söndag 28 oktober 2012

Om ingenting alls men ändå det största som nånsin hänt mig.

Hela det här året har gått så himla fort och det är inte slut än. Jag har åkt bergodalbana genom juni och juli, dansat i dimma genom våren. Och hösten, vad blev det av den? Nu är det frost ute och den första snön föll i torsdags. Visserligen stannade den inte på backen men luften är kallare nu. Jag är kallare.
Min mamma har höjt värmen i huset och på övervåningen där jag sitter just nu är det egentligen alldeles för varmt. Min mamma gillar inte när det är för varmt, hon gillar heller inte att jag aldrig hjälper till hemma. Och det är väl okej. Man får vara arg, man får tycka sitt. Jag hjälper ju sällan till hemma för att jag sällan är hemma, men det är väl ingen ursäkt egentligen. De flesta skulle kalla mig lat. Men det är väl inte det som det här ska handla om.

Det är söndag. Det är något med söndagar som får mig att helt gå under. Tänka att om det här inte är den sista dagen i mitt liv så vill jag dö innan den sista dagen. Det spelar ingen roll hur bra helg man har haft, hur kul man hade på en klubb dansandes till låtar man annars gråter till. Söndagar tar alla andetag och kväver en. Man hittar sig själv framför en dator halv tio på kvällen, lyssnandes på sin gråtlista, skrivandes i sin blogg som man borde ha slutat med för längesen, på övervåningen, sittandes på en pall, med nackont efter all dans. Så sitter man där och tycker att allt är så inihelvetes jobbigt och man vill bara att en stor förändring ska ske. Men det kommer inte hända något mirakel, inte den här veckan heller. Och så får det vara. Man kommer vara vaken halva natten och längta efter något som inte finns, sedan somna av utmattning och sen inget mer.

Och nu.

För några veckor sedan skrev jag på ett avtal för ett musikförlag. Det är väl en stor grej. Det är väl cirka 1000 steg närmre drömmen, antar jag. Och då ska man ju vara nöjd, känna att fyfan vad bra jag är. Men mina känslor vänder sig inne i kroppen. Jag kan inte förstå varför de vill ha mig på sitt förlag, jag kan ju ingenting. Jag kommer aldrig få pris för mitt fantastiska låtskriveri. Och det är helt fel för hur ska jag kunna ge mig in i något jag tvingar mig ut ifrån? Det måste finnas någon bra anledning till varför jag numer tillhör det förlaget. Det måste finnas en tanke bakom. Och den tanken måste jag höra varje dag, annars brister jag. Och man kan inte längre skylla på människor som gjorde en illa i högstadiet, den enda som gör mig illa just nu är jag själv. Där har vi något jag är bra på. Inget jag är speciellt stolt över men jag är fruktansvärt bra på att säga till mig själv att jag inte duger.
Men jag duger ju för fan. Jag gör mer än duger. Jag kommer släppa en låt med en väldigt bra människa. Allt det här hade aldrig hänt om jag hade varit dålig. Jag är mer än bra. Och jag kan det här. Det här är vad jag ska göra.