hela världen
står med armarna hängandes och vill ha dig
så börjar du prata om att du är ledsen igen och jag vill säga att

allt blir bra
även fast jag inte tror på det själv

Du kan fortsätta trycka din varma kropp mot mig

och sätta spår i min hud

men

jag är inte gjord av sten,
mitt hjärta kan också gå sönder.

SLUTET

Om du fick välja ett ögonblick av tiden som varit nu, att spara och klippa ut ur historien för att sedan trycka på repeat och play,

vilket skulle du välja?

När vi stod på centralen och väntade på tåget
och kramades så hårt att det kändes som
att man skulle lossna från världen om man släppte

När du höll mig i handen medan vi
mitt i natten gick över medborgarplatsen

När du placerade dina läppar på kinden,
i pannan, halsen och nacken

När vi gick på vägen hem till mig och sjöng låtar som får varje hjärta att skena av sorg

Jag skulle välja

allt eller inget

___

Och jag önskar att du också kunde göra det.

hallonsoda, drömmar och livet

2012-01-25T11:43:00.000-08:00

Det går i vågor, ena dagen helt fantastiskt, andra dagen känns det som att jag håller på att drunkna. Jag försöker smälta bort dig, men du ligger som ett extra lager hud och det är så det ska vara. jag tror inte det är meningen att du ska försvinna, jag vet inte vad meningen är med dig. Men jag ringer och vi pratar länge, och ditt skratt ramlar ur din mun rakt in i mitt öra. Det finns ingen annan som är som du, som fungerar som du fungerar i mig. Du nämner hennes namn en gång, men det gör mig ingenting. Inte just då.

En morgon när jag vaknar läser jag ett mail som gör mig glad. Veckan efter lägger jag sång på en låt som bland annat är gjord av sångaren i det viktigaste bandet när allt var svart för några år sen. Och när jag står där i studion så känner jag att det är det jag vill göra varje dag. Som att äta upp det man har i handen och sträcka sig efter mer, utan att få det. När blir det så? När får jag spendera alla mina dagar i en studio/replokal/på en scen i hur många timmar som helst?

Jag vet inte, men jag hoppas det är snart.

Efter att ha jobbat som timvikarie i ett år får jag ett vikariat som börjar i mars, det känns fint att få jobba med de äldre. Det finns så många som jobbar där för att tjäna pengar, men när det faktiskt är människor man jobbar med och inga maskiner så är det en helt annan sak tycker jag. Då är omvårdnaden viktigare än pengarna. Ett viktigt och bra jobb, tänker jag. Även fast jag vill hålla på med musik 24/7.

I mars åker jag och mitt fina band ner till Göteborg för att göra en akustisk spelning på Kontiki. Jag längtar dit, framförallt till mina fina vänner men också till att stå på scen. Det ska bli fint att se staden igen, fint att träffa den bästa människan i hela världen igen.

Det jag kanske är mest rädd för just nu, är att falla samman när jag är där. Den som lever får se.

I CAN'T BE SOBER AND WIN YOU OVER.

2012-01-09T16:15:00.001-08:00

när allt annat här är falskt och fel.

--------------

2012-01-09T03:58:00.000-08:00

han kallar henne baby och gör hjärtan efter hennes namn.

varje fredag går jag ut och dansar, sedan sätter jag mig på tunnelbanan hem. på vardagarna jobbar jag och på kvällarna sitter jag hemma. han kallar henne fortfarande baby. spelar ingen roll om det är dag eller kväll. tänker ofta att jag skulle kunna säga "antingen väljer du mig eller så flyttar jag och lämnar allt föralltid". han skulle aldrig välja mig för han gör hjärtan efter hennes namn. han skulle säga att det är bra att jag ser världen. kanske.

han skulle nog inte säga någonting alls för han är upptagen med att kalla henne baby.

en kväll sitter jag och en vän och dricker öl. vi pratar om honom och försöker komma fram till någon lösning. det finns ingen lösning. så vi går därifrån, hon går hem och jag fortsätter äta av natten. funderar på det här med att veta och förutse att något skulle kunna bli så jävla bra.

anledningen till att jag aldrig slutar är för att jag ser inte slutet. jag väntar på början.

men han kallar henne baby och gör hjärtan runt hennes namn medan jag vaknar på morgonen, tittar runt i min lägenhet, tänker på honom som en möbel, att han skulle passa bra här inne. och jag skulle aldrig kalla honom baby, inte heller göra hjärtan runt hans namn. Men jag skulle må så jävla bra.

haligh, haligh, a lie, haligh

2011-12-15T02:06:00.001-08:00

Det är december. Vissa dagar är det kallt, andra varmt. På nyheterna pratar de om snöstormar som aldrig kommer, hur Sverige snart ska täckas i snö. Men jag ser inget av det, marken är fortfarande grön och bilrutorna endast fuktiga. Men man ska nog inte klaga, det finns så mycket som försämras när den där vintern kommer. Så mycket man kan klaga på, skylla på. Men jag längtar efter snön, för min födelsedag har alltid varit vit. Som den där gången när jag fyllde fjorton och fick en digitalkamera, min allra första. Det hade inte snöat alls mycket under hela december men så kom snön på min födelsedag. Jag gick ut på trappan i nattlinnet och fotade snöfallet, kylan i luften förvandlades till värme inuti.

kommande stycken handlar om olika personer.

1. När slutade jag att vara okej? Var det något jag gjorde som inte förväntades och isåfall vad. Jag ser oss fortfarande utanför det där caféet. Vi står och sparkar i marken med våra kängor och röker, cigarett efter cigarett. Sen går vi in, sätter oss och pratar inte. Vi bara sitter där, vid ett tillfälle tar du upp en bok du köpt skriven av en filosof. Du berättar om den och dina ögon lyser. Det var alltid så, de mest otippade saker var du intresserad av. Till exempel, den där filosofen och billie the vision. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på dig, att jag inte saknar. För det gör jag. Jag vet inte ens var du är eller vad du gör. Har inte hört något från dig på snart ett år. Det spelar ingen roll om jag slänger iväg ett sms, du kommer ändå inte svara på det. Jag önskar att jag såg dig någon gång. Att du är vid liv i alla fall. Och att du svarar på nästa sms jag skickar. Men det går dagar och månader, sen har jag glömt att jag ens skickade ett sms. Så jag skickar ett till.

2. Vrider mig i sängen, drömmer mardrömmar, sover oroligt. Det är nog inte du som gör att det är så. Kanske skriver jag det bara för att fylla ut. Men, jag saknar dig. Tänker på hur allting var så lätt förut. Nu känns det som att du driver bortåt varje dag som går och jag undrar hur vi skulle vara om jag aldrig aldrig aldrig hörde av mig. Om du skulle göra det. Och jag undrar när du tänkte berätta att du kommer hit snart. Och vart du kommer sova. Det var alltid så lätt med dig, du sa någonting och jag svarade, sen skrattade vi. Nu är det mer att, jag säger någonting, du kanske svarar, sen är det tyst. Förut var du den enda i hela världen som var på riktigt. Den enda som kändes i mig. Om någon skulle rycka bort dig ur hjärtat skulle det göra ont. Jag klippte bort dig helt själv, lät endast små bitar sitta kvar.

Tänker att jag är alldeles för dramatisk för dig, att du aldrig har varit så. Att livet för dig är så lättsamt. Men för mig är det svårt, för du är där borta och jag är här och jag saknar dig varje dag. Önskar att vi hördes som förut. Men det gör vi inte. Jag har lärt mig att sova utan dina godnatt.

f-a-m-i-l-j

2011-12-11T14:29:00.000-08:00

Hur löven faller om hösten. Sakta singlandes neråt, vilandes på marken. Hon frågar om det är kallt ute, jag tänker att det inte gör någon skillnad om jag svarar fel för du kommer ändå inte röra dig därute, du blir rädd då. Det är kallt ute, svarar jag. Frosten lägger sig över löven på marken och vi väntar på snön. Det går veckor innan den kommer och när den kommer, så faller den fort, försvinner i samma sekund. Jag tror att marken äter vintern. Den tar allt dåligt. För den delen kommer det inget bra ur den heller, mina nyplanterade smultron som jag satte i en kruka en varm julidag växte aldrig. Det blev bara fler smultronblad, men inga bär. Inga sötsura bär.

Det är sommar på Gråheden och min pappa står vid grillen, jag leker i skogen med min syster och vi springer bakom huset. Hundarna skäller på oss när vi springer, deras hundgård ligger på en höjd från huset och i sluttningen växer det smultron. Vi plockar, slänger alla de bruna, smakar de som är röda. I min mun smakar det sött och surt och sommar. Frihetskänslan som infann sig när rektorn haft sitt sommartal i kyrkan och man hade suttit på sin plats i sitt klassrum, fått ta emot ett pris för att man varit bäst på nutidskrysset, fått sin tårtbit, fått sin kram av sin lärare (som man aldrig ville ha ör det var konstigt, luktade inte mamma). Då var det sommar. Då kunde man cykla ner till älven medan pappa gick bredvid med en hund i varsitt koppel, i varsin hand. Där gick mamma, där gick min syster, där gick min bror. I eftermiddagssolen gick vi ner för att titta på hur älven brusade där det var som mest strömt. Jag tänkte alltid att om jag åker båt i älven någon gång och hamnar där, i strömmen, så dör jag. Vi åkte alltid uppströms med båten, aldrig till strömmen. För då dör man.

Så går vi hemåt igen, det är lite kyligare ute, lite mer mygg. Sätter oss inomhus och tittar på tv. Med varsin chipsskål i handen sitter vi på rad, mina syskon och jag. Min pappa och min mamma satt kvar vid köksbordet och pratade. Hon med ett glas rött vin, hand med en iskall öl.

Hon säger god natt till mig med ett leende, jag säger att hon ska låta det vara tänt i hallen och dörren ska vara öppen. När hon har gått ner för den gröna trappan så lägger jag täcket över huvudet och blundar.

Det är morgon, jag går upp först av alla och bankar på deras dörr, de ber mig att göra frukost som ett trick för att jag ska gå därifrån. Men jag ger mig inte, tänker att det minsann, får de fixa åt mig. Så äntligen är vi alla nere i köket, på bordet står det fruktyoghurt och ägg så det räcker till alla i familjen. Där står oboyburken och skivorna av skogaholmslimpan ligger i en smulig hög. Så pratar vi om vad det ska bli av den här dagen och jag säger att jag vill åka och bada, men får ett nej som svar. Då springer jag upp på mitt rum och gråter och tänker att mitt liv är en film och någon räddar mig snart. Min pappa kommer upp för trappen och är förstående och snäll, någon timme senare åker vi och badar. Allihopa. Solen skiner över skogstjärnen och vi har med oss matsäck. Alla badar och skrattar, och nu tänker jag att det var de här dagarna som var finast. Och jag saknar dem.

Men det var inte sådär fint och perfekt hela tiden. När vi blev äldre förändrades något, det blev mörker istället för ljus. Den ena gick och la sig medan den andra stannade uppe och pratade om livet alternativt lyssnade på en och samma låt om och om igen och grät.

Allt blev svart.

Vi sitter vid samma bord som vi åt frukost vid den där soliga sommardagen. Dagarna innan har jag haft mina finaste vänner på besök och firat min födelsedag, ensamheten som bor hos mig blev lite mindre när jag hade sällskap. Men så åkte sällskapet och i mig bildades ett stort hål.

Jag visste att den här dagen skulle komma, min syster hade dragit mig åt sidan och sagt att vi skulle ha det här mötet när mina vänner åkt hem. Det var en kall januaridag, en av de första det året. Jag hade åkt fram och tillbaka till Malung för att lämna min finaste bästa på tåget.

Jag sitter längst ut till höger på kökssoffan, min syster sitter på min vänstra sida, min bror sitter mitt emot min syster på hans plats och min mamma till vänster om honom på sin plats, min pappa sitter på kortsidan, närmast mig och mamma. Vi är inte så formella av oss, det finns inte utrymme för diskussion, är det något så är det så det är och ordet kompromiss är liksom ett dött uttryck, det fungerar inte i praktiken.

Alla tar ett djupt andetag, tills min pappa öppnar munnen samtidigt som min mamma börjar prata men det är han som hörs mest. Min mamma slutar prata och där sitter vi, en familj bestående av fem människor, som sakta förvandlades till fem trasiga, små.

De sa till mig att jag inte skulle lägga någon skuld på mig själv, just då undrade jag varför jag skulle göra det när det inte var mitt fel. Det kom ifatt mig, jag ägnade nätter åt att komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, att allt kanske hade blivit bättre om jag inte funnits, att jag var tvungen att göra allt bra igen, att det alternativet fortfarande var möjligt.

Men det var inte möjligt, skulle aldrig bli möjligt.

Jag är inte ledsen över att det är som det är nu. Det enda jag är ledsen över är att jag saknar hur allt en gång var och att det är så himla långt bort från nu att det känns som att det inte ens har hänt. Jag vill vara där igen. På Gråheden, i mitt rum, vid älven, i klassrummet. Det får mig att undra vart min barndom tog vägen, för den kittlar inte i skinnet längre. Den har försvunnit och jag undrar om jag kommer hitta den. Känna allt igen, hur det kändes att cykla på grusvägen åt vilket håll jag ville, hur långt jag ville, gå upp i skogen och springa runt alla träd, gå ner till älven och stirra på vattnet, springa till bussen varje morgon och åka den till skolan, gå upp på vinden där det var kallt och luktade på ett speciellt sätt, klä ut mig med kläderna i den blå kistan, sitta vid bordet i köket och äta middag med min familj.

Det är snart fyra år sen, men det känns fortfarande så himla nära.

I don't wanna cry my whole life through, I wanna do some laughing too.

2011-12-03T15:06:00.000-08:00

Jag har väntat länge nu. På det där som ska börja, de kallar det livet men för mig är det något helt annat. Det är en vana, ett system som aldrig förändras. Jag skulle vilja bryta mig ut och jag antar att det enda som hindrar mig från att växa till en annan, bättre människa är mig själv och hur allt en gång var. Det är svårt för mig att acceptera att det som har hänt tidigare, har hänt. Det är ingenting som händer nu. Alla ord och elaka skratt förföljer mig hela tiden. Formar mig, får mig att se mig själv som det där internetmobbade fettot som ingen tyckte om. Eller hon som är så ful att ingen vill röra vid henne, inte ens med en tång. Och jag hatar alla som har bränt in det här i mig. Vill slita ut mig själv ur mig själv, placera mig någonstans där jag finner mig mer bekväm med tillvaron. Nu är det inte bekvämt alls. Det är som att jag hela tiden går runt i en tröja som sticks, en sån man bara vill ta av sig men man måste ha den på sig för ens mormor har stickat den. Och det här är den smutsigaste tröjan någonsin. Jag vill inget hellre än att slänga den.

Jag ber er inte att förstå, ber heller inte om bekräftelse. Vill bokstavligt talat inte höra att jag är fin som jag är. För jag ser inget fint. Jag ser det fula, som kliar och sticks. När jag får höra hur fantastisk jag är, studsar det tillbaka, försvinner. Allt som är bra går upp i rök. Ibland efter några dagar, ibland samma sekund.

Höst. Jag föll någon gång i mitten av september, stod utanför en krog på söder och pratade i telefon med världens finaste bästa. Spände käkarna och försökte andas mellan orden, gjorde allt för att inte bryta ihop. Lät orden sjunka in, du var påväg bort, gick väldigt fort och andades tungt. Det var kallt ute då, jag stod utanför ett kontor som hade fönstret öppet, gick i cirklar på gatan och tittade på när fönstret stängdes. Tänkte att personen där inne kanske blev störd av mitt samtal. Tiden stod still där, jag vet inte vart VI var påväg. Din röst var helt normal, som om inget hänt som om faktumet att jag någon dag innan berättat för dig hur jag kände inte rörde dig i ryggen. Jag förvandlade dina ord till ord jag ville höra, försökte hålla ihop mig själv, rädda mig själv från att gå sönder. Men så brast det. Som att hela kroppen krossades som porslin på den lilla gatan. Min vän var påväg därifrån och på håll tittade han på mig med sina bruna ärliga ögon. Och jag sprang mot honom, hamnade i den finaste famnen och grät. Så promenerade vi till Slussen och jag åkte hem. Lyssnade på "Vi förtjänar att bli lyckliga", kände att jag förtjänar nog ingenting. Inte utan dig. Sen föll jag hela tiden, reste mig upp men föll igen. Hösten funkar så.

Och nu är jag så jävla ensam, jag tycker om så lätt, kastar mig i vattnet men vet inte om det är kallt eller varmt, undrar om allt är värt det, försöker hitta ett sätt att komma ut ur mig själv, förgöra allt som gör ont.
Och jag tänker att jag vill att alla personer som har gjort mig illa ska inse att de bör be om ursäkt för att dem förstört mig. Säga förlåt och att de ångrar sig och sedan försvinna.
För jag är så fruktansvärt trött på mig själv nu, när jag ser mig själv i spegeln ser jag ingenting. jag skäms så fort jag går utanför dörren, jag får ångest när jag är ute.
Jag har svårt för att veta vem jag är. Om jag är samma fetto som i grundskolan, om jag är den tjocka tjejen man busringer till, om jag är hon som är så ful att man tittar och pekar och skrattar, eller om jag är den där fina människan. Den sistnämnda, känner jag inte alls.

------------

2011-09-21T16:37:00.000-07:00

det känns som att det är något inuti som vissnat och att ett avstånd börjat växa där ett annat tar slut. nu är du på andra sidan jorden. inte en tågresa bort.

http://open.spotify.com/track/7M1usGnVdVvxemDhhRU0cA

2011-09-19T07:06:00.000-07:00

byter rum med min mamma. hittar texter skrivna för några år sen, hittar böcker med siffror som visar på förbättring, läser av datumet och inser att det var ett tag sen, nuförtiden ser jag bara försämring. bryter ihop litegrann, lägger mig på golvet i det nya rummet och gråter. en annan dag hittar jag en annan text som jag skrev när jag gick på högstadiet,

"jag frågar varför ni bryr er om mig och mitt liv,

ni svarar: det är kul att mobba"

och jag trodde att jag var stark och mogen men jag var inget av det, jag var ingenting alls. jag var ett tunt lager av dimma i en trång skolkorridor. och så känns det fortfarande, fast på betydligt större ytor.

busby berkeley dreams

2011-09-08T03:59:00.000-07:00

det här konstiga tillståndet. du går runt ett helt dygn med en obehaglig känsla i hela kroppen, som att du ska sluta andas vilken sekund som helst, eller helt plötsligt ligga i fosterställning på marken och gråta. känner mig inte lugn, skakar i hela kroppen och inser att jag nog inte skulle klara av att vara utan en viss människa. den här icke-kontakten som skär i mig. ett avstånd som växer och jag vet inte om jag klarar av att ens ha det så litegrann.

försöker plugga, läsa kurslitteraturen, försöker andas, försöker tänka på något annat. hela min hjärna är ockuperad av; vad du gör för tillfället, hatar du mig nu, får jag komma och hälsa på igen, jag saknar dig.

så himla mycket.

läs inte mera nu. sluta läsa. sluta skriva. sluta allt.

2011-09-07T03:57:00.000-07:00

det känns som att någon hittade strömbrytaren och stängde av. det känns som att jag ligger i en krater och bara väntar. det känns som att något dog. det känns som att jag är alldeles för dramatisk. det känns som att allting är sönder. det känns som att livet inte kommer gå vidare, att jag stannade allt som rörde på sig. det känns som att jag borde skriva en låt om det här. det känns som att jag inte borde skriva om det här överhuvudtaget. det känns som att jag behöver en kram. det känns som att jag skulle tycka att livet var lite bättre om jag var osynlig och hade ett dött känsloliv. det känns som att min kropp är ett tomt skal. det känns som att allting flyttade ut ur mig inatt. det känns som att jag inte kommer kunna andas. det känns som att jag aldrig mer ska sätta mig på ett tåg fem timmar söderut, inte heller en buss därifrån. det känns som att jag är en idiot som alltid ska hålla på och förstöra. det känns som att det här var droppen. det känns som att jag ger upp allt nu. det känns inte som att jag kommer tro på något, allra minst mig själv. det känns som att någon hugger sönder mig med knivar. det känns som att om jag ser håkan på fredag kommer jag blöda inombords. det känns som att allt tar slut här, att jag säger hejdå. det känns som att jag överdriver. det känns som att jag precis blev drabbad av en orkan och jag döper den till Alva. det känns som att jag är ensammast i världen, att jag alltid kommer vara det. det känns som att mitt hjärta är ett stort svart hål. det känns som att hat är närmre än kärlek. det känns som att jag hellre hatar mig själv än älskar någon annan. det känns som att alla låtar som handlar om någon handlar om mig. det känns inte som att någon skulle kunna förstå det här. det känns fel att lyssna på den här spotifylistan. det känns som att jag inte har någon anledning att röra mig längre än precis utanför dörren. det känns som att jag vill röka trettio cigaretter på raken och dricka dubbelt så många öl. det känns som att jag har gjort något jag inte borde. det känns som att det plötsligt blev väldigt väldigt mörkt. det känns som att jag aldrig skulle ha låtit den där bomben explodera. det känns som att jag har lurat mig själv för många gånger nu. det känns.

Jag går vid din sida genom eld om det krävs för att vi ska få det bra, inget runt omkring mig känns alls lika stort som vi

2011-08-27T16:12:00.000-07:00

Jag saknar dig. Det känns ibland som att det är tomt i mig för att du inte är i närheten, därför måste jag ringa ibland för att få höra den trygga rösten som lägger sig om ett plåster över hålet som uppstår när du inte är i närheten. Jag skiter i allt annat. Skulle kunna ge upp allt för att alltid alltid alltid vara hur nära som helst. Och du vet ingenting, går runt i ditt liv och förlorar dig i flickor som är sötare än vilket socker som helst. Men jag behöver ingenting annat, än en famn och en trygg röst som säger till mig att jag är den bästa i världen. Funderar ibland på hur mycket sanning det ligger i de orden men jag vill tro att du menar varenda liten millimeter av bokstäverna i dina sms. Det kommer bildas ett stort sår i hjärtgropen om du får reda på att allt detta handlar om dig. Hur går man vidare från en sådan bomb?

Det är sen natt i slutet av augusti och ikväll har jag varit hur svensk som helst med kräftskiva och kareoke. För tillfället sitter jag i mitt vardagsrum och önskar att jag kunde sova. Men jag kan inte hjälpa att jag äcklas av exakt allt i min närhet för tillfället, sådant som förstör sömnen. Sådant som gör att jag drömmer vakendrömmar och är rädd för att blunda när jag ligger i min säng, rädd för att sova. Rädd för exakt allt, att förlora allt, att berätta allt. Det jag vill helst i hela världen är att allt jag känner just nu inte är förgäves. Att det slutar bra, för en gångs skull. Snälla låt det sluta bra. Ett fint slut helst, ett sådant där man gråter av lycka för att hjärtat är rött och varmt efter ett åskväder. Du brinner i mig nu.

Jag längtar överallt, längtar till Göteborg, längtar hem till Dalarna, längtar till Universitetet, längtar till den där gatan i Högsbo där man kan låta sin allra bästa vän välja film och sitta inne på hans rum och inse att den filmen nog var den vidrigaste man nånsin sett, kanske ta vagnen till järntorget för att sedan gå upp på andra långgatan och ta en öl på Sejdeln.

Hur som helst, om du av någon händelse ramlar in här. Bry dig inte om det, fortsätt falla för söta flickor.

and it's like someone else is driving like this body isn't mine/i can't be sober and win you over/

2011-08-25T04:53:00.000-07:00

lyssnar på samma låt hela tiden. Det är någonting med texten som får den att kännas inuti. Och när jag skriver det här lyssnar jag på den igen. Den här sommaren har gått alldeles för fort. Den har varit fin mest hela tiden och jag har sällan sett mörker. Men i början av augusti började något annat. Och alla som någonsin pratat om oss fick rätt. Har rätt. Önskar att du också förstod det, givetvis. Men samtidigt så fungerar det inte så, jag säger det till dig när jag ännu en gång ber dig komma ihåg vad jag sagt kvällen innan. Jag önskar också.

Jag skrattar åt mig själv när du berättar om olika förälskelser, för att jag vet att du inte vet någonting alls. Så du skulle kunna sticka hundra knivar i hjärtat på mig utan att veta någonting om det, jag skulle ändå bara skratta.
Jag skulle önska att du släppte allt någon gång, skulle önska att du kastade dig ut. Samtidigt som jag drömmer om att vi bilar genom Paris i en enorm hastighet, att du kysser mig i baksätet när solen går upp och att du håller om mig hela natten. När jag vaknar morgonen efter kan jag inte skilja på dröm och verklighet.

Försöker finnas där, vara närvarande på bästa sätt, men det fungerar inte när jag spenderar större delen av mina dagar åt att sakna dig. Och om du visste det så skulle jag förmodligen sluta leva på riktigt. Skämmas för att jag lät allting gå ett steg längre. Jag kunde aldrig låta dig bara vara världens bästa. Du är mer. Förlåt.

Orden räcker inte till egentligen, jag kan aldrig säga att jag saknar dig och få ut allting jag egentligen känner. Det finns en viss längtan att aldrig någonsin släppa din sida. Alltid ligga bredvid, klaga på hur du gnisslar tänder, be dig lägga din arm runt mig för att jag fryser, spendera tid tillsammans utan några andra, bara vara. Bara vara med världens bästa hela tiden.
Jag hoppas inte att du läser det här och om du skulle läsa det här så undrar jag om du skulle säga någonting till mig. Gör inte det. Låt mig vara helst, ta avstånd, lämna mig i det här tillståndet. Jag skulle nog inte stå ut med mig själv om du visste. Därför låter vi det vara som det är, bara ett sms bort, på andra sidan Sverige. Inget mer.

http://open.spotify.com/track/4uutXPpE7r38uaS7Dj4HkW

när allting förändras/rootless tree/blackberry stone/att inte ha något att säga längre

2011-08-04T12:12:00.000-07:00

Nu har det gått en hel sommar utan att jag har skrivit ett endaste ord. De kommer inte till mig längre, språket har försvunnit och det enda jag har kvar är ett par tomma händer. Jag önskar att jag ville berätta någonting men det finns inte mycket att säga. Ibland känns det som att jag sugits ut ur mitt eget liv, att någon annan lever det nu.

Jag träffar en vän när jag är ute en kväll, hon berättar för mig att hon är förälskad och jag önskar att jag hade varit där när det hände bara för att säga "vad var det jag sa". Varje gång jag sa att jag nog skulle vara ensam hela livet så svarade hon något i stil med att hon kunde göra mig sällskap. Och nu är hon förälskad och det är så himla fint.

I slutet av gymnasiet skapade jag ett dokument på över tio sidor och alla orden handlade om alla som någonsin petat och pickat på hjärtat. Kanske om dig men också om någon annan. En klump lättade, en ny klump sattes dit.
Det här med att andas och vara försiktig med sånt där fungerar uppenbarligen inte i praktiken.

Förlorade en vän tidigare i somras, han sa ingenting, han bara försvann. Raderade mig ur hans liv. Jag undrar fortfarande vad jag gjorde, om det var något jag sa eller om det berodde på hur jag beter mig. Igår träffade jag hans vänner och den ena nämnde att du skulle komma dit om tjugo minuter, när jag reste mig upp och började gå därifrån går du förbi mig och jag märker det inte, inte förrän min vän frågar mig om jag såg vem det var. Och när han sa ditt namn så var du där igen, i hjärtat och högg.
Ibland kunde du ringa mig och säga att du saknade mig, vi kunde sitta tysta på 44an i flera timmar. Vi behövde aldrig ord, vi behövde bara träffa varandra för att låta livet gå an en dag till.

Vissa dagar känns det som att jag inte har någonting att säga längre.

fylleanteckning nummer ett.

2011-05-14T18:44:00.000-07:00

ur högtalarna spelas en favorit från förr, en låt vi citerat hur många gånger som helst bara för att vi kan, inte för att vi vill. Så är det alltid.
Vi gör allting på impuls, vi gör det för att vi kan och aldrig för att vi vill. Men jag tror att någonstans mellan kramarna och händerna på kroppen så vill vi, men vi vågar inte. En sak jag har med mig överallt är dock att jag vet att allting handlar inte om mig, inte en enda bokstav handlar om mig och kommer aldrig att handla om mig. Det är därför man går runt och undrar vem jag tror att jag är, och det är därför man själv inte förstår varför jag hänger kvar.

Jag hatar det du gör mot mig, hur du får mig att hänga kvar. Hur trasiga vi är tillsammans och hur jag hela tiden får känslan av att vi kan laga allting.
Vi kan inte laga någonting överhuvudtaget, vi är trasiga på olika plan. Det var du som tog sönder mig och någon annan som tog sönder dig, det finns ingenting som vi kan göra åt saken tillsammans.

jag kan inte säga till dig att jag är trasig för att du noggrant petade sönder allt som var jag i mitten av februari. Hur du kom som en snöstorm och slet sönder hjärtat. Jag vågar inte tro på kärlek och jag vågar inte tro på dig. Jag hänger kvar för att det lilla hoppet som lever i mig är armarna runt dig. Det enda jag har är en famn fylld av tomhet och ett hjärta som gråter.
Och jag vill be om ursäkt till alla jag någonsin tagit sönder men samtidigt säga att, jag följde bara mitt hjärta. Mitt hjärta tog mig hit, till ord som pickar under huden, till famnar som skriker att jag ska gå men samtidigt håller fast.
Och jag tappade kartan någonstans mellan dina läppar och mina. En liten millimeter där allting föll emellan.

I believe my heart should be chained inside, leaving it to you would be like suicide

2011-04-20T03:21:00.000-07:00

JAGET

Du somnar med halva munnen öppen, det är influensatider och din näsa är täppt

Du skjuter bort en människa du tycker om för att
du är rädd

Och för att du vet att den här människan inte vill någonting med dig, den här människan är rädd för att vara utan närhet

Den här människan pratar gulligt med dig, gör så att orden smälter i dina öron och du är där varje gång när han kommer nära, tackar och tar emot

Den här människan är dum i huvudet.
Den här människan kommer skada ditt hjärta.

Du vet det för dem säger det till dig,
inte för att du förstår det själv.

Ditt hjärta blöder och är köttslamsor från tidigare attacker

XXXXXXX

2011-03-30T06:01:00.000-07:00

EXPLOSIONER

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner.

Det här handlar om handgranater och atombomber.

Våra kroppar liggandes på fabriken - gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten.

Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen,

låg någon annan där.

SVARTA HÅL

Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg.

Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.

Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte. Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig.

Lät dina blå ögon göra hål i mina.

Önskade att jag kunde säga:

Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu.

Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen. Andetagen är tyngre nu,

det är inte dina längre.

VÅR/VINTER/VÅR/VINTER

Det är mina andetag och de blåser stormar i bröstet, känns som att ett tredje världskrig pågår där inne, bland hjärta och lungor.

Din kropp var mjuk mot min. Dina händer knotiga och tunna, men jag höll dem, lät dig vara ledsen tills du somnade. Du la din arm om mig och våra trasiga hjärtan seglade mot morgonen.

Jag kunde aldrig skriva om dig i somras. Men mina ord handlade alltid om dig.

jag längtar efter dig nu.

Det behöver nödvändigtvis inte handla om dig längre, utan kanske om någon eller några andra.

Jag slöt ögonen i väntan på dig, i alla fall.

Vaknade morgonen efter av varma ord som jag varsamt förflyttade till höger och vänster hjärtkammare.

KARDIOLOGI

Det kommer bara leda till något ont sa du och vände andra kinden till. Jag frös med blicken över en somnande stad och undrade hur vi hamnat här.

Vilken funktion fyllde du när du satt fast i mig?

Hjärtat stannade mitt i allting

När vi gick över torget höll du min hand.

Det finns ett foto på oss taget med din väns ögon då jag försvinner in i din famn och du trycker dina läppar mot min kind. Han vet lika lite som jag och jag vill säga det till honom.

Att jag inte vet vad vi är eller kommer att bli.

Att vi förmodligen bara är.

ENKELRESA

En dag bestämmer jag mig för att inte vara mottaglig längre. Stänger av alla känslor i hela kroppen och säger till mig själv att nästa gång du kommer nära så ska jag inte göra

något.

Så står du plötsligt precis mittemot. Jag sträcker ut armarna och försvinner in i din famn igen, lämnar mig själv där tills nästa gång vi ses.

När du rör mig gör det ont överallt.

När jag rör dig känns det som att din hud spricker.

XXXXXXXXXX

Du är ett andetag ifrån mig nu. Jag lutar mitt huvud mot din axel och lägger mina fingrar mellan dina. Du håller hårt.

När vi ska kramas hejdå en natt så kommer tunnelbanan och det känns som att du inte vill släppa. Du trycker kroppen mot min och drar med fingrarna i min nacke, som om det var sista gången.

Som om vi bara existerar på natten.

A-L-V-A

2011-02-15T06:38:00.000-08:00

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner. Det här handlar om handgranater och atombomber. Våra kroppar liggandes på fabriken, gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten. Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen låg någon annan där. Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg. Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.
Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte.

Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig. Lät dina blå ögon göra hål i mina. Önskade att jag kunde säga: Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu. Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen.

Andetagen är tyngre nu, det är inte dina längre.

om sorg:

2011-01-24T14:18:00.000-08:00

1. Klockan är nästan halv tolv och jag borde sova. Jag borde vänja kroppen vid att somna innan det blir ett nytt datum och jag borde skärpa mig. Jag borde ge min kropp vad den förtjänar, ta hand om den, vårda den. Jag borde vara snäll mot mig själv och sluta vara så destruktiv. Jag älskar att vara ledsen. Jag hatar att vara ledsen. Jag kan känna sorg i allt jag gör, placerar mig i en kuliss där allt egentligen bara är gråskala. Jag är alltid huvudpersonen, den som alla tycker så fruktansvärt mycket synd om där de sitter framför bioduken. Jag får allas ögon att tåras när jag i filmen behandlar sorg, på mitt egna vis. Fast det finns inte bara ett sätt, eller en scen, eller ett tillfälle. Det är hela tiden, överallt. Det finns oändligt många scener. Oändligt många biodukar att gråta framför. Jag älskar sorg, det brinner i hela kroppen när jag känner den i hjärtgropen. Jag hatar sorg. Det brinner i hela kroppen när jag känner den växa i hjärtgropen. Jag sår frön och låter rötterna växa, vattnar med all sorg jag suger åt mig varje dag. Inuti min kropp växer det flera träd, odlade med hjälp av sorg. De kommer aldrig sluta växa.

2. Jag skickar ett sms till världens bästa där jag skriver:

"Jag vill inte behöva dig lika mycket som jag gör. Allt bara tär"

Och han svarar:

"Det är okej att behöva mig så mycket som du gör"

Och jag skriver att jag är rädd för att han någon dag ska tröttna utan att berätta det för mig, samt att jag nog skulle dö om det hände.

i svaret på det skriver han:

"Vi tröttnar inte på varandra, vi är Thelma och Louise, ända över kanten på stupet"

Och jag älskar honom för det. För att han finns och för att han är min bästa vän.
För att han aldrig kommer tröttna.

3. Det är lördagkväll och jag har livnärt mig på öl och chilinötter de senaste helgerna och veckorna. Jag kommer fram till att det aldrig någonsin kommer bli något mellan mig och de bruna ögonen. Mina ögon är blågröna och de kommer aldrig titta in i hans igen. Inte på samma sätt. Jag gav upp någon gång när vintern var som värst. När jag stod ute och frös och mitt hjärta krockade med ett annat hjärta som ville samma sak som mitt. Som fick som det ville. Som i sin tur slet ut mitt hjärta ur min bröstkorg och slängde det på den snötäckta marken, lämnade det där för att frysa ihjäl.
Jag fortsätter tänka att om jag någonsin föds på nytt igen så ska jag födas utan hjärta.
Man behöver inget hjärta, hittills har det bara skadat mig.
Jag trivs lite i det, gillar att plåga mig själv med att granska hennes utseende, föreställa mig hur hon ler när ni möts någonstans. Hur dina armar känns runt mig och hur det skulle vara att möta dina läppar. Hur vintern skulle bli vår och vi skulle hålla våra händer genom det.
Jag gav upp. Tredje gången gillt nu.

4. Han får mig att vilja läsa jättesnabbt. Jag läste ut en bok idag, innan hade jag bara läst några sidor men jag kände att jag var tvungen att läsa snabbt så att jag kan läsa en till. Han får mig att vilja bli professor i biologi. Han får mig att skratta. Det allra viktigaste. Jag skrattar aldrig så det känns i hela kroppen, men när jag skrattar med honom blir jag varm inombords och jag vill aldrig sluta. Vill leva med den känslan hela tiden. Vill så ett frö inuti min kropp som senare växer och blir till skratt. Evighetslånga skratt, sådana som gör att man viker sig och börjar gråta.
Men så finns den där blockeringen och tanken på att jag har gett upp så många gånger och tanken på att det inte är värt det och tanken på att det finns så många som är bättre än jag. Så jag lämnar allt oberört.

5. Hon finns överallt nu. Mitt rum är hennes rum. Sista natten hon sov här så målade hon fåglar i mitt akvarellblock, hon är en fågel. Jag frågade henne om teckningarna och sa att de var fina. Jag tror att de ligger kvar i källaren. Hon målade en bild på två sorgsna fåglar, hon vill tatuera in dem. Inte just de sorgsna men fåglarna. När jag kommer hem från skolan så tänker jag på saker jag ska berätta för henne, så kommer jag på att hon inte kommer sova hemma ikväll och inte någon annan kväll överhuvudtaget. Hon har flyttat ut nu, det var mitt fel.
Men det var inte bara jag som tog sönder mig. Men jag saknar att berätta småsaker. Att berätta saker på nätterna överhuvudtaget. Jag saknar till och med att gråta och ha hennes arm runt mig, höra hennes varma ord. Jag vill att hon ska undra vad jag tänker på. Jag vill att hon ska ge mig något tecken på att hon förstår vad jag menade. Jag vill inte känna att jag har förstört allt.
Och jag vill ha mina saker tillbaka. Jag vill kunna berätta helt obetydliga saker för henne och veta att hon inte bryr sig egentligen men lyssnar för att vara snäll.

it's in my honey, it's in my milk.

2011-01-17T05:12:00.000-08:00

Där borta står du. Jag vet att du hör hemma är lika lite som jag. Kylan biter i dina kinder, hugger tänderna i dig. N tänker du säkert att du önskar att den tog hela dig. Men ingens mun är så stor, jag skulle inte vilja det i alla fall. Att kylan tog hela mig.
Mössan är neddragen så pass att man knappt ser dina ögon, tänker att bilden av dig just nu skulle kunna beskriva januari, evighetskalla januari.

Virar halsduken runt halsen medan jag betraktar dig från andra entrén. Du tar snabba bloss på cigaretten och tar upp telefonen med tjugo sekunders mellanrum. Som att du måste se upptagen ut, se ut som att du väntar på någon. Drar upp dragkedjan på min jacka, försöker dra ut på tiden. När jag går ut kommer du att se mig och när du ser mig kommer jag fastna där, i stillbilden. De kommer klistra in mig i ett fotoalbum, så jag väntar lite till.

Du försökte alltid tala om för mig att man ska vara stark, stå upp för sig själv. Jag talade aldrig om för dig att det var omöjligt. Jag nickade och log. Svalde de tunga orden och lämnade dem att gro i min bröstkorg. Du visste inte mycket om mig. Du trodde att du visste men du vet ingenting.

Jag går ut i snön och du ser mig gå över skolgården upp mot receptionen. Du ropar på mig men jag förstår inte vad du säger, bytte språk när du bytte ut mig.
När jag vänder mig om har det börjat snöa och du är påväg bort. Jag ser din tunna kropp gå därifrån i snöfallet. Dina ledsna ögon stannar inuti mig föralltid. Två välslipade knivar som hugger.
Det var aldrig mitt fel.

it's gonna be another shitty year

2011-01-01T11:40:00.000-08:00

januari:

"Om du är tåget, är jag rälsen under den.
KÖR
ÖVER
MIG"

Jag var kär i någon jag varit kär i väldigt väldigt länge. Kände att det var dags att lägga den personen åt sidan men kunde inte, ville inte, lämna. Till slut kunde mitt hjärta andas igen.
Och man ska inte låta sitt hjärta andas så jag slängde det till en gitarrspelande människa jag ansåg var mycket vacker, snäll också. Jag tror jag var ganska förvirrad i januari för jag lämnade Råsundavägen för Noragårdsvägen och hade ju gjort mig hemmastadd där i Solna. Försökte känna mig hemmastadd på Noragårdsvägen, känner fortfarande inget. Jag var lika hopplös då som nu.
Januari var en kall månad, jag minns en kväll när jag började gråta och längtade extremt mycket efter Dalarna, allra mest efter pappa. Hur jag ringde honom och gick sönder i telefonen, hur liten hans röst var då, hur maktlös han måste ha känt sig. Man kan inte krama någon genom en telefonledning.
I januari lyssnade jag på det här och gömde mig under täcket och tittade på skins: Januari 2010.

februari:

"Jag började skrika och stängde in mig på mitt rum, såg flera avsnitt av skins på raken och ville aldrig vakna nästa morgon."

i februari så hade jag en fin sjömansfest, jag skulle vilja påstå att det är ett av det bästa som hänt 2010. Alla fina var där och vi dansade i mitt vardagsrum och sjöng allsång på mitt rum till diverse håkan-låtar. Jag skrek ut Nu kan du få mig så lätt, som att öppna upp hela bröstkorgen och se hur allt sakta väller ut. Låg med huvudet på någons bröst och önskade att den sekunden kunde vara förevigt. Glömde den gitarrspelande mannen för att ersätta honom med en ny, inte gitarrspelande, men fin och väldigt blyg. Mitt hjärta slog väl hårdare än någonsin, det slår alltid hårdare än någonsin. I februari slutade jag att försöka att tycka om mig själv. Det går inte. Det är onödigt att ens ägna det en tanke. Jag skrattade sällan och hatade vintern.
Mörkret och kylan och ensamheten och oförmågan att tycka om sig själv. Tröttheten.

mars:

"Fulheten gör ont och sprider sig inuti hela kroppen. Tillslut blir man galen och man vill skrika och man vill knivhugga sig själv tusen gånger och,
man vill försvinna."

någonstans här eller innan så fastnade jag. Försökte fortsätta gå men livet fortsatte utan mig, tittade på människorna runt omkring mig och insåg att jag stod stilla. Mars. Vad var det för en månad egentligen, om inte kall den med. Ensam. Låg och vred kroppen mot lakanen. Kippade efter luft då min kropp bestämt sig för att sluta andas för längesen. Egentligen är hela våren ett stort svart töcken, jag minns ingenting.

april:

"Jag är glad ibland, ibland kan jag faktiskt le utan att känna mig dum. Som när jag går hem från jobbet och är glad över att jag trivs och som när jag tänker på vilka fina vänner jag har här. När jag tänker på hur bra mitt liv egentligen är."

april, kanske den bästa månaden den våren. Jag fick se noah and the whale. Den var bäst för att jag fick se Noah and the whale. För att jag var där och de var på riktigt. Hur fint det var och hur jag skulle vilja gifta mig med Charlie Fink. Hur mina ögon tårades när första tonerna av Give a little love spelades.
Ett tag var jag glad, i alla fall.

maj:

"Till en vän sa jag: jag lever i en tom låda. finns inget här. bara mitt splitter."

Kanske min svagaste månad. Jag minns att jag inte brydde mig om någonting längre.
Jag kommer inte ihåg någonting, minns att allt var svart och jag längtade efter min pappa och Dalarna.

resten får ni någon annan dag.

älskling allt är skit

2010-12-26T18:30:00.001-08:00

Nästa natt är jag arton och jag lyssnar på Kent igen. Jag har aldrig velat lämna så mycket som nu. Återkommer när jag inte längre vill vrida mig själv ut och in. Hej så länge.

Published with Blogger-droid v1.6.5

If only your bed could cry

2010-12-13T09:30:00.000-08:00

Imorgon fyller jag år om två veckor, idag är det julafton om en vecka och fyra dagar. Jag har inte köpt några julklappar till någon än, jag litar på min kreativa förmåga att göra någonting själv, som inte kostar men som uppskattas gränslöst.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av förra vintern, jag trodde aldrig att jag skulle klara av våren, inte heller sommaren och hösten.
Tror fortfarande inte att jag kommer klara den här vintern. Så mycket som trycker nu. Så mycket som gnager på ytan och skrapar lite irriterat, pickar på.
Jag vill ha en enkelbiljett härifrån nu.
För jag är trött, mest trött på mig själv.
Att mitt liv är så otacksamt.

Jag har fortfarande inte glömt dig. Jag lyssnar fortfarande på musik som gör ont och jag hoppas fortfarande på att du någon dag ska komma gåendes över min infart, knacka på dörren och se frostbiten ut och säga att du, trots allt, vill ha mig.
Jag kan nog inte bli fånigare än såhär. Ett utplacerat skämt i universum, skapades för att folk skulle få skratta. Förlåt.
För allt, mest för mig och min oförmåga att bli omtyckt.

Sitter på bussen från Sickla, långt fram. Lyssnar på första raderna av Hope there's someone och bryter ihop. Jag hatar när det händer. När man går sönder inuti och önskar att man var någon helt annanstans. Blir upptäckt givetvis, en röst undrar varför jag sitter själv.
Vad svarar man på det?
jag rycker på axlarna och säger att jag inte vet.
Jag ville bara riva upp hela bröstkorgen och slänga den i ansiktet på vem som helst.

En kväll när jag väntar på bussen i mörby centrum kommer en fin människa fram till mig och berömmer mig för min blogg, hennes skratt är vänligt och nervöst.
Hur visar man uppskattning? Ett tack känns så förfärligt litet mot en stor komplimang. Jag kan inte beskriva hur glad jag blir när folk säger fina saker till mig, då känns ett tack så otacksamt och litet.
Tack.

Det är kaos här nu. Jag drömmer om egen lägenhet på Södermalm med egen balkong och ett litet fint kök. Väggarna täckta av mina favoritmän och andra tavlor. Ljusslingor som löper längs väggen som sängen står mot och ett brevinkast.
Allra helst en egen nyckel till något att kalla sitt eget. Inga krav från andra, inga som säger att man aldrig hjälper till. Bara tystnaden och kanske ett gigantiskt diskberg men vad spelar det för roll, jag skulle diska när jag kände för det. Jag skulle få bestämma själv och jag skulle slippa stänga in mig. Jag skulle aldrig behöva kräva eget utrymme.
Nu vill jag vara själv mest hela tiden. Men man får inte vara själv utan att ha någon anledning, det slutar med att man skriker och springer upp för trappen och stänger dörren med en smäll. Det är väl okej, antar jag.
Eller nåt. Man kan tro att det hjälper att gå till en familjeterapeut några gånger, men det gör det inte. Hur mycket man än vill tro på det. Det kostar bara pengar. För de pengarna skulle man kunna gå på bio alternativt belöna sig själv med en ångestdämpande fylla.

Jag vill bara ha någon att kramas med.

tillfälligt avbrott

2010-11-29T06:27:00.000-08:00

Här är jag nu.

Drömde om att du låg bredvid och drömde om att jag försvann in i din famn. Jag hoppades väldigt länge på mig själv och på att allting kanske skulle bli annorlunda.
När jag skriver det här skriver jag ditt namn på min lista över hur många jag varit olyckligt jättekär. Ni är tre nu. Jag har aldrig haft ett förhållande. Jag har aldrig haft någon som tyckt om mig och visat det. Jag har aldrig. Första gången jag kysste någon var när jag gick i ettan på gymnasiet. Där tar det slut.

Hjärtat är ett stort tomt hål som längtar efter dig men som hatar dig för att du aldrig kommer vilja ha det. Det är krig i mina vener. Mitt hjärta är en krater. Hur ser ditt hjärta ut nu?
Stort, rött, varmt, så långt bort från ekande tomt som möjligt?
Klart hon var söt, hennes leende kunde charma vem som helst.
Om det gjorde ont? Jag var ensam i mig själv hela kvällen och gick in på toaletten och grät med hela kroppen, det gjorde ont.

Jag önskar att jag aldrig gick sönder. Du la dina händer på mina axlar, sa hejdå och mitt namn och jag rann ner på golvet, blev en hög av spillror.
Som att någon sög ut allt liv.
Låg hemma på soffan i två dagar och tänkte på dig, tänkte på dig, jag tänkte på dig då.
Hon frågade mig vad jag tänkte på och jag envisades med att säga "ingenting" men jag tänkte på dig, tänker på dig. HELA TIDEN.
Och man ska koppla bort och man ska sluta och man ska vara på ett sätt,
till min vän skrev jag:

Det känns som att jag är på standby

För jag gick sönder. Jag gick sönder på dansgolvet, jag gick sönder när du la din arm runt hennes midja, jag gick sönder.

Jag gick sönder när du kysste henne, för det kommer aldrig vara jag och -
någon kommer alltid vara sötare.

Och jag vill ta en paus, fast aldrig mer komma tillbaka.

"att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt borta från allt annat"

2010-11-17T12:19:00.000-08:00

Jag läser Gunnar Ardelius, reciterar och hoppas. Hoppas att jag någon gång ska uppleva den fina kärlek som utspelar sig i böckerna, att jag någon gång ska gå från ensam till oensam. Att jag kan få det ekande tomrummet i hjärtat och min ena hand att fyllas med någonting, kanske kärlek och en hand till.

"Ibland när du tittar in i mina ögon så måste jag titta bort för det känns som om du kan se vad jag tänker"

Och när du står i strålkastarljuset och ler och tittar, vänder bort och tittar så känns det precis så. Som att du kan se vad jag tänker. Som att jag öppnar upp bröstkorgen och du kan titta in, som i ett litet dockskåp. Du kan flytta runt artärerna och venerna, flytta hjärtat.
Röra till det mer än vad du redan har gjort.

"Redogör för alla gånger du tyckt synd om dig själv. Stanna kvar i den känslan tills du ruttnar. Redogör för smärtreflexen. Sitt vid ett kafébord och se ut som att du väntar på någon. Svara på följande frågor: Var i kroppen sitter olycklig kärlek? Hur många röster krävs det innan det blir ett sorl?"

Jag tycker inte längre synd om mig själv, självömkan är ett tillstånd. Alltid det nuvarande tillståndet. Jag hatar att tycka synd om mig själv men något så enkelt är svårt att koppla bort. Och ja, det gör ont. Som att någon tuggar taktfast på min halspulsåder. Man väntar alltid på någonting, det är en känsla omöjlig att framställa ur ingenting. Just nu, väntar jag på dig och olycklig kärlek är blodet som gör så att min kropp fungerar som den ska.

"Går det överhuvudtaget att tänka sig en frisk människa? Skulle du byta underkäkens tänder mot en kram? Skulle du dra ut alla tänder, en efter en med en tång, för att få veta om någon verkligen tyckte om dig? Skulle du vara med vemsomhelst för att slippa vara ensam?"

Tänker att jag någon gång ska sluta med det här, romantiserandet kring att hitta någon som tycker om en. Någon gång ska jag sluta tycka att allting är hopplöst och grått och fult och trist. Samtidigt känner jag hur det ekar tomt, som att min kropp inte var stöpt för att ligga bredvid någon annan. Som att luften jag andas inte är någon annans, som att ingen har rätten att känna något för mig. Som att hela världen är ett stort svart hål som slukar mig hel.

"Tror du att du skulle vilja vara med mig om du kunde läsa mina tankar?"

den kvällen jag träffade dig, gick du hem med en annan tjej

2010-11-12T00:47:00.000-08:00

II
vi tömmer våra plånböcker när vi springer genom natten
dansar på ett främmande dansgolv till bekant musik och
jag tänker på dig då
när vi går ut och röker tänker jag på dig
när jag tittar mig omkring efter någon vemsomhelst
tänker jag på dig
ditt ansikte sydde jag varsamt fast på min näthinna
nu finns du överallt

Jag frågar henne om jag är en idiot
om jag gör fel
om det är rätt att
känna så mycket som jag gör
hon svarar att man är en idiot om man inte vågar kasta sig ut

jag har skrivit om det någon gång
att man måste våga kasta sig ut
så jag sväljer mina egna ord och låter dem smälta i magen

somnar med gråten i halsen
vaknar med hjärtat utanför bröstkorgen
jag kunde inte sova på hela natten för hjärtat ville ut

(jag sov hela natten och drömde om dig och hjärtat var redan ute då
det lossnade någon gång mellan
”om jag var lika fin som henne” och ”om du var lika ful som jag”)

Hjärtats kundtjänst är för tillfället överbelastad, återkom gärna senare

Du har kommit till hjärtats kundtjänst och placerad i kö
ditt kö-nummer är 1234567890 Var god dröj

Så jag väntar
räknar 1234567890
och när jag kommer fram hörs ett långt pip sen klick sen är det slut
slutsatsen av detta är att det finns ingen kundtjänst för hjärtat
ingen vet bättre än du själv

(och vad vet du egentligen?)

när jag väntar på någonting
går hela min vardag i bitar om
allt inte går enligt min plan
så om jag
planerar att ta bussen 56
och därefter tvingas ta den 58
så vill jag gärna skylla på någon annan för att
min frisyr föll ihop
jag missade bussen båda bussarna
kom försent
slutade känna mig nöjd för att min frisyr föll ihop

och om jag
inte lämnar huset prick fyra minuter
innan bussen kommer
om jag tvingas vänta en minut extra och därmed
riskera försening och att missa bussen
så är dagen förstörd och
detta på grund av att jag måste anpassa mig
till någon annans okontrollerade vardag
allt
måste
vara
precis
och exakt
aldrig någonsin chansa eller ändra planer

-
med dig
tar jag allt lite som det kommer

och
det går inte bra alls

den kvällen jag träffade dig, gick du hem med en annan tjej

2010-11-10T06:15:00.000-08:00

Till en början iakttog jag dig på avstånd
följde varenda millimeter lång rörelse

hur fingrarna sakta rörde sig över gitarrhalsen
hur jag önskade att det var dina läppar och min hals

minns när jag pratade med dig på riktigt första gången
delade stol på en trång krog mitt i ett hejdå-kalas
för vem spelade ingen roll

(för henne du kysste samma natt)

Konstruktionen; hur din kropp sväljer hela mig i en kram
hur ditt ansikte tittar så milt på mig
hur ofarligt det känns att
le tillbaka
hur jag önskar att jag aldrig lämnade de omfamnande armarna
hjärtat som slår hårdare än någonsin

man kan gå upp på morgonen
ställa klockan lite för tidigt
somna om
äta frukost
sminka sig; göra sig fin; jättefin
man kan gå till skolan
man kan åka hem igen
man kan leva i slentrian
man kan aldrig stanna upp eller stå still hela tiden
man
kan
längta till något så himla mycket för att
sedan se det spricka som tunt tunt glas

man tittar på när allting rasar
låter hela världen gå sönder framför ens ögon
bara för att man är

Bara för att man sitter still och inte gör någonting
bara för att man inte vågar
för att man bara kan skriva ord
inte säga dem
inte vara

I ett sms skrev jag,
”Vad gör man med ett hjärta som längtar ut om allt känns omöjligt?”

tänkte att den enda som kan svara på det är jag
och det enda svaret är handling och handling är lika svårt som
kommunikation
lika svårt som att prata som att göra som att krama

om kroppen inte är fylld med berusningsmedel innan du startar en konversation så kommer den definitivt sluta omgående

om du intagit diverse berusningsmedel på en trång krog på söder
innan du delar stol med någon vars hjärta du vill åt så kommer konversationen aldrig sluta

(jag har inte råd att supa varje dag)

vet du att
jag stänger in mig i mig själv för att jag är rädd för att konversera

att jag ger upp innan jag kastat mig ut

att jag hamnar i ett tillstånd där inga ord hjälper

att jag imploderar, magen liksom sugs inåt och hjärtat bankar på bröstkorgen

vet du att det här händer varje gång jag blir kär

vet du varför?
jag lämnar svarskolumnen tom.

Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram ”Förlåt jag trodde det var nån annan”

2010-11-04T04:48:00.000-07:00

och när jag lyssnar på det här,
så skriver jag det här:

Din hud är som en darrig fönsterruta. Hela ansiktet vibrerar när jag stilla lägger huvudet på din axel. I kramarna blundar vi och jag undrar vad du tänker på. Jag undrar om, du tänker på mig.
Så himla kallt dessa dagar, vinden blåser igenom vilket foder som helst. Hjärtat har inget foder, heller ingen livsförsäkring. Vad gör man med ett hjärta som har dött kärleksdöden? Kan man återuppliva ett hjärta som dött kärleksdöden, och vad kostar det?
Kanske en kärleksdöd till.

Det kostar ingenting att falla handlöst för någon, men ändå känns det som att man förlorar så himla mycket. När jag tittar på dig, in i dina djupa ögon, så känns det inte värt att hoppas. För att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
Och man förlorar allt man är, man förlorar allt man känner, man förlorar förmågan att leva på riktigt.
Jag är transparent och jag undrar om du ser igenom mig, om mitt hjärta bultar genom tyget, om du ser att det bultar, om du ser att hjärtat skriker, om du ser hjärtat överhuvudtaget. Ser du mig?

Jag hade ju slutat med sånt här för längesen, det är aldrig värt någonting. Fast när jag sitter på bussen påväg hem och tänker på framtiden, tänker att jag vill söka en musikhögskola, så tänker jag att jag nog är för dålig, att det inte är någon idé att pröva ens. Men om jag skulle vara dålig, då skulle alla människor ljuga för mig, skulle jag vara ful, skulle alla människor ljuga för mig. Så, jag måste sluta tro att jag inte är värd någonting, måste sluta tro att jag är dålig, ful.
Den enda som ljuger för mig är jag. Det jävla JAGET som inte har någon aning egentligen.

Din hud är som en darrande fönsterruta i en buss. Den vibrerar när man lägger huvudet mot. Tänker på dig. Tänker att, den enda som ljuger för mig är jag. Och att det kanske finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

-----------------------------------------------

2010-11-02T16:20:00.000-07:00

att våga hoppas på nåt fint, är att skjuta sig i huvudet.
Vi hörs om ett tag.

OM VALERIE/ALVA

2010-10-25T13:32:00.000-07:00

Himlen är ett hudfärgat draperi som sträcker sig mellan dig och Georgia. Hon håller dig i handen så hårt att naglarna och fingertopparna borrar in sig i huden. Du har kvar märken av detta nästa dag. Du torkar ut dig själv i värmen, tanken på att brinna upp ligger dig varmt om hjärtat. Resterna av dig skulle vara vitt fint pulver och skrivmaskinsskrivna ord på spillda papper.

Solen dränker öknen och du är i Ventor igen. Promenerar mellan husen i silverkappan. När du vaknar ur dvalan ligger du på en obduktionsbänk. Man ska undersöka vem som ligger bakom S.C.U.M. När de frågar säger du att det var Andy, presidenten och Louis som skapade S.C.U.M. Du var snäll och skrev den åt dem.

Tillbaka i laborationsrummet med Cosmogirl, utanför i det blöta gräset leker albinovita kaniner. Du frågar var hon varit, hon svarar ingenting. Dina händer är flygande gnistrande över svarta tangenter och motorvägen därifrån. Det här är vår drömfakultet, vårt knark och vår väg härifrån.

För ett heltal större än noll är fakulteten lika med produkten av alla heltal från 1 upp till och med talet självt. Drömfakulteten är en funktion inom matematiken. Den mest komplicerade, mest svårräknade.

Ditt hår är stripigt och du har inte duschat på flera dagar, du tänker att snart är det dags att klippa av den är skiten. Du är trött nu, sitter mest vid skrivbordet på hotellrummet framför skrivmaskinen. Dina fingrar har skavsår och värker. Du är trött.
Långa dagar kan du ligga i sängen utan att titta. Långa dagar kan jag ligga i sängen och stirra upp i taket, undra vad du gör just nu.
Klipper av mitt hår i väntan på någonting.

Det här är bara råtext. Så säger du om allting du skriver, att ingenting är färdigt. Det behöver aldrig bli klart då man kan fylla på ett dokument ända tills man dör, då är man inte kapabel till någonting längre. Då kan man inte röra sig. Då kan man inte längre känna något överhuvudtaget. Framförallt inte få andra att känna någonting, inte skriva.

Placerar kroppen vid din sida, tänker att vi två är ett pussel som hör ihop. I vårt pussel fattas inga bitar, när jag placerar mig vid din sida sitter vi ihop med ett litet klick. I drömmarna förstås, i verkligheten finns bara ofärdiga pussel, pussel där det fattas en kantbit, eller en bit i mitten. När jag tänker på oss i drömmarna så tar du min hand och lägger läpparna på den en kort sekund. I drömmarna så kan vi sitta på ett café och le mot varandra och du kan röra handen över min rygg och jag kan dra fingrarna längs ditt hår.
Tänker att om jag kunde leva i drömmen så skulle jag aldrig behöva känna ångest.

(Varje gång du möter min blick, tänker jag.)

Och historien kan ändras hur många gånger som helst, det behöver aldrig vara något från A-Ö. Jag kan börja på k och aldrig sluta. Aldrig. Sluta. Känna. Något.
Vi kan spela om skivan hur många gånger vi vill för i drömmarna så förändras ingenting. Man behöver aldrig vara rädd för att någon annan ska krypa in under huden, jag behöver aldrig oroa mig för att någon annan ska passa perfekt vid din sida.

Huden är torr i ansiktet, för många sena nätter och för lite ork. Sminket är det samma varje dag och
groparna under ögonen ser numera ut som svarta hål. Detta för att livet är ett svart hål som slukar en hel. Livet är ett svart hål som suger i sig mitt hjärta med ett sugrör. Det tar tid och det gör ont.
Men man kan täcka allt så bra idag. Jag kan få mina svarta hål att försvinna med ett penseldrag, jag kan låtsas att hjärtat är helt genom att forma läppen till ett något utdraget u.
Man kan lura verkligheten att man lever i drömmen.

Och man kan lura människorna runt omkring en att allt är ”helt okej” samtidigt som man känner att man fungerar lite som ett jordskred. När jag gick i sexan så skrev vi om naturkatastrofer, den jag kunde identifiera mig mest med då var ett jordskred. Hur allt faller neråt och exploderar inifrån. Fast då tänkte jag att jag aldrig kunde rasa, att jag aldrig skulle förstöra sådant jag byggt upp.
Hela mitt liv är ett jävla jordskred.

Jag vill tacka; dig, dig, dig och dig för din medverkan i projektet ”tappa varje liten del av mig själv som går så att jag kan stå”. Jag vill tacka mig själv för att jag aldrig reste mig.
Skämt åsido, du borde faktiskt försvinna nu.

Det är tomt här snart, när jag kom var alla platser upptagna och nu är varenda stolsrygg tom, inte längre klämd av något obekvämt tyg. Jag sitter och ska lämna snart. När jag går ut genom dörren så kommer den kalla oktoberluften sluka all värme och,
när jag går ut genom dörren så stängs en annan.

Du kan låta henne springa hur långt hon vill

2010-10-24T05:23:00.000-07:00

Den kalla oktoberluften lämnar spår i hennes ansikte. Hur hennes leende vissnar på bara några dagar. Så är hon där igen, utanför dörren in till hennes eget liv. Öppnar den inte, gör en koja av sitt täcke i sin säng. Ligger där inne med en ficklampa hela dagarna och gråter för att hjärtat värker. Trycker på strömbrytaren; tre korta, tre långa, tre korta, tre långa. Ligger där från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Blundar större delen av tiden. Man kan bedöma hennes hälsotillstånd genom att titta på hur länge hon ligger där varje dag. Om hon ligger där hela dygnet, är hon kär. Man behöver inte röra sig då, man kan inte röra sig, man behöver inte äta, man kan inte äta. Man kan bara ligga ner och ha så jävla ont i hjärtat.

I hennes värld finns det inget som heter drömmar, hon slutade med det för längesen. Kanske för att det inte är värt det, kanske för att ingen någonsin fångat hennes hjärta, kanske båda. Det finns knappt fåglar kvar längre, vingarna brutna på vissa och en längtan härifrån inuti vissa. Om hon var en fågel hade hon flugit för längesen, årstiden hade inte spelat någon roll.
I hemlighet drömmer hon om hans läppar, hur han i sömnen håller armen runt och placerar ansiktet i hennes nacke. Hon önskar att det var så. Nära.

Springer över gator i natten, gråtandes med ett blödande hjärta i handen. Hur hon aldrig hittar fram, hur hon hela tiden trevar efter en hand som kan ta emot. Men ingen tar emot, hon snubblar, krossar hjärtat. Detta upprepar sig oftare än rekommenderat. För henne rekommenderar man ingenting. Man låter henne vara, springa fritt, ta sönder sig själv. Det är bäst så. Inte blanda sig i, vara rädd.

I hemlighet har hon redan gett upp precis allting. För att det inte är värt det och för att ingen någonsin fångat hennes hjärta, för att ingen någonsin kommer fånga hennes hjärta. Hon kommer fortsätta springa panikslagen ut i natten med bultande hjärtat i handen, hon kan springa hur långt som helst för det kommer inte finnas någon där. Så hon gråter, igen. Torkar tårarna och tänker att det kanske blir bra den här gången, tänker nej. Ingen någonsin.

Oktober, och jag håller din hand för hårt. Har du nåra goda råd innan klockan byter år?

2010-10-24T04:12:00.000-07:00

"Ett hjärta väger 250 gram, våra hjärtan tillsammans väger 500 gram"

När man träffar människor som inte tar några genvägar till hjärtat, som bara går raka vägen in så blir man fruktansvärt glad. När dessa människor får en att skratta så att det gör ont i magen och kramar en när man är ledsen utan att tänka. När dessa människor är en människa som frågar om hon får skriva i min anteckningsbok och jag säger ja. När jag dagen efter upptäcker att det står:

Ett hjärta väger 250 gram, våra hjärtan tillsammans väger 500 gram.

Hur mycket enklare det är att andas med den här människan, hur fruktansvärt tråkigt det vore om hon skulle försvinna. Så jag hoppas inte det, jag hoppas att hon hänger kvar, att hon aldrig lossnar.

----------------------------------
Du finns hela tiden överallt. Jag kan inte äta, stå upp, röra mig överhuvudtaget. Varenda muskel är bortdomnad. När man faller för någon så kan man inte kontrollera det, kroppstillståndet är liksom inget man har makt över. Hjärtat är kroppens makthavare och vi gör som hjärtat säger. Jag lever på små fina ögonblick och dina ögon. Och jag drömmer om, sånt man drömmer om. Om sånt jag skrivit om hundra gånger förut. Kastade mig ut, åts upp av hajarna. Köttslamsor är det enda som är kvar nu. Jag som lovade mig själv att aldrig kasta mig ut. Aldrig någonsin igen. Jag ska fan aldrig kasta mig ut igen.

Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven

2010-10-17T11:41:00.000-07:00

Att aldrig aldrig aldrig någonsin komma någon vart och att alltid alltid alltid stå still, fortsätter gå och stannar upp; går varvet igen. Det jävla varvet. Livet som aldrig blir något annat, bara mörker.
Spelar liksom ingen roll vad jag gör för att berika mitt liv med mer, det är alltid grått och det blir inte starkare i färg, det svalnar och blir nästan genomskinligt. Jag vet inte vart jag ska. Vet att jag vill bort.
Och kanske hittar du ett par läppar någonstans, men inte jag. Mina andetag är alltid ensamma och ena sidan av sängen är alltid tom. Jag undrar var du finns. Och vem jag är. Och vad jag ska göra för att vara mindre jag. Hur man får bort den tjocka svarta jävla väggen.
Alla bryter upp nu och det gör att allt är sorgligt. Att mitt liv kanske blir ännu sorgligare. Tänk att det faktiskt händer saker utanför min bubbla, att folk går vidare och att folk stannar upp. Tänker på hur mycket som händer för alla andra, hur mitt liv står så jävla still. Tänker att jag kan blunda och aldrig mer lyfta ögonlocken.
Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven.
Nätterna skjuter hål på mig och medan alla lever är jag död. Bestämmer inte över min egen andning längre. Den sköter sig själv, skulle den inte göra det, skulle kanske allting kännas mindre.

Om dagarna försvinner jag in i svarta hål. Mina vänner lever och går vidare. Stannar aldrig upp.
Jag sitter framför teven och tänker att om jag ska leva i minst sextio år till så måste någonting hända.

Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

2010-10-05T12:36:00.000-07:00

det är mörkt. det är höst. och det finns ingen luft att andas.
klarar mig nog inte. undrar varför jag bryr mig om människor som skiter i mig.
varför jag tänker på människor som inte bryr sig om vad jag gör, hur jag mår.
jag ska
sluta bry mig om människor

har bara ett öga, ser bara mörker. försöker leta efter andetagen i gräset, som om jag tappat dem någonstans. hittar ingenting. hittar mig själv liggandes i min säng, önskar att det inte finns någon morgondag.
fick jag välja skulle jag aldrig vilja vakna imorgon. aldrig vilja somna ikväll.
somnar.
vaknar.

hjärtat. rött och heligt och kärleksfullt och kärlekstomt och bultande. sliter ut det, slänger bort det. första bästa, ta min hand. tänker att jag måste göra slut med ensamheten för att hitta andetagen.
och det äter upp mig när jag ligger i min säng,
åh gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.

det är svart nu. evighetsmörkret som alltid kommer finnas där. jag önskar att jag slutade skymma ljuset. jag önskar att jag var en skugga på en vägg. jag önskar att man kunde gå igenom mig. önskar att jag var ett spöke.
kastar bort mig själv i mitt egna krig, tror att jag kan vinna någon gång. på frontlinjen står livet och kastar sten mot mig.
och
jag
faller
igen
och
igen
och
igen
och
igen.

jag önskar att jag slapp gräva med händerna i gräset efter andetag som inte finns
och jag önskar att jag inte skymmer ljuset
och jag önskar att jag kunde sluta bry mig om människor som inte bryr sig om mig
och jag önskar att aldrig mer vakna imorgon.

när hjärtat slår volter så tänker jag på det här:

2010-09-28T03:33:00.000-07:00

hals
hud
nacke
nyckelben
mun
ögonlock
kindben
kyss
mig
nu
tid
regn
höst
kyla
ensam
alltid ensam.

och till sist, får jag träffa dig ikväll?

du

2010-09-24T00:29:00.001-07:00

Framkallade foton, den blanka nästan rörliga framsidan
hur du håller i alla fotografier, som om de vore lika sköra som jag
lika varsamt som du håller i mig -
på framsidan leker du i en barnpool på din mormors tomt, du ler
himlen är klarblå
byter bild, nu sitter du vid matbordet, på tårtan framför dig finns det fem ljus -
det är din femårsdag, en av många födelsedagar du inte minns
men du kan se det framför dig för du har löpt längs dessa väggar
länge
om nätterna springer du någon slags kapplöpning, du skriker mitt namn
som om allting handlade om mig
handlade det någonsin om mig
när du satt instängd på ditt rum om kvällarna
handlade det inte om mig
när satte dig på mopeden och åkte iväg
handlade det inte om mig
för hade det någonsin handlat om mig hade du låtit mig följa med
dig -
men jag gick hemma väntandes på att du skulle komma tillbaka
uppe på ditt rum satt numera ett skal av en människa som placerat sig
långt in i min hjärtgrop
du skrek aldrig på mig
människan skrek på mig -
flera gånger hände det att jag frågade när du skulle komma tillbaka
människan svarade att du var tillbaka
varför kan jag inte se dig mellan väggarna undrade jag i tystnad

För att få någonting tillbaka måste man offra något annat
jag offrade mig själv och
där var du
glänste i solen och lovade dyrt och heligt att
är den där människan dum mot dig igen, då ska hon få smaka -

stolthetshjärtat, en du som kämpar
inte kunde väl jag önska mig mer
och vi var tillbaka i barndomen igen, du sittandes vid bordet och leendet på dina läppar, du plaskandes i poolen, du utklädd till pirat, du levande -
lovar dyrt och heligt att jag aldrig ska sluta älska dig
lovar dyrt och heligt att aldrig rymma från dig
lovar du dyrt och heligt att aldrig lämna kroppen, att du kommer vara kvar där, inte lämna kroppen tom
jag önskar att du aldrig lämnar kroppen tom -
igen

dansa fastän hjärtat brister

2010-09-22T06:28:00.000-07:00

Trycker läpparna mot glasrutan. Det är frost ute nu och löven är gula. Allt gick så fort. Innan sommaren tog slut hann jag aldrig tänka på dig. Så lättad inuti, som att någon släppt ut tusentals fåglar ur en trång bur. Kan fortfarande inte skriva lika mycket som förr men jag tror det beror på att jag inte sitter fast längre. Släppte dig någon gång på våren, höll om dig med det varma hjärtat, håller kvar och släpper ibland. Du finns där fortfarande, men växer som ett annat frö. Lämnade plats åt andra i ditt hjärthål. Hoppas att fylla det innan allting tar slut.

Har känt länge nu att det finns bara tre färger, kolsvart, grått och vitt. Dagarna är mestadels grå, vissa stunder vita. Sen finns det de stunder då jag inte kan se för allt mörker, då kroppen bara skakar och stämbanden vibrerar och benen inte kan gå. Sådana dagar kan vara måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, hela veckan. Man försöker plåstra ihop och laga, lägga nya grunder av betongen som krossats. Bygger upp murar med tegelstenarna som blev kvar från tidigare krig. Använder de slitna organen och benen och försöker bygga upp kroppen på nytt. Men inga husmorstips eller läkarstudier hjälper mot ett brustet hjärta, inte heller mot ett förlorat krig.

Men jag reser mig och försöker igen. Fastän allting har en tendens att falla samtidigt. Jag reser mig i skolmatsalen, jag reser mig på tunnelbanan och jag reser mig i sömnen. Jag reser mig vid matbordet och jag reser mig i orden. Små rutiner jag har, lagar och en viss ordning.

Jag kanske tror att jag tycker om människor ibland men det är för att fylla alla hjärthål. Står framför spegeln varje dag, byter kläder minst fem gånger och vaknar alldeles försent. Så jag glömmer bort att jag är bra och tänker att alla andra är bättre. På vägen hem till mig trampar fötterna på den blöta asfalten och jag ställer mig i vattenpölen för att se hur lätt vattnet skvätter på stövelfötterna. Sedan fortsätter jag hem, fastän jag minuter tidigare pratat med min mamma, pratat om missnöjet, om mig själv. Tänker att klumpen som går i de här stövlarna inte förtjänar livet egentligen, att det nog är bäst om klumpen försvinner.

everybody knows about everyone no secrets lying around

2010-09-12T12:16:00.000-07:00

vad tycker du om?
jag tycker om sena nätter på sommaren, kyssar, bruna ögon, lockar, mina vänner,
tanken om att det kanske ordnar sig någon gång, musik, upplevelser som ger mig gåshud och som får mig att börja gråta (på ett bra sätt), festival, sitta flera timmar på ett fik någonstans på söder med en av världens finaste människor vars namn är John, kvällar man går ut och dansar till musik man alltid älskat, och så vidare.

berätta om alla de du varit kär i!
Läs om det här.

vad läser du?
Jag läser sällan. Oftast läser jag böcker med fina framsidor, sedan läser jag väldigt mycket Sara Stridsberg för hon vet hur man gör, hur man får orden att fastna i hjärtat. Min favoritpoet är nog Sara Hallström. Vi måste ha protein och Rötter är två fina samlingar. Läs mina Saror och du kommer bli sjukt inspirerad.

När ska du ha spelning?
Jag hade en spelning i lördags med mitt band. Det gick inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Men sånt händer. Jag ska förmodligen spela på Bonden bar senare i höst så jag kan ju återkomma med datum.

Vilken är den mest spelade låten i ditt itunes-bibliotek?
Jag lyssnar sällan i itunes men om man kollar på min lastfm så har jag nog lyssnat på Nicest thing med Kate Nash, alldeles för många gånger.

Och alla svaren var väl förmodligen jättedåliga men hoppas det är okej. Återkommer snart med något nytt för er att läsa.

because if it's not love then it's the bomb that will bring us together

2010-09-03T12:05:00.000-07:00

Kanske finaste paret jag vet. Mina vänner Niklas och Agnes.

Utlyser härmed frågestund.
Fråga vad ni vill, jag kommer aldrig vara ärligare.
När ni funderar på vad ni vill veta kan ni lyssna på det här.
Puss

100824

2010-08-24T04:59:00.001-07:00

De frågar mig hur man gör, hur man överlever och hur hjärtat klarar sig. Jag tänker; vad är det som gör så att folk tror att jag vet fastän ingen någonsin tyckt om mig tillbaka? mitt hjärta har aldrig klarat sig och jag har aldrig överlevt. Men det är fint av dem. Jag tycker om att kunna vara till hands, hjälpa, skriva ord jag önskar att man skrev till mig. Jag vet ingenting egentligen men jag försöker så gott jag kan. Att överleva och ta hand om hjärtat som kanske inte slår lika hårt längre, kanske har gett upp lite.

Luften har blivit tyngre nu. Hösten är påväg och det regnar ute. Jag är i Dalarna på ännu en sån där resa jag bestämmer mig för att göra för att jag inte orkar vara kvar i livet. Många sådana den här sommaren, många resor jag bestämmer mig för att göra för att det inte går att andas mellan höghusen, villorna och tunnelbanerälsen. Ibland måste man komma bort för att kunna andas ett tag. Jag behöver komma bort mest hela tiden men jag blir så rastlös av att vara här att jag vill vrida kroppen ut och in.

Det är augusti igen och jag förvånas över mig själv, hur jag lyckas överleva fastän allt är så fruktansvärt svårt. Jag tror att man ofta underskattar sin egen kapacitet. Enligt mig själv är jag så himla himla himla svag just nu. Jag saknar att känna mig glad. Men jag saknar inte att känna något. Och det var så himla längesen jag hade ord.

Man har bestämt sig för att påminna mig om hur det kändes att gå i grundskolan. Man har bestämt sig för att inte växa upp fastän man är lika gammal som mig och min syster. Man har bestämt sig för att ringa på skyddat nummer och sjunga på min låt och man har bestämt sig för att påminna mig om hur viktigt det är att jag förstår att jag aldrig kommer vara smal. Men jag har bestämt mig också. Jag har bestämt mig för att inte låta sådant röra mig längre.

Och jag har lurat mig själv för många gånger nu.

V-E-M H-A-R S-A-G-T

2010-07-22T07:11:00.000-07:00

först det här:
Gata upp och gata ner, jag håller mina egna händer. Jag räknar dagar med mig själv och ligger vaken om nätterna. Försöker anstränga musklerna i ansiktet till ett leende, försöker känna mig glad för din skull men.
Det enda du behövde göra var att vara och du var.
Jag var inte.
Väntade i min 120-säng som om någonting automatiskt skulle komma till mig och tala om för mig att man kan och att man gör. Jag väntade när jag drömde och jag väntade när jag var vaken. Vad som finns kvar nu är, en ensam nummerlapp i en papperskorg och hjärtat som inte tycks passa någons bröstkorg.

Vet inte om jag vill vakna en gång till så jag håller mig vaken
vill höra det är slut för då har nåt börjat
orkar inte reda upp mitt liv
vem har sagt att kärlek unnas alla
kanske jag men det var längesen

håller din hand
drömmer det ibland
jag vaknar men känslan den finns kvar

det regnar utanför det regnar inuti
molnen kväver mig

du kan bli vad du vill
hans ögon brann eller ljög
hur kunde jag bli kär i dig, dina tårar var mina tårar

drömland

2010-07-20T03:12:00.000-07:00

1.
drömde att vi sprang över gatorna som danny zuko och sandy, du kysste mig över halsen och berättade att egentligen är det jag, egentligen är det mig du tycker om sådär mycket att hela hjärtat känns som en bomb som snart sprängs. Vi sprang och höll varandras händer, krossade allt som kom emot oss, och tänk om det är så, att allt egentligen är på ett annat sätt.

2.
Ibland blir man jagad då flyr man. Jag blev rädslan och flydde in i din famn. Du omfamnade mig och jag höll din hand. Vi borde vara mer än vad vi är. Jag borde vara mer än vad jag är.

anteckningar om dig skrivna för längesen

2010-07-06T06:48:00.000-07:00

Jag sitter hemma klockan elva en måndagkväll du är ute och
jag vill att du ska sitta hemma inte hos mig men hos dig för
jag skulle vilja växla några ord
veta att du finns
jag skulle vilja växa i dig
växla bort alla andra hjärtan du förstört mot mitt

jag vågar inte fråga vad du gör för att
jag vill inte höra att du befinner dig hos någon med ett namn som
indikerar att du bara vill vara
min
vän
jag vill höra dig skrika mitt namn mitt i natten som om
ingen annan fanns
jag vill att du ska glömma bort hur världen såg ut innan mig
och vi ska promenera runt på söder du ska prata tyst och
jag ska inte höra ett dugg
jag ska säga "va" och du ska svara
och sedan när vi säger "hejdå" så ger du mig den varmaste av kramar
och jag håller kvar lite extra tänker att
det här är det enda jag får av dig
en smula av en kakbit

dina fotografier ska prydas av mitt ansikte och kanske min rygg
kanske oss
kanske din hud mot min och kanske får jag någon gång se hur du bor
kanske ligga med huvudet mot ditt bröst igen somna så
aldrig vakna drömma om
dig
och vi ska sitta på bussen in till stan med huvudena lutade mot varandra
vi ska vara så jävla kära
och andra som är som jag ska äcklas och hata och önska att
önskar att det var jag

och jag föreställer mig bilden av dig och mig
vi sitter på två stolar i mitt kök och du skrattar
och vi är som idealparet
vi är ett och två och du skrattar
du blundar och skrattar
jag håller andan och är så himla rädd för det som är vårt
ser hur varje byggnad på vägen hem till mig rasar
och jag skriker dig ur mig
du skriker mig ur dig

medan jag citerar alla popmelodier som finns så
sitter du på nattbussen hem och
vi har en konversation om ingenting och allt jag vill
är att lossna
vill vara körsbärsblommorna i kungsträdgården
vill vara vitabergsparken om våren och
vill vara böckerna i biblioteket
papperssvalorna alla fotografier
vill vara

sätter mig på bussen hem nu
den tar tre minuter
det tar tre minuter för mig att gå igenom dig
jag tänker:
försvinner in i din famn kommer aldrig tillbaka

kväll nu igen
våra konversationer bottenlösa och platta
vi har inget att säga varandra förutom
ingenting
jag vill rycka loss oss från betonggrunden
falla fritt

döden nederlaget namnet
varför ligger jag i min säng om nätterna
när jag kan ta bussen någonstans och
varför ligger du i din säng om nätterna när
du kan ta bussen in till stan och sedan byta till tunnelbana

till mig

inatt var vi någonstans och du slängde ditt hjärta på mig
och jag sträckte händerna efter det och fångade det
kände dig
kände kramen den varma kramen långa den
när-vi-kramas-nu-vill-jag-aldrig-släppa-kramen

skulle en utomstående läsa den här texten
ingen utomstående får läsa den här texten

ville byta liv bytte liv, sommarlivet del 2

2010-06-16T02:53:00.000-07:00

1.
lämnade livet klev in i ett nytt där du inte fanns med i innehållsförteckningen
tyckte det var skönt att jag får skriva min egen och att jag slipper skriva ditt namn
att du slipper förstöra mig igen
att någon överhuvudtaget slipper förstöra mig igen
jag läser mellan raderna finner
ord jag analyserar avbryter
jag ska aldrig mer analysera

2.
det var enkelt att byta
man behövde inga speciella värdehandlingar eller löften
man kunde bara lämna och stiga på
behöver ingen giltig legitimation för att kliva på den här bussen
då den är min egen och kommer alltid vara min egen
jag saknar inte ens dig längre
jag är fri nu vill leva livet måste
hångla med någon
är det
pinsamt?
jag har fan inte hånglat sen sommaren 09
och vad jag vet så är det sommaren 2010 nu
ett år
utan fysisk närhet och så vidare

3.
det var galet hur som helst
jag tryckte upp honom mot bajamajabåset och hånglade honom knäsvag
sket väl i att han hade brud levde livet
man ska fan alltid leva livet
jag
måste
lära mig att leva livet igen
inte bry mig om petitesser och såna fula saker som kärlek
vad är det egentligen?
jag har inga känslor kvar nu

4.
Det var väl någon dag sedan
hjärtat gick sönder och jag kände att jag var påväg mot en
återvändsgränd
jag kom dit ringde en vän vände om
kom tillbaks till livet igen
jag saknar dig inte längre
jag har ägnat få timmar till att tänka på dig
jag gjorde slut med känslorna för dig
och nu känns det bra

sommarlivet del 1

2010-06-15T05:51:00.000-07:00

Jag har alltid velat att mitt liv ska vara som en tonårsfilm fylld av drama. När jag gråter vill jag att mina föräldrar ska komma upp och trösta mig och säga att allt blir bra. Jag vill ha ett lyckligt slut eller i alla fall en vändpunkt. Jag vill att allt ska vara så klyschigt som möjligt och jag är nog som jag är bara för att det passar min roll i min film.
Jag har haft väldigt svårt för att skriva den senaste tiden. Är blockerad av en tjock mur och även fast det är sommar och sommarlov så vissnar jag inuti. Jag springer förbi kärlek, springer in i den och gör bort mig mest hela tiden. På fredagkvällarna händer det att jag skriker håkanlåtar lite för högt och det händer att jag vaknar upp dagen efter och undrar vad som egentligen hände. Jag ångrar väl alltid allting och jag tänker att jag nästa helg inte ska gå fullt ut, när helgen väl kommer så är all självbehärskning bortblåst. Jag tänker på hur desperat Henrik Berggren låter när han sjunger "I am only living when I am drinking" och håller med honom.
Det är svart nuförtiden, allting är så väldigt svart och jag faller isär. Drar mig för att citera en massa popsånger egentligen. Vill undvika popromantikerstämpeln men den är väl redan intatuerad i hjärtat antar jag.

Jag värderar mina vänner väldigt högt, jag anser att vänskap är något väldigt skört och man måste ta hand om vänskap. Man får inte glömma bort vänskap. Jag glömmer så lätt. Jag gör ofta fel, är kanske som en igel på de flesta och sedan försvinner allt eller allt försvagas. Det är inte meningen men jag vet inte hur jag ska hantera vissa saker. Jag har på senaste tiden börjat tappa kontrollen och nuförtiden är det som att allt är nytt och så himla lätt att bränna sig på. Jag håller i, jag tappar, jag håller i, jag tappar.
Jag har vissa människor runt omkring mig som är väldigt viktiga. De fyller ut olika funktioner och det finns en som fyller ut när-jag-är-med-dig-kan-jag-andas-på-riktigt- och den vänskapstråden är så fruktansvärt skör och vass och varm och jag bränner mig och tappar och försöker hålla i.
Jag kanske borde sluta bry mig om saker allt för mycket, det kanske går bra om man inte tänker ihjäl sig. Allt kanske löser sig, man behöver inte analysera och förstora upp saker. Allt är inte större än vad man gör det till.

Så Alva, för guds skull, ta det lugnt och försök andas.

New York I love you but you're bringing me down

2010-05-23T11:40:00.000-07:00

Har ni tröttnat nu?
Jag uppdaterar inte lika ofta. Ber om ursäkt för det. Nuförtiden dödar jag tid om dagarna genom att inte göra någonting. Försöker andas. Ser mig själv ligga utslagen på sängen. Slutar andas. Försöker gå framåt men går bakåt. Det handlar inte om planering, det handlar om att falla genom planeringen. Genom alla hål. Luckor. Dagar. Timmar. Skulle ha gjort det och det igår men gjorde inget av det.
Spenderar tid ute, inne i stan sittandes i parker och tro att jag är förälskad igen. Det är jag inte. Du kan vara lugn. Jag har tappat tron på mänskligheten, börjat hata alla som inte hatar mig.

Till en vän sa jag: jag lever i en tom låda. finns inget här. bara mitt splitter.

Man försöker inte sy ihop mig, lämnades inte in någonstans på lagning. Jag är kvar. här.
Jag drömmer om sånt man drömmer om och jag fortsätter se mig själv utslagen på min säng. Medvetslös. Händerna utfläkta över lakanet. Ögonlocken vilandes över mina stora ögon. Jag drömmer inte. Jag ska aldrig mer drömma.

Jag kanske borde flytta igen. Lämna allting. Lära mig att andas. Flyga. Hoppas. Vi får se.

försent för edelweiss

2010-05-10T04:05:00.000-07:00

Skriver anonyma brev till bittra hundvalpar, springer runt på poesifestival och hittar ord och tappar ord. Erkänner känslor för andra än mig själv och ändrar mig snabbt och tror att jag bara vill ha kärlek. Är känslomässigt förvirrad, kanske för besatt av tanken på att ha någon försöker lossna från världen och vill resa bort en längre tid. Jag ska snart skriva något av värde, det är så svårt nuförtiden för att jag fångar upp ord och tappar dem lika snabbt och ni får inte tröttna på denna brist utan vänta mer än gärna. snart. så.

ipodanteckning nummer 1

2010-05-09T01:54:00.000-07:00

jag är din utsöndrade svett
du är nätter och fläckar på mina lakan
vi är rullen i engångskameran jag väntar flera månader med att framkalla
den här texten är min dröm, din oönskade olycka och vår införstådda omöjlighet. Jag önskar lömskt en idiot att ligga med så jag kan glömma allt vi inte är. Min vilja är din lathet och din vilja är ovanför marken. Har inte sett på maken men idag är jag riktigt ful och sover i korridorer flyger med ridåer på en scen, promenerar längs götgatan tänker på dina tänder på mig brinner upp gör slut lämnar kvar mig själv är inte jag är en hopplöst förälskad människa som med insektsben försöker gå vidare.

INSEKTER

2010-05-03T04:38:00.000-07:00

kom tvåa i en poetry slam-tävling med den här texten:

Vi krossar allt med våra bara händerhuden mot tegelväggen och
några rivsår får man faktiskt räkna med/
dagen blir natt och natten blir jag
svart
mörk
kall
varm
ljummen
det är ett system vi inte kan göra något åt och/
någon dag brister det
någon dag brister allt/
dysfunktionell defekt och missförstådd
du jag och alla andra
anförtrodd obebodd
tom och förstenad
det är du jag och alla andra
ingen/
är/
perfekt/
Fäster dig på kroppen stjälken stjälper/
du är spindlar och du krälar hela tiden närmre
äter dig inåt lämnar märken
jag är köttig och svårläkt/
utfläkt nerkräkt
hör röster som säger: det här är inte bra det är destruktivt osunt
man skall icke leka med insekter insikter verklighetsflykter
tänker på hur du rycker
bort dig
från mig
lämnar märken/
trycker huvudet mot marken skadar hjärnbarken
tömmer inälvor
lämnar utsagor
slagord
pratar så mycket att jag får magont
lösgöra bortföra
förstöra
det är inte marken du står på
det är livet under den
insekter insikter livsflykter/
du bara rycks med

Och jag saknar pappa

2010-05-01T05:30:00.000-07:00

Det var en av våra alla sommarsemestrar tillsammans, familjen, den stora kärnan, lyckan och styrkan. Familjen, vår familj, inget skulle skada det sköra vi hade för vi vårdade det så väl men jag tror vi mest hade sönder allt själva. Hur som helst.
Vi åkte bil dit, stannade några gånger på vägen innan vi var framme. Lyssnade på musik i bilen och när jag tänker efter nu så hade vi kunnat vara med i en amerikansk familjefilm. Allt hade kunnat vara bra.

Vi hade hyrt en stuga i Norrland. Pappa skulle fiska och mamma skulle njuta av solen. Jag kommer inte ihåg att de åkte ut i båten tillsammans någon gång den resan. Men jag minns, jag minns pappa i eftermiddagssolen. Hur frågande han ser ut varje gång han kisar ögonen. Jag minns pappa i norrlandsnatten. Jag minns pappa i morgonljuset. Jag vet inte riktigt om han ville ha med mig i båten den kvällen för han trodde inte att jag skulle klara av att vara vaken. Men jag satte mig i ändå. Vi fick bara aborrar hela tiden men vi åkte runt hela kvällen och natten tills solen gick upp. Den här texten har ingen poäng eller något fint avslut den bara är.
Jag tänker väldigt mycket och väldigt ofta på pappa och på allt som blev och varje gång vi ses så förklarar han att det som var mest jobbigt var att vi barn rycktes bort så fort.
Det jobbiga var att han försvann så himla fort och även fast han fortfarande spelar en väldigt stor roll i mitt liv med tanke på att han är min pappa så skriver jag "försvann" för att det gjorde vi alla. Försvann från varandra och det som ändå varit bra.

Snart ska jag återkomma med något ni kan förlora er i.

the answer my friend is blowing in the wind

2010-04-22T09:52:00.000-07:00

Amanda sa...

Fråga:
menar du allt du skriver, liksom kommer det från hjärtat? eller är det dramatiserat?
undrar bara :)
/Amanda

Svar:
Alltså, jag har väldigt svårt att inte skriva om mig själv när jag skriver. Mening och handling är väl två skilda anledningar antar jag, men det mesta jag skriver, menar jag också för att det handlar så mycket om mig, alltihop.

Anonym sa...

Fråga:
Är du lika fin som i verkligheten?
Var jobbar du?
Kan du inte lägga upp lite bilder från din vardag?
Favoritblogg?
Favoritartist? Ok ok kanske Håkan..

SLUTA ALDRIG BLOGGA. DU ÄR SÅ FIN.

Svar:
- jag vet inte riktigt hur du menar nu. Men jag tror du menar om jag är lika fin i verkligheten? Det är en väldigt svår fråga. Det får nog någon annan avgöra.

- Jag håller på med telemarketing på min morbrors företag, ringer runt och frågar om folk är intresserade av inredning typ.

- Jo, vilken bra idé! Det ska jag absolut göra!

- Min absoluta favoritblogg är nog Fridas pulsurbalans.blogg.se

Anonym sa...

Fråga:
jag undrar vad du gör på dagarna, vad du jobbar med. du går i skolan va? hur ser en typisk dag ut? du är lite av ett mysterium för mig. Puss

Svar:
Jag går andra året på Fryshusets gymnasium Skrivarlinjen och efter skolan så repar jag eller fikar med mina vänner och nu ska jag börja träna också. Det bästa jag vet är att sitta på ett fik i flera timmar med någon jag inte behöver prata särskilt mycket med. Sedan är det ganska fint att sitta i solen nuförtiden också.

Anonym sa...

Fråga:
Har du någon favoritbok, och i så fall vilken?

Svar:
Åh. Den senaste bästa boken jag läste var Happy Sally av Sara Stridsberg. Annars gillar jag Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Vill man ha ett fint citat så är det bara att slå upp någon sida, vilken som helst.

Anonym sa...

Fråga:
Ska du på några festivaler i sommar?
Vart går du i skola? Vilka gymnasium skulle du rekommendera och varför?
Vart gillar du att fika?
Hur länge tror du att vi orkar vara ledsna och enamma? Vad händer när vi har varit ledsna för länge?
Berätta om din första kyss. Berätta om din senaste kyss.
Vad är det vi tolkar som skönhet och vad är det vi tolkar som fulhet, tror du?

Svar:
Jag ska på Emmaboda, Way out west och så vill jag på Peace and love för att de bokat så många band jag vill se.

Jag har dålig koll på gymnasium, speciellt i Stockholm då jag inte kommer härifrån egentligen. Men Fryshuset är fint, även fast det har så dåligt rykte. Alla är mysiga och ingen hatar någon och så vidare. Jag tror att de flesta gymnasium är helt okej bara man ger sig fan på att börja om från början och ge allt en chans.

Jag fikar helst på 44:an som ligger på Tjärhovsgatan 44 eller String som ligger på Bondegatan. 44:an är prisvänligt och String är mysvänligt.

Jag vet inte hur länge vi orkar men snart kommer solen och ljuset igen, det får oss nog att orka lite till tror jag. Man ska väl aldrig ge upp egentligen. Men det är så enkelt att ge upp, enklare än att bestämma sig för att bli lycklig.

Min första kyss var i världens minsta etta i Solna. Den var inget att minnas. Känns som att allas första kyssar inte är särskilt bra. Önskar kanske att jag hade kysst någon annan. Min senaste kyss var på Emmaboda. En kille i schackrutigt bälte sa: KYSS MIG DÅ och jag gjorde det. End of story.

Skönhet och fulhet är två olika saker fast samtidigt väldigt lika. Jag vet inte vad det är. Jag vet vad fulhet är. Jag ser den varje dag i spegeln. Skönhet är något väldigt långt borta. Jag tror nog inte på sånt där.

Felicia sa...

Fråga:
jag tror att mina få läsare tycker jag är falsk. för jag skriver om sorgen och tragiken man har ibland, men utåt sett är jag inte sorgsen. jag skrattar högt på stan och skämtar överallt. hur förklarar man för någon att man gömmer sig och får dem att tro en?

Svar:
Man ska inte behöva förklara. Så länge du känner själv att du är ärlig så är ju det det enda som räknas. Man ska bli tagen på allvar och man ska först och främst vara ärlig mot sig själv.

s sa...

Fråga:
vilka är dina inspirationskällor?

Svar:
Åh. Jag vet inte, musiken. Livet. Människorna. Alla fina. Alla fula. Alla dumma. Alla snälla. Parisromantiken. Popromantiken. Och så vidare.

Anonym sa...

Fråga:
Vad är du mest stolt över med dig själv?

Vilket är ditt favoritord på svenska?

Vem är din allra bästa vän?

Vilka svenska artister lyssnar du mest på? Håkan vet vi, men vilka fler?

När var första gången du skrev något och kände att det var vad du alltid borde göra?

Vad brukar du göra när du kommer till Uppsala?

Svar:
Att jag flyttade till Stockholm och lämnade ett gammalt liv för att starta ett nytt. Eller att jag vågade sjunga på julavslutningen i nian. Eller kanske den gången då alla mina klasskamrater i min nuvarande klass tappade hakan när jag sjöng i repan. Fina prestationer uträttade av Alva Sofia Thång.

Duggregn.

Tintin. Fast jag gillar inte sånt där ”allra bästa vän”-tjafs för att liksom jag vill inte rangordna så fina personer. Men Tintin är bäst i hela världen.

Åh. Jens Lekman, Skansros, bob hund och så vidare. Har dragit slutsatsen att jag mestadels lyssnar på utländsk musik nuförtiden.

Jag har nog aldrig känt så. Jag började skriva poesi när jag gick i sjuan och alla dikter var skit, men jag kom nog på då att man kan hitta en väg ut ur jobbiga saker genom ord och då blev allt lite enklare. Fast nu när jag lyckas behärska orden så är allt ganska svårt igen.

Jag brukar äta mat hos min mormor, gosa med min systers hund och sedan åka hem igen. Jag borde åka dit oftare, för att göra andra saker givetvis.

hanna sa...

Fråga:
Vad är det finaste du vet?

Svar:
Åh. Vill skriva ett namn men jag är inte så säker längre, sånt där är slöseri med tid. Annars kan jag skriva att frontmannen Charlie Fink i Noah and the whale är hemskt fin.

Anonym sa...

Fråga:
berätta om din framtid. Hur tror/vill du att den ska se ut? Vad vill du jobba med? Vem är din drömman?

Svar:
Jag vet ingenting om min framtid. Den är ett stort askmoln, skämt åsido, jag har inte riktigt någon aning om vad jag vill göra. Min drömman är Charlie Fink. Eller James Dean (som ung) eller Bob Dylan (som ung). Åh. Eller. Åh. Någon annan. Kanske inte drömman. Men just-nu-man.

Anonym sa...

Fråga:
kan du inte berätta lite om dalarna? hur ditt liv där såg ut, och hur det skiljer sig från stockholmslivet? kanske att det gör ont, men du kan sätta ord på det så fint och jag vill så gärna veta.

Svar:
Dalarna. Livet i Dalarna var mer ensamt än här. Jag spenderade oftast helgerna hemma och åkte alltid hem direkt efter skolan. I femton år (tror jag) bodde jag i ett hus, i världens största rum med världens finaste matta. Det hade röda väggar och jag minns allt väldigt tydligt. Jag har inte varit i det på ett år. Det gör ont när jag tänker på att jag aldrig kommer sova där inne igen. Mamma gjorde iordning det så fint med röda väggar och guldmålade möbler. Sedan skilde dem sig. Mitt liv blev två liv. Deras liv blev ett. Ett varsitt, givetvis. Jag och min syster flyttade med mamma till en lägenhet. Pappa flyttade till sin tjej. Jag saknar Dalarna ibland. För det är fint. Mysigt. Man vet var alla bor och vad alla heter och man har koll för att det finns inte så mycket att ha koll på. Livet är enkelt. Eller jättesvårt. Jag skriver om det mer utförligt i ett annat inlägg tror jag. Påminn mig!

astrid sa...

Fråga:
Vad har du hört om Globala? Är det en skola du skulle rekommendera?

Svar:
Jag vet inte, min vän Linnea går där. Jag har nog bara hört bra saker och det är säkerligen en bra skola fast jag är nog inte rätt person att fråga då jag inte går där.

Anonym sa...

Fråga:
kan inte du berätta om den dröm du minns starkast? alltså som du drömt på natten.

också kanske ditt starkaste/sorgligaste/gladaste/soligaste/finaste/argaste barndomsminne?

pusspusspusspuss

Svar:
Jag minns en dröm från när jag var liten. Jag såg allt som om jag flög ovanför det. Det var en kyrka, det var natt och jag och min bror höll lyktor i handen och vi mötte någon utanför kyrkan sedan minns jag inte riktigt vad som händer men allt blir läskigt och det är mörkt överallt. Det är så svårt att komma ihåg drömmar.

Jag minns en gång när jag hoppade studsmatta hos en kompis och jag råkade hoppa så jag ramlade av och tappade andan. För att jag inte fick någon luft började jag stöna och det kändes som att jag skulle kvävas. Medan mina två vänner stod och tittade på och dog av skratt höll jag på att kvävas. Så minns jag en gång när jag skulle vara Britney Spears i en melodifestivaltävling på vår skola och jag hade populära människor i klassen som bakgrundsdansare men jag fick ingen röst. Jag lämnade skolan i tårar den dagen. En gång var jag på toa och hade glömt låsa dörren, då öppnar killen jag är kär i och blir förvånad och går sedan ut igen. Fröken blir irriterad utanför över att jag inte lärt mig låsa när jag går på toa.
Jag försöker komma ihåg något speciellt, men det är så svårt att minnas sånt där tycker jag.

2 atoms in a molecule

2010-04-19T12:19:00.000-07:00

hej alla fina.

tänkte bara säga att jag inte glömt bort att ni fick fråga mig vad ni ville eller berätta något eller så. Det är så att mitt internet återkommer på torsdag/fredag. Det kan komma svar redan imorgon men vi får se. Jag har en dum vetenskaplig rapport som måste skrivas också.

(plus att jag är jätteglad över att det är så många som har skrivit frågor)

ps. på onsdag ska jag se ett av mina favoritband Noah and the whale. Det kommer bli så himla fint.

puss!

Hold my hand as I'm lowered

2010-04-13T15:28:00.000-07:00

Hittade bilden på lelove. Det är ett Noah and the whale-citat.

Okej kära läsare.
Jag tänkte nu ha en sådandär fånig frågestund.
Eller kanske berättelsestund eller kalla-det-vad-ni-vill-stund.

Fråga något, berätta något, visa något!

april

2010-04-13T14:46:00.000-07:00

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag håller på med en ny såndär fånig textfilm igen. Den kanske blir klar i helgen, då lägger jag upp den.

Jag vet inte vad jag ska skriva eller beskriva då de enda som kan beskriva vad jag vill skriva är Kate Nash och Håkan Hellström. Jag kan skriva att jag i tisdags grät som ett barn över en skitsak vilket bara gjorde allting tydligare; jag måste glömma bort honom. nu. fort.
vet inte hur man gör. hur man glömmer. hur avtryck försvinner.
hur allt bara slutar kännas. vet ni? kan ni berätta. snälla.
jag vill vara Nicest thing och jag vill att du ska gå sönder så som jag gjorde (i tisdags, alla dagar den här vintern).

Våren. Den är här nu. Jag är glad ibland, ibland kan jag faktiskt le utan att känna mig dum. Som när jag går hem från jobbet och är glad över att jag trivs och som när jag tänker på vilka fina vänner jag har här. När jag tänker på hur bra mitt liv egentligen är.

Fast oftast så vill jag bara slita sönder allt. Jag vill slå sönder saker, jag vill slita sönder saker och jag vill vara ensam. Jag önskar att det var synd om mig och jag tror att alla har lurat mig. Ibland. Att vänskap är en lögn och att kärlek är en myt. Jag vill riva, slita och slå för att det är någon inuti mitt skal som håller på med precis samma sak. Jag vill hämnas på mig själv för att jag får mig att känna så.

När jag åkte hem från Dalarna i söndags såg jag människor från min gamla klass. Och det som gör mest ont när jag är glad och trevlig och hälsar på dem. Är att de aldrig kommer förstå att mitt hjärta fortfarande gör ont för saker som sades till mig. Antingen är jag en mes som fortfarande inte glömt bort att jag är Skolans fetto, en släpvagn, tönt osv eller så är det så bara. Att man inte kan glömma saker.

Jag är så trött nuförtiden, trött på det mesta, men mestadels vill jag bara sova. I det sovande tillståndet känner jag inget alls och mår förhållandevis bra. Det beror på vad jag drömmer om. Häromnatten drömde jag om att jag var kär i en långhårig hårdrockare som jobbade i en möbelaffär. Sedan var jag tillsammans med Freddie i Skins. Så himla konstigt.

Förlåt för det här inlägget men jag var tvungen att skriva något. Jag ska snart uppdatera med en text som känns lite mer, där orden faller lite finare.

Ps. Till alla anonyma:
Jag brukar säga till mina vänner hur irriterande det är att nästan alla som kommenterar min blogg är anonyma. Fast då brukar de säga till mig att det inte gör någonting sålänge kommentarerna är snälla och hur fina som helst. De har rätt.
Ni är fina, jag tycker om er.

Och till den anonyma som bland annat skrev "jag är anonym för jag vill inte att du ska veta":
jag tänker på dig ofta.

jag vill fan också ha en jävla famn

2010-03-19T14:26:00.000-07:00

Idag har jag ätit tortillachips, kycklinggryta, fiskgratäng, potatis, kycklinglår, ris, chili och limesås, tortillachips igen och druckit påskmust, proviva och mjölk.
Jag ska sluta äta.

Jag ska beskriva fulheten:
Den är ett handikapp. Man behöver inte sitta i rullstol eller gå på särskola men den syns, och den kliar. Tillslut blir den ett sår och man kan inte plåstra om en fulhet. Det finns inga skönhetsknep för att gömma den. Det kan väl vem som helst förstå.
Fulheten gör ont och sprider sig inuti hela kroppen. Tillslut blir man galen och man vill skrika och man vill knivhugga sig själv tusen gånger och,
man vill försvinna. För man blir kär och man blir inte bara kär utan jättekär men så kommer fulheten ifatt en och då kommer man på att, jag är handikappad, jag har fulheten, vem fan skulle vilja ha mig?

Och den här tanken river och sliter sönder allt jag har inuti. För jag har inte fulheten, jag är fulheten och jag blir kär men hur kan jag vara så jävla dum och tro att någon skulle vilja ha mig när jag inte ens vill ha mig själv?

älskling

2010-03-07T03:20:00.000-08:00

en vacker dag flyger vi härifrån. jag ska befinna mig så långt från landgränsen att den kommer kännas i mig. din gräns ska jag ta bort. GRÄNSEN FÖR DIG I MIG HAR FLYTTATS FRAM. Jag ska läsa Sara Hallström och lyssna på ljuv popmusik tills mina öron blir till bomull och är jag ensam så är du också ensam.
Jag ska sitta på ett café i Paris och om du är där med mig så är det du som tar en kaffe och jag som sitter mittemot och studerar dig. Memorerar varenda ansiktsryckning och uttryck. När du gått skriver jag ner vad du just sa.
Ingen har fastnat som du har fastnat. Ed sjunger: "let love not weigh you down" och jag är bly personifierat.

------

2010-03-04T10:56:00.000-08:00

i ett läkarrum:
väggarna är kala och i bokhyllan bakom skrivbordet står böcker som handlar om inkontinens och dylikt.
tanke ett: varför är jag här?
tanke två: finns det fler utgångar än den jag kom in i?
tänker att om jag ska rymma måste jag göra det på ett annat sätt. Får inte synas. vill bara springa iväg. Hon pratar fort och säger mycket och egentligen hör jag ingenting. Hon blir som alla blickarna på högstadiet samlat i en person. Du är det här Alva. Det är inget du går runt och bär på som du kan släppa. Du ÄR det här.
Du väger lite mer än alla andra. Nej. Du ÄR överviktig. Ja. Hon pratar jättemycket och jag biter mig i läppen och spänner varenda ögonmuskel. Sedan mäter jag mig och väger mig.
Döden.

utanför hissen:
all världens ångestflodvåg faller över mig. Biter mig i läppen och spänner musklerna i ögat. Jag blundar med ansiktet i mina händer och tänker att om jag tittar upp nu kanske jag befinner mig någon annanstans. Lyfter ansiktet ur mina händer. Upptäcker att jag är kvar utanför hissen i den stora sjukhusbyggnaden.
Livet stannade där inne. Det där hoppet. En sprucken ballong.

Entré O till parkeringen:
Känner ingenting. Går framåt fastän det inte är jag som styr längre. Vill skrika och sparkas och slåss. Blir arg på henne, undrar hur hon kunde säga något sådant. En försvarsmekanism, tror jag. Det är inte hela världen som gått under. Det är bara jag. Igen.

I bilen på motorvägen:
Tystnaden.

På mataffären:
Vill egentligen inte köpa något att äta, är rädd för allt. Rädd för att bli stor som ett hus så fort jag tittar på något ätbart. Jag har ätit tillräckligt i mitt liv.

test

2010-03-02T15:18:00.001-08:00

Nu kan du få mig så lätt from Alva Sofia on Vimeo.

du har ingen aning om var mina kartor leder

2010-02-23T11:59:00.000-08:00

Vi krossar allt med våra bara händer
huden mot tegelväggen och
några rivsår får man faktiskt räkna med
dagen blir natt och natten blir dag
det är ett system vi inte kan göra något åt
någon gång brister det
dysfunktionellt defekt och missförstådd
det är du jag och alla andra
ingen är perfekt
februari dödar mig långsamt
och kylan fäster sig på kroppen som tusen insekter
du är spindlar och du kryper närmre äter dig inåt
du är giftig
de säger det till mig när jag berättar om dig
när jag beskriver hur du klamrar dig fast så
rynkas ögonbryn och någon kräktes på en soffa hos sin mormor
jag ska aldrig mer lyfta luren
att säga ord över en elektrisk linje känns riskabelt
för om dagarna tar slut någon gång handlar det om en stöt och ett
hjärtstillestånd
för spindlarna
för orden i telefonen
och för systemet

2010-02-21T12:59:00.000-08:00

Det där är jag i mitt rum framför min sminkspegel. Det var längesedan jag skrev dikter och längesedan jag skrattade oavbrutet hela dagarna. Det här är min blogg. Den är svart och svår. För att jag är det. För att jag är tonåring och för att jag alltid blir kär i sådana som aldrig någonsin skulle vara intresserade av mig. Och jag skiter i om du inte orkar läsa om mitt deprimerade liv, ingen har bett dig göra det. Jag är bara en länk du kan trycka på om du vill läsa om någon som har det lika förjävligt som du. Jag är inte en länk du trycker på för att du tror att du kan driva med mig eller göra narr av mig. Jag är jag och jag är alltid ärlig. Det finns inget jag inte skriver här som jag inte skulle kunna stå för. Allt jag skriver handlar om mig. Och om ni har något problem med det så åk härifrån, långt bort. Åk dit där solen aldrig skiner. Frys ihjäl på Antarktis för jag vill inte se er.

För vi dansar och du har så mjuka läppar

2010-02-19T11:50:00.000-08:00

Jag har länge försökt skriva något här. Jag har gått in, tryckt på nytt inlägg, börjat och slutat lika fort. Orden kan inte förklara någonting känns det som. Jag har fallit igen, in i en dimma jag inte kan komma ut ur. Citerar Jens Lekman hela tiden och drömmer om våren. Om körsbärsträden och det gröna gräset i alla parker. Om den dagen jag inte behöver bära vinterjacka längre. Den här vintern har varit lång och dryg. Den har hållt ut längre än vad jag orkade göra. Jag tror att allt stannade i Januari, mellan det nya året och kylan som återfann sig då.
Jag började skrika och stängde in mig på mitt rum, såg flera avsnitt av skins på raken och ville aldrig vakna nästa morgon. Jag vet inte men jag tror att det är ett sätt att försvara sig och att vila. Att få vara den man är ett tag till och att vara själv när man behöver det. Min mamma skulle isåfall säga att jag alltid behöver vara själv, det har hon rätt i. Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.

Dom är uppe på taken alla är högt över staden
Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort
Och jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann

Jag vet inte vad jag kan begära mer. Men just nu begär jag att min kärlek blir besvarad. Så om ni alla kunde be för mig så ska jag berätta hur.
Du var full och jag var full, jag ber till solen. Du är den sortens pojke jag gillar för du är tom och jag är tom. Så gick det till.
Jag har kommit till den fas då man tänker att man aldrig kommer bli omtyckt. När kärleken förvandlas till olycklig kärlek och när man blundar så ser man hur livet flyger förbi en i gråskala. Aldrig färgglatt, bara svart. Jag tror det beror på att jag inte tror på att någon någonsin skulle kunna tycka om mig. Och man ska inte jaga något utan man ska bli jagad själv. Men ingen har någonsin jagat mig. Jag har sprungit efter livet i fem år nu och om jag stannar, vad händer då? Det känns som att allting runt mig skulle kunna stanna på precis samma sätt.
Jag citerar Håkan Hellström alldeles för mycket och när ska jag växa upp från mina barnsliga föreställningar om hur livet är? Aldrig, jag kommer aldrig göra det. Inte förrän någon kommit och bevisat motsatsen.