söndag 26 december 2010

älskling allt är skit

Nästa natt är jag arton och jag lyssnar på Kent igen. Jag har aldrig velat lämna så mycket som nu. Återkommer när jag inte längre vill vrida mig själv ut och in. Hej så länge.
Published with Blogger-droid v1.6.5

måndag 13 december 2010

If only your bed could cry

Imorgon fyller jag år om två veckor, idag är det julafton om en vecka och fyra dagar. Jag har inte köpt några julklappar till någon än, jag litar på min kreativa förmåga att göra någonting själv, som inte kostar men som uppskattas gränslöst.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av förra vintern, jag trodde aldrig att jag skulle klara av våren, inte heller sommaren och hösten.
Tror fortfarande inte att jag kommer klara den här vintern. Så mycket som trycker nu. Så mycket som gnager på ytan och skrapar lite irriterat, pickar på.
Jag vill ha en enkelbiljett härifrån nu.
För jag är trött, mest trött på mig själv.
Att mitt liv är så otacksamt.

Jag har fortfarande inte glömt dig. Jag lyssnar fortfarande på musik som gör ont och jag hoppas fortfarande på att du någon dag ska komma gåendes över min infart, knacka på dörren och se frostbiten ut och säga att du, trots allt, vill ha mig.
Jag kan nog inte bli fånigare än såhär. Ett utplacerat skämt i universum, skapades för att folk skulle få skratta. Förlåt.
För allt, mest för mig och min oförmåga att bli omtyckt.

Sitter på bussen från Sickla, långt fram. Lyssnar på första raderna av Hope there's someone och bryter ihop. Jag hatar när det händer. När man går sönder inuti och önskar att man var någon helt annanstans. Blir upptäckt givetvis, en röst undrar varför jag sitter själv.
Vad svarar man på det?
jag rycker på axlarna och säger att jag inte vet.
Jag ville bara riva upp hela bröstkorgen och slänga den i ansiktet på vem som helst.

En kväll när jag väntar på bussen i mörby centrum kommer en fin människa fram till mig och berömmer mig för min blogg, hennes skratt är vänligt och nervöst.
Hur visar man uppskattning? Ett tack känns så förfärligt litet mot en stor komplimang. Jag kan inte beskriva hur glad jag blir när folk säger fina saker till mig, då känns ett tack så otacksamt och litet.
Tack.

Det är kaos här nu. Jag drömmer om egen lägenhet på Södermalm med egen balkong och ett litet fint kök. Väggarna täckta av mina favoritmän och andra tavlor. Ljusslingor som löper längs väggen som sängen står mot och ett brevinkast.
Allra helst en egen nyckel till något att kalla sitt eget. Inga krav från andra, inga som säger att man aldrig hjälper till. Bara tystnaden och kanske ett gigantiskt diskberg men vad spelar det för roll, jag skulle diska när jag kände för det. Jag skulle få bestämma själv och jag skulle slippa stänga in mig. Jag skulle aldrig behöva kräva eget utrymme.
Nu vill jag vara själv mest hela tiden. Men man får inte vara själv utan att ha någon anledning, det slutar med att man skriker och springer upp för trappen och stänger dörren med en smäll. Det är väl okej, antar jag.
Eller nåt. Man kan tro att det hjälper att gå till en familjeterapeut några gånger, men det gör det inte. Hur mycket man än vill tro på det. Det kostar bara pengar. För de pengarna skulle man kunna gå på bio alternativt belöna sig själv med en ångestdämpande fylla.

Jag vill bara ha någon att kramas med.