onsdag 2 januari 2013

2 0 1 3

Det nya året. 2013. Jag smakar på siffrorna i munnen och de smakar sött, seger rentav. 2012 var ett bra år på många sätt, det var också kanske ett av de sämre åren. Jag minns knappt vad jag gjorde men det som finns kvar är alla nya människor jag mött. Mitt hjärta brinner upp inifrån när jag tänker på er. 2012 var alldeles för bra egentligen. Och dimmigt givetvis.

I början av året drack jag mer alkohol än vad en normal människa gör under sin livstid. Men jag lärde känna två nya, två fina. Finast. Vi satt uppe hela nätterna i min lägenhet och rökte inomhus och drack drinkar. Lekte sanning eller konsekvens och medan någon var tvungen att ha min bh på huvudet så satt jag naken i mitt kök med en främling. Det kanske är det som krävs för att bli allra bästa vänner, vara nakna i ett kök en sen natt i februari. Men det gjorde ingenting. Vi var där just då och vi lärde känna varandra. Berättade alla våra hemligheter och egenheter. Sen somnade vi, två på soffan och jag och en till trängdes i min säng. Sen löpte allt på.

Vaknade upp en sån där morgon i februari, mitt huvud vägde tyngre än bly. Fick ett konstigt meddelande då, en framtid skulle förändras, ett liv skulle bli helt annorlunda. Mitt dåliga självförtroende tänkte backa och säga nej tack. Men jag var mer bestämd än nånsin.

Nu är det den tredje januari och jag har jobbat ihjäl mig. Min kropp är tömd på energi och min kreativitet är obefintlig. Nästan all ledig tid spenderar jag i sängen, för trött för att ens tänka. Men jag måste rycka upp mig, det finns en människa på andra sidan jorden som säger: Om du verkligen vill det här måste du göra vissa uppoffringar. Och det enda jag vill är att stå mitt framför honom och gråta och vända ut och in på hela mig själv.

Min nyårsafton började så himla fint. Spenderade den i en lägenhet på Gärdet med två nyfunna vänner. Det fanns så mycket värme i hjärtat då. Du och jag stod vid fönstret och jag berättade om när jag gick på högstadiet. Jag har aldrig pratat om det så, inte på riktigt. Det kändes som att jag där och då i fönstret likagärna skulle kunna hoppa ut och landa på gatan och dö. Det gör så ont fortfarande. Men det är något med dig som får mig att stanna kvar, aldrig tappa fotfästet. Bara stå still och ta stormen när den kommer. Efter andra cigaretten i fönstret är vi varandras syster och bror. Det blir tolvslag och vi springer ut och kollar på fyrverkerierna, låter bubbel fylla varenda ådra i kroppen. Röker nyårscigarr och önskar varandra gott nytt år.

Sen tar jag en taxi därifrån till min allra käraste vän. Mitt 250-gramshjärta. Men när jag kommer dit kan jag inte ens stå rakt. Alla som är där pratar om hur full jag är och jag lägger mig skamsen i hennes säng men bestämmer mig för att åka därifrån. Påvägen ut ur hennes rum är det som att hela kroppen brister. All kvävd gråt jag sparat på kommer ut och jag kan inte sluta. Hade jag kunnat hade jag skrikit för det värkte. Allting gjorde ont. Efter två timmar tog det slut och jag somnade i soffan hemma hos mig. Vaknade upp och kände en sådan otrolig tomhet. Och jag ringde alla vänner jag någonsin älskat när jag stod på Gullmarsplan redo att spy ut mitt värkande hjärta. Ingen svarade.