lördag 19 december 2009

you fly an arrow Straight to my heart Blow it apart every time Though I may dream Nothing seems real You don't even know how I feel

Om att inte vilja röra och att inte vilja bli rörd:

jag har inget behov av fysisk närhet. jag vill bara lägga mig och vila inuti din bröstkorg. jag vill för en stund kunna andas ordentliga andetag, inga korta snabba som i längden kan framkalla hjärtflimmer. Får jag lägga mig här? Under senorna och brosket tätt intill den knytnävsformade blodiga klumpen. Vill känna hur väggarna slår hårt mot mina kotor i ryggraden. Vill inte känna hur dina läppar snuddar vid mina. Jag vill känna det som känns i dig efteråt. Jag vill inte ha dina händer över hela min kropp, jag vill ha dina händer inuti min bröstkorg under brosket och senorna. Dina händer runt mitt hjärta, skyddande, stötdämpande.
Jag vill aldrig mer gå sönder.

Om att gå sönder och ta sönder (sig själv):
jag undrar; det finns ingen som du. jag saknar dig alltid. gjorde jag dig illa? förlåt, men jag tror att jag gjorde mer skada på mig själv än på dig då du klarat av att gå vidare och inte jag. det är snö ute. snö bringar kyla, kyla bringar ensamtankar. Man får inte vara för fäst vid ensamtanken, även om det är lätt att falla dit ner. Jag faller nu.
Ditt hjärta har ingen plats för mig. Det är vikten. Det är sorgen. Det är kylan och snön.
Får jag ligga här ett tag? jag kommer aldrig resa mig från den här snödrivan.

Om att snart fylla sjutton och känna hur allt faller samman:
Hjärtat hänger ner faller snart inuti den enorma alvakroppen. det är sten inuti. hon är gjord av sten. skör som glas fast gjord av sten. snart lossnar hjärtat. faller ner och exploderar. vem bryr sig? inte jag. den enorma alvakroppen ekar om man stoppar in huvudet och skriker. är en underjordisk gång ingen vet om. och hjärtat faller ner i golvet snart. exploderar.
sjutton. nästan arton. sjutton. vet inte hur man älskar någon än. vill veta.

torsdag 10 december 2009

fjortonde brevet 090105

"hej

kate nash har gjort världens finaste låt
den handlar om mig
lite om dig
jag har den alltid på repeat.

"All I know is that you're so nice You're the nicest thing I've seen I wish that we could give it a go See if we could be something I wish I was your favourite girl I wish you though I was the reason you are in the world I wish my smile was your favourite kind of smile I wish the way that I dressed was your favourite kind of style I wish you couldn't figure me out But you'd always wanna know what I was about I wish you'd hold my hand when I was upset I wish you'd never forget the look on my face when we first met I wish you had a favourite beauty spot That you loved secretly coz it was on a hidden bit that nobody else could see Basically, I wish that you loved me I wish that you needed me I wish that you knew when I said two sugars actually I meant three I wish that without me you heart would break Yeah I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake I wish that without me you couldn't eat Yeah I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep Look all I know is that you're the nicest thing I've ever seen And I wish we could see if we could be something Yeah I wish we could see if we could be something"

hoppas du kan läsa utan radbrytningar.


hejdå."

what it was like to be with you

I mina brev till dig så skrev jag hur kär jag verkligen var. I mina brev till dig så berättade jag om varje rörelse du gjorde och varje ord du sa. Jag analyserade hur du betonade orden och vilka ord du valde. Jag analyserade ditt kroppspråk och hur det kändes när jag var med dig. Jag skrev arton brev. Du fick inte ett enda av dem. Jag skrev arton brev och jag undrar om du någon gång ens ägnade mig en tanke?

JAG ÄR INGET MER ÄN ETT TIDSFÖRDRIV. man bävar inför att höra av sig till mig.

Och nu är det december igen och jag har aldrig känt mig så fruktansvärt tom som jag känner mig nu. Du tömde mig på luft och känslor. Nu irrar jag mest runt som ett höstlöv och önskar inget hellre än att bli kär igen. Men det finns tydligen en spärr nuförtiden. Jag kan inte känna något längre. Och jag skyller allt på dig. Och jag hatar dig för det. Hatar dig för att du finns och har funnits.
Det är ditt fel att mitt hjärta är som tusen glasbitar på ett golv.
Är det du eller jag som ska städa upp mig?

Hur som helst, så skyller jag allt på dig. Igår, idag och imorgon.

(ber givetvis om ursäkt till mig själv för att jag ännu en gäng fläker ut mina konkreta känslor på den här bloggen)

onsdag 2 december 2009

I’m alone now I would be so afraid if someone put their arms around me

Jag spenderade natten till idag med att inledningsvis gråta ut allt som jag byggt upp under flera veckors tid, att sakna pappa något så fruktansvärt och ha en hemsk hemlängtan. Igår kom biverkningarna av att fly från sig själv. Allt kommer tillbaka till en, man kan inte fly. Det spelar ingen roll om man har paraply när det regnar, man blir blöt ändå.
Jag försov mig imorse, hade telefonen på ljudlös och hörde därmed inte när alarmet gick igång. För mycket sådant nu. För mycket försovningar och komma-försent-till-skolan-dagar.
Jag måste komma ihåg att det här inte är en blogg där jag viker ut mig emotionellt. Jag ger er mina texter som ni får tolka precis hur ni vill.
Jag orkar inte göra någonting längre, orkar inte vakna, orkar inte skriva.

hoppas ni har det bra.

måndag 30 november 2009

fortsättning på min novell:

tips; läs första delen igen.


Jag vill dö med dig. Jag vill leva med dig. Jag älskar dig.
Dessa meningar borde komma efter varandra ur din mun. Inget annat.

Det var er första sommar tillsammans när ni grälade första gången. Det var mycket smärtsamt och när du tänker på det nu så rynkar du pannan och för händerna över ditt ansikte. Du ångrar dig nu. Ångrar att du skrek åt henne och ångrar att ni gick hem åt skilda håll den sommarnatten. Ni båda hade självklart intagit en lite för stor del alkohol och båda trodde att det var där det skulle ta slut. Men det är aldrig så enkelt att avsluta något genom att skrika, det kommer mer därtill. Du vet det därför sitter du här nu, på golvet och funderar på om du ska vänta tills hon vaknar eller lämna en lapp. Hon ringde dig dagen efter ert gräl och bad om ursäkt. Ni träffades mellan hennes hjärtprydda lakan och under täcket andades ni er egen luft. Det enda ni behövde för att leva. Ni var isolerade på hennes rum i flera dagar.

Vissa kan genom att andas samma luft i flera dagar få hemska andningsbesvär. Man botar detta genom att öppna fönstret. Öppnade ni fönstret i ert förhållande någon gång? Andades ni annan luft? Fick omvärlden också plats i det lilla rummet på ringvägen?

Du smyger över golvet till hennes läshörna och sätter dig i fåtöljen. Drar försiktigt ut hennes favoritbok ur bokhyllan. Det är en novellsamling skriven på engelska av Miranda July och inuti den finns ett brev. På kuvertet finns ett frimärke och din adress står skriven med snirkliga bokstäver. Det är förseglat och du vill hemskt gärna läsa men du skulle väsnas för mycket i ett försök till att öppna det. Det är i den här sekvensen du bestämmer dig. Solen har snart gått upp och hon sover oroligt.
Det här började med att du blev kär och du slutade aldrig vara det. Den ständiga känslan inuti din kropp var rädslan över att någon gång inte känna hur du går sönder när hennes hud ligger som ett extra lager över din. Det var det som tog dig hit. Osäkerheten och frågor kring vad förevigt egentligen betyder.

Solen har gått upp helt nu. Hon öppnar sina ögonlock i det tomma rummet. Det är en helt vanlig dag och er andra sommar tillsammans. Du är på väg därifrån, går i trapphuset med brevet i handen och när du kommer ut i friskluften så springer du, så som du aldrig sprungit förr. Samtidigt hugger dina fingrar i kuvertet så det bildas en öppning. I kuvertet finns en lapp. Inget avskedsbrev, inget brev överhuvudtaget. I rummet på ringvägen sitter hon nu upp i sängen, tar upp sin mobil och slår ditt nummer. Hon kan inte vänta, hon måste berätta. Det går tre signaler sedan hör du hennes röst. Du hinner inte uppfatta vad som egentligen hände innan du lagt på. Då läser du lappen och förstår vad hon sa.

När folk säger att de älskar varandra är det vanligtvis tre ord utan mening. Men vid vissa tillfällen kan situationen göra allt mer betydelsefullt. Man upplever ett starkare intryck än det som sägs på film och i förhållanden när man är tretton.
Du älskar henne, hon älskar dig.
Ibland behöver man tänka efter riktigt ordentligt på vad man egentligen håller på med och hade vissa saker inte legat där de skulle så hade det här aldrig hänt.


__________________________________

En liten uppdatering i alla fall! Men jag tror jag har en text liggandes från i höstas som jag kan dela med mig av. Puss på er, ni är fina-st!

tisdag 10 november 2009

En novell jag skrev i skolan, kanske inte riktigt klar än.

Hennes hud är helt vit mot det röda underlakanet. Det hjärtprydda nattlinnet har åkt upp en bit över hennes höft. Man ser hennes trosor och du står vid hennes sängkant. Betraktar varenda sömnrörelse och hårslingor som lagt sig över hennes ansikte. Det är en ny dag idag. Idag ska du berätta för henne att du inte är kär längre. Nästa natt kommer hon inte sova såhär.När du står där och betraktar henne kan du inte hjälpa att din blick fastnar på de tryggt sovande ögonen. Hon är finast sådär. Ljummen och varm på samma gång av morgonsolen. Hennes hud blänker nu. En hel stjärnhimmel får plats där. Det vet du. En gång somnade ni tätt intill varandra på en äng under stjärnhimlen och du var så rädd att den skulle falla ner på dig men hon skyddade dig. La sin kropp tätt intill din sedan somnade du. Du har sömnproblem, sover oftast inte utan insomningsmedicinen. Ända sedan dess har du önskat att den här dagen aldrig skulle komma för att du vet att du är en sådan som alltid lossnar. Ni satt aldrig ihop från början. Hon växte fast som en extra kroppsdel.

Var hon armarna som höll om dig, benen som fick dig att fortsätta gå, eller hjärtat som slog som hårdast när hon drog med fingrarna över din rygg?
Ångrar du dig nu?

Det är timmar kvar tills hon vaknar. Hon sover alltid lika länge. Än är klockan bara fyra och du har inte kunnat sova bredvid henne på fem dagar. Hur kom du in hit? Tog du reservnyckeln som du vet ligger under stenen på trappen? Ja det gjorde du. Du vet att du får göra sådant. Nu vänder hon på sig, ligger med ansiktet mot solen som börjar gå upp. Hennes kropp är alldeles sommarbrun och du minns dagarna nere vid havet. Du minns promenaderna till glasskiosken, du minns allt. Något du glömt bort men som hon minns är när du berättade om din rädsla för kärlek. Hon minns att sekunderna efter så skakade hon om dig och sa att hon också var rädd. Du tittade bort för där och då så visste du att hon någon dag skulle lossna. Din extra kroppsdel.

Ibland sliter man av sina kroppsdelar för att man tröttnar på dem. En man i Amerika slet av sitt ben när han fastnat i skaren. Det behöver förstås inte vara sant.
Slet du av henne för att du aldrig ville lossna själv?

Du sätter dig ner på golvet nu. Tittar dig omkring i rummet och tänker att lukten här inne är er egen. Men du kommer aldrig mer lukta så. Det här är sista gången du är här. Var noga med att memorera varenda sak du är rädd för att glömma. Doften i nyckelbensgropen, hennes leverfläck ovanför läppen, hennes mellannamn och födelsedatum samt hur hon såg ut när hon sov. Nu sitter du på golvet och föreställer dig hur det ska gå till. Om du ska säga något eller bara försvinna innan hon vaknar, hur hon kommer reagera om du säger något och om hon kommer höra av sig igen. Du är rädd för att hon kommer att hata dig och du hatar dig själv för det. För att du är en sådan idiot. Något du alltid önskar att du kunde säga till henne är att du älskar henne. För det gör du. En hel massa. Du är rädd och paranoid och en elakare version av ditt hjärta har flyttat in i din hjärna. Du tror att hon har tröttnat på dig. Därför ska du göra det här. För att du har lossnat. Du tror att hon hatar dig för det. Därför kan du inte säga att du älskar henne. Men hon gör det, älskar dig.

Hon gnyr till i sömnen och du ställer dig upp direkt. Så rädd för att hon ska vakna. Idag önskar du att hon aldrig ska vakna. Aldrig dö men heller aldrig vakna. Det här är den enda platsen på jorden som du vill vara på. Ska du dö någonstans och på något sätt så ska det vara här.

Jag vill dö med dig. Jag vill leva med dig. Jag älskar dig. Dessa meningar borde komma efter varandra ur din mun. Inget annat. Om det inte vore för att du redan bestämt dig.

måndag 9 november 2009

nu:

kan inte släppa det. kan inte släppa det. kan inte släppa det.

skolans känslolösa fetto förevigt. aldrig smal. alltid utseendefixerad. allt handlar om det. min hjärna tror att allt handlar om det. om hur ens kropp ser ut. inte hur man är. eller ett fint ansikte. eller något annat. allt handlar om det. hur man ser ut varje gång man kollar på sig själv i en spegel där man kan se hela sig. där och överallt handlar allt om hur man ser ut. hur djävla ful och tjock man är.
jag är inte ledsen, mer frustrerad. kan inte släppa det. allt handlar om det.
det handlar inte om att jag inte är omtyckt, för jag är omtyckt av många.
det handlar om att någon ska tycka om mig mer. att någon ska se mig. att någon ska tycka om mig oavsett om jag är tjock eller pinnsmal. och jag menar inga vänskaps-tycka-om utan något mer.
men allt handlar om
hur man ser ut när man tittar sig själv i spegeln. sedan första gången man gjorde det har man alltid sett ut så. det har fastnat. allt handlar om det. och jag står inte ut.

fredag 6 november 2009

----------------------




jag har ingen scanner/jag kan inte rita

men dessa kan:

http://heroines.blogg.se
http://zeichenblockfuralle.wordpress.com

och de är fantastiskt duktiga.

________________________
en typisk bloggfråga men;
Vilka är ni som läser min blogg?

torsdag 5 november 2009

Hösthjärta

du fastnar perfekt
i min polaroid
du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
du ryggar tillbaks
när min hand just ska röra
vid din

Jag ska beskriva hösten för er.
Den infinner sig just i den sekunden då man önskade att det var sommar som mest. Klibbar fast på din hud och du vill skrapa av den. Du vänjer dig vid att den finns där, att den har flyttat in i dig. Tänker att snart kommer vintern och då försvinner hösten. Men hösten inuti dig fortsätter att vissna. Du går runt dag ut och dag in och längtar efter något du själv inte ens kan eller (kanske inte ens) vill förklara. Det händer att du träffar en person som får ditt hösthjärta att blomma. Men sådant händer bara i särskilda fall. Nu tänker du, är jag ett särskilt fall? Det är du säkert. Men du har tur om du inte är det. Om du kan överleva hösten utan diverse farthinder. Jag snubblade över varje. Jag fick hösthjärtat, jag lät hösten ta hur stor plats som helst och jag längtade, som jag längtade. Nu täcker hösthinnan varenda bit hud av dig. Man lär sig att leva med det säger dem, de som vet allt.

Hösten. Den blir ett klistermärke på tunnelbanan. Du blir ett tygmärke på ditt hösthjärtas jacka. När jag tänker efter så kanske hösthjärtat inte har några tygmärken men hur som helst. Du fastnar. Du blir det där osynliga lövet i håret som någon uppmärksammar och säger: Oj! du har ett löv i håret vänta lite så ska jag ta bort det. Sedan faller du. Ner till marken, klistras fast. Någon trampar på dig och du fastnar under dennes sko. Man slungas runt.

Du glömmer att september redan har varit och tänker att vad fort det går. Sedan är det novemberregn och vintersnö på en och samma gång. En typisk sluta-klockan-fyra-dag och du önskar att du satt i en solstol i en hage bredvid ett tält i småland och kände att livet var utan bekymmer.

Vad är det som slår och slår men aldrig kommer till din dörr?
Hösthjärtat.

IF WINTER ENDS

Lyssnar på låten som alltid spelas i danssalen på torsdagmorgnar. I'm scared med Duffy. Jag vet inte varför men sån här musik går bara att lyssna på, på morgonen.
När jag tänker på morgonmusik så tänker jag på den enda morgonen på emmaboda då jag inte ville hem. Minns inte vilken dag det var minns bara att jag och Linnea satt utanför tältet i våra claes ohlsson-stolar och älskade livet. Det var helt fantastiskt. Jag vet inte var Emmie var då, i tältet kanske hon var borta hela tiden. Lillskrutt.

Igår var nog världens bästa dag. Om alla dagar skulle vara som gårdagen skulle allt vara mycket enklare. Men en växande känsla i bröstkorgen som gör så att det känns som den svullnar upp finns alltid där. ALLTID. Det är liksom det där obehagliga pirret som egentligen inte är något pirr utan mer envist pickande. Ibland mindre tydligt, ibland mer. Jag vet inte vad jag kan göra åt det.
Växande envist pickande.
Nog om det.

Jag kanske ska försöka skriva något fint här någon dag snart.


The cold swedish winter is right outside
(I just want somebody to hold me through the night)

måndag 2 november 2009

jag blir aldrig kär i nån

Har fått hemskt fina kommentarer på senaste tiden. Såna kommentarer som ger en hopp och som man blir alldeles varm inombords av. Det finns fina människor i den här fula världen, kan ni tänka er det? Att alla inte är grå och platta och gör allt för att vara något.
Jag skiter fullständigt i vem du är bara du är snäll och ärlig.

Jag har på senare tid trott att jag varit förälskad. Det är jag nog inte, det var nog bara en tillfällig känsla som ingav sig med tanke på att det är höst och att min andra sängsida fortfarande är tom.
Eller för att det är så jävla lätt att fastna för folk och sedan inse att man inte är en sådan som fastnar.



Dagens tips;
Man myser rätt fint till Homesick med Kings of convenience

söndag 1 november 2009

it's been a long time long time now since i've seen you smile

Jag skojade bara om det där med att jag blir upprymd, att jag faller för dig, att dina ögon är lätta att vila i. Skojade bara. Det är inte sant något av det.
Det är inte sant.


INGEN KAN TYCKA OM MIG
INGEN KAN TYCKA OM MIG
INGEN KAN TYCKA OM MIG

jag kan inte tycka om mig.

torsdag 29 oktober 2009

Bland de finaste klippen jag vet:



The notebook



I'm not there



Christian the lion



Amelie från Montmartre



Edward Scissorhands

måndag 26 oktober 2009

all I know is that you're so nice

"I love her smile. I love her hair. I love her knees. I love how she licks her lips before she talks. I love her heart-shaped birthmark on her neck. I love it when she sleeps."

samtidigt som

"I hate her crooked teeth. I hate the way she smacks her lips. I hate her knooby knees. I hate that cockroach shape splotch on her neck."

jag har ikväll sett 500 days of summer. Det var en väldigt fin film och huvudpersonen skulle kunna ha varit jag. Bara det att jag inte kommit en person så pass nära att jag hållt dennes hand och så vidare. Efteråt fikade jag med min underbara vän Sofia.
Hon frågade om jag var kär och frågan gjorde mig ställd, nervös, lite generad. I den sekunden svarade jag nej just för att jag kanske inte är kär men jag kan lätt bli.
Jag insåg där och då att jag är förälskad och har tänkt på en och samma person ända sedan juli månad. Sådant är inte hälsosamt.
Dessa tankegångar resulterade i Nicest thing av Kate Nash i öronen hela resan hem och jag insåg att jag är påväg ner i det hålet jag alltid faller ner i när jag faller för någon.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Jag vet bara att hans ögon är lätta att vila i.
Att jag blir upprymd varje gång jag ser honom.
Att jag förmodligen inte vågar göra något åt saken.

sixteen clumsy and shy



det handlar inte längre om att bry sig om andra. det handlar om att börja bry sig om sig själv. se sig själv i spegeln. vara nöjd. aldrig mer hata.
jag ska aldrig mer hata, åtminstone inte mig själv.



jag ska sluta be om ursäkt för saker som man inte ber om ursäkt för. det gör inte ont när man snuddar vid någons arm när man går förbi. det gör inte ont när man inte säger någonting.




jag ska sluta säga att jag skojar om allting för det är faktiskt förståeligt att man skojar om vissa saker. jag ska vara jag.




jag ska sluta säga att jag är ful. sluta nedvärdera mig själv i hopp om att någon ska säga motsatsen. jag ska börja vara nöjd. inte längre vilja ha mer.




jag ska inte längre desperat vilja ha någonting jag ändå inte kan få. FEL. jag ska inte längre desperat söka efter något som kommer komma någon gång när tiden är inne (vilken tid?)




jag ska inte längre bry mig om människor som tror de vet fast de vet ingenting. sådanta som bara pratar för att såra andra. jag ber er hålla käften.



jag ska börja om på nytt.

kroppen del 2

Kroppen är känslobombens krater. I din kropp kan du inte sova. I din kropp kan du inte äta. I din kropp har du slutat känna det som förut brukade kännas mest. Din kropp har krossats av en mening ur en mun, av två bortglömda armar, av frånvarande ord i dina öron, av en missuppfattning i hjärnan. Han sjunger inte längre och du har inga armar.

söndag 18 oktober 2009

I want to have control I want a perfect body I want a perfect soul

Någon gräver med en sked inuti mig. Tar ut allt som håller kroppen varm.

"Jag känner att jag lika gärna kan dö för jag kommer få nöja mig med en gris till pojkvän för att fina människor inte ens ser åt mitt håll"

sms som skickas till en person som egentligen behöver råd, jag känner att min självömkan buktar utåt och har svullnat upp. jag är nu inne i min igloo av självömkan och det är kallt. Det är kallt och hösten har kommit. Oktober springer ifrån mig precis som sommaren redan har gjort. Snart november. Fortfarande ingen snö och jag känner en viss lättnad över det. men snart kommer den väl. som en äckligt stor orkan.
Jag måste sluta prata illa om mig själv. Jag måste sluta gråta för att de alldeles för fina pojkarna inte ens vet att jag finns och att jag känner. Jag måste sluta komma försent till skolan för att jag byter kläder 120 gånger innan jag är nöjd. Jag måste sluta tänka på hur ensam jag är och jag måste börja leva.

JAG MÅSTE SKÄRPA MIG.

tisdag 13 oktober 2009

Kroppen

Kroppen:
(I denna text kan han också vara hon)

Mun: Den del av kroppen som uttrycker sig sämst och låter mest. Oftast ramlar det ord ur mungiporna på ett oförklarligt sätt och när det väl händer så kan man inget göra. Munnen utsätts sällan för vidrörelse. Kan man inget säga, har man ingen mun.

Ögonen: Ögonen är din kropps kamera. Du tar bilder med ögonen som du aldrig kan ersätta med andra bilder. Dessa bilder sparas inuti din hjärna (hjärnans förklaring kommer nedan). Med ögonen ser du det som kan bli ditt, är ditt och det som aldrig någonsin kommer vara ditt. Ögonen ser det du önskar att du inte såg samt missar det du skulle vilja se. Kan man inte se, har man inga ögon.

Öronen: Öronen hör honom prata för första gången. De registrerar hans uttal och hur len hans röst känns mot trumhinnan (som förövrigt finns inuti örat och kan gå sönder om man går på konsert utan öronproppar). Med öronen tar du emot orden som kommer från din mun och till viss del andras munnar. Dessa ord kan vara snälla men de kan också göra ont. Det senare är mer vanligt än det förstnämnda. Om du inte hör vad jag säger, har du inga öron.

Hjärnan: Hjärnan uppfattar hur han ser ut i solen medan han sjunger. Den är multifunktionell och lyssnar oftast inte på vad hjärtat (hjärtats förklaring kommer senare) har att säga. Hjärnan är den som missförstår dig mest och den som inte finns där när du vill ge upp. Konsekvenserna blir då att du ger upp och hjärnan kan fortsätta utan dig. Inuti hjärnan finns de tankar som handlar om hur ditt huvud känns mot hans bröst och hur dina ögon glittrar i hans närvaro. Detta beror då på att hjärnan har fått dig att tycka om honom med hjälp av hjärtat. Har du glömt bort hur det känns, har du ingen hjärna.

Armarna: Armarna är de kroppsdelar som omfamnar honom. På armarna sitter det händer och på händerna sitter det fingrar. Fingrarna stryker hans nyckelben och de används när du flätar ditt hår. Din vänstra hand håller hans hand när du går på höger sida om honom. I hans fall så håller hans högra hand din vänstra. Kan du inte hålla om honom, har du inga armar.

Hjärtat: Hjärtat är din kropps alldeles egna slagsmål. Tänk dig hjärtat som din egen knytnäve. Men det försvarar dig inte, det slår dig bara hårdare. Hjärtat är det som dunkar i bröstkorgen när du går bredvid honom. Hjärtat är det som blöder när han inte längre vill ta i dig ens med en tång. Hjärtat registrerar hur högt dina mungipor dras upp när du ler mot honom. Det registrerar även hur lång tid det tar mellan alla slag när han lämnat dig. Slår inte ditt hjärta längre, har han försvunnit.

torsdag 8 oktober 2009

Lua

jag är bitter.
jag ser de som har någon. jag hatar dem. jag hatar det gulliga och fina. jag hatar pussarna på tunnelbanan. jag hatar leenden. jag hatar hundra kramar per dag. jag hatar händer runt midjor. jag hatar händer som håller händer. jag hatar småpratet på tunnelbanan och jag hatar ögonen som glittrar.
jag hatar de som ens nämner att de har varit tillsammans med någon. att de saknar att ha någon och att dem pratar som om de kan få VEM SOM HELST. jag hatar storhetsvansinnet och den onödiga saknaden. jag kan inte sakna någonting jag aldrig haft eller ens varit nära.

här står jag. och jag kan inte sluta tänka på det.
och jag skriver det i min patetiska blogg tillsammans med mina patetiska ord om kärlek. jag skriver för de som jag skulle skämmas att berätta någonting för. för de jag inte pratar med. för de som inte känner mig.

men jag hatar att vara ensam. och jag kan inte tänka på något annat.

tisdag 6 oktober 2009

VEM HAR SAGT

Återförenades med Sara Stridsberg idag. Höll henne i handen genom kall oktoberluft. Hon låg i en lila plastpåse och var två stämplar närmare ett köp två betala för en-erbjudande. Hon var citaten i mitt kollegieblock några timmar tidigare och hon var bokhyllorna på biblioteket, hjärtat som pickade i bröstkorgen.

"Vet inte om jag vill vakna en gång till så jag håller mig vaken vill höra det är slut för då har nåt börjat orkar inte reda upp mitt liv vem har sagt att kärlek unnas alla kanske jag men det var längesen håller din hand drömmer det ibland jag vaknar men känslan den finns kvar det regnar utanför det regnar inutimolnen kväver mig du kan bli vad du vill hans ögon brann eller ljög hur kunde jag bli kär i dig, dina tårar var mina tårar"

Tisdag på medborgarplatsen klockan fem. Jag krossar över torget, skyndar mig till biblioteket och letar. Letar efter orden som får min vardag att darra, ramla, skaka, röra på sig. Sedan träffar jag Greta, världens finaste som alltid får mig på bra humör och hjärtat slår så fint i hennes närvaro. Det gör inte ont sålänge hon är med mig.
Går upp, ut, upp för götgatsbacken och mina ögon skymtar ett annat ögonpar. De finaste bruna ögonen jag sett kanske, det finaste lockiga håret jag sett kanske. Något man aldrig kommer nära. Ett ögonblick i ens liv man glömmer bort inom en timme. För mig innebär det en vecka. Kanske längre.

På tunnelbanan läsandes Drömfakulteten. Drömma sig bort mellan raderna och byter sida utan att märka det själv. En mekanisk rörelse, medfödd reflex. Telefonsamtal och förberedelser. Kliver in i det hårda sköldpaddsskalet för att klara av det som väntar hemma. Klarar det. Är stark. Säger vad jag vill ha sagt. Kliver ur. Ger upp. Svalnar. Blir genomskinlig.
Sådant man inte klarar om man är en stackars vilsen tonårskropp med brustet hjärta sen innan. Hur gör man då?
Man gör det man kan sedan flyr man.
Jag höll på att fly ikväll. Jag packade väskan och var så nära, men vem skulle ta emot mig på min flyktväg och vem skulle någonsin kunna tro att Jag skulle fly.

Gråter, skriker, känner mig hopplös. Man kan inte säga mer än det jag sa. Jag ville få ut allt jag kände men jag hörde bara sorgen i mina egna ord. sorg sorg sorg. Ser man det på mig. nej.

Har kommit till ett stadie då den här bloggen börjar bli alltför personlig, förlåt. Jag ska fortsätta skriva om pojkar som lyckas få mitt hjärta inslaget i ett fint paket men som tar hand om det utan omsorg, slänger det när jag ser på och tar sönder mig. TA SÖNDER MIG.

Jag blir hemskt glad över kommentarer, men vad är det som håller en person från att inte skriva sitt namn?

måndag 5 oktober 2009

JAG HÅLLER DIN HAND FÖR HÅRT HAR DU NÅGRA GODA RÅD INNAN KLOCKAN BYTER ÅR?

dagens observation: ensamheten. kylan. ont. inuti. tröttheten. tunga ögonlock. glädjen. pirret. motsägelsefullt. bakvänt. förvirring.

fråga att besvara: hur fungerar pojkar/killar/män?

svar: man har ett hjärta, sen hugger de sönder det.

Hösten är här. Det är svinkallt och imorgon ska jag gömma mina händer i ett par vantar. Jag vill antingen ha en jättevarm jacka eller så en varm famn. Har inget av det, måste vänta till månadsslutet för att få det förstnämnda. Måste vänta förevigt eller åtminstone lång lång tid för att få det andra. Vem vill? Ingen.

Oktober gör sig skyldig till all patetik som härjar inuti min kropp. Jag har aldrig känt mig så mesig, fel eller patetisk som nu. JAG HATAR ATT VARA ENSAM.

jag ska sluta skriva skit här. snart får ni något finare. en deprimerande patetisk kärleksdikt. Det är det enda jag är bra på.

(fall apart in parts)

torsdag 1 oktober 2009

Ännu fler svar!

vad ska du göra efter studenten?
Efter studenten så vet jag inte vad jag vill göra. Det varierar från dag till dag. Idag till exempel så kände jag att jag verkligen ville studera på universitetet, kanske gå någon kurs som innefattar viktiga ämnen jag är intresserad av. För att få kunskap. Alltså läsa något teoretiskt som i vissas öron kan betraktas som ytterst tråkigt. Sedan vill jag åka som volontär till ett land som har mycket att säga till mig. Jag vill bli bildad men samtidigt så vill jag hålla på med det jag älskar mest. Sjunga, och skriva självklart.

vad är dina drömmar och mål i livet?
Drömmar är ett sådant stort begrepp och mål är så svårt att sätta. I alla fall för mig. Jag drömmer om att bli en sådan författare som jag själv skulle ha tyckt om väldigt mycket. Jag vill skriva något som förändrar något för någon. Trots att jag inte skriver för andra utan mest för mig själv. Jag vill ha ett skivkontrakt, jag vill spela med mitt band tills jag blir sextio år och inser att jag håller på att bli gammal. Samtidigt som jag vill allt detta, så är nog min dröm just nu att hitta någon som vill kyssa mig tillbaks, hur patetiskt nu det än är.

var stockholm en flyktväg ifrån dalarna eller var det din högsta önskan?
Flytten till Stockholm var något jag var tvungen att göra. Till stor del så var det en flyktväg, ja. Det gick så lätt och nu i efterhand önskar jag att jag skulle ha tagit itu med en massa saker i Dalarna som jag lämnade för att jag inte orkade just då. Man ska alltid tänka fler gånger än en på ett viktigt beslut. Jag gjorde nog inte det. Men jag var tvungen att flytta för jag kände mig kvävd där uppe. Här i Stockholm, i den stora staden, är det lättare att andas.
Men mestadels var det en flyktväg, en behövlig sådan.

Hur mår du?
Det går i omgångar, nu kom eviga oktober iår igen, sedan november, december, januari, februari, mars. I april kommer jag förmodligen vara mycket gladare. I nuläget så genomlever jag en höstig vår. Det känns bra och den här hösten kanske blir lättare.
Men jag vet inte, jag känner mig bara så förskräckligt ensam.



onsdag 30 september 2009

Svar på min smygfrågestund

svar på frågor från anonym:

fråga: om du blev tvungen att tatuera in en mening eller ett ord på din kropp, vad skulle det vara?

Svar: Jag vet inte. Men något jag ska tatuera in när jag blir arton är fallande noter på höger underarm och någonting på höger/vänster skuldra. Alternativt, bob dylan.
Om jag skulle tatuera in ett ord eller ett citat skulle det förmodligen bli något som betyder väldigt mycket för mig. Ett låtcitat förmodligen. Jag har också funderat på att tatuera in orden mor och far på två skilda ställen någonstans på min överkropp, kanske varsin handled eller jag vet inte. Jag gillar tatueringar, det är fint.



Fråga: om du blev tvungen att välja en låt som skulle spelas om och om i din hjärna 24 h om dygnet för resten av ditt lv, vilken skulle det vara?

Svar: Nicest thing med Kate Nash för att den kan jag lyssna på veckor och månader i sträck utan att tröttna på. Den stämmer mest in på mitt olycksfulla kärleksliv som jag lever 24/7.

tisdag 29 september 2009

please please please let me get what I want



Jag är varken eller. Jag är ett hjärta som slår. Jag är ett avspärrat område där bara jag ryms. Jag önskar att det fanns ett avstånd mellan mig och min kropp. Att jag inte var lika nära. Det försvårar så mycket. Man känner inte lika mycket om man sitter utanför sig själv. Vill man känna? Ja. Vill man inte känna? Jo. Nej. Ibland vill man vara ett tomt skal men då man fängslat in sig själv så har man inga val. Man får inte välja var man vill vara. Psyskist eller fysiskt.
Jag hade velat vara i Paris nu.
Jag drömmer om Paris, om gamla fina hus och läppar som rör på sig. Läppar som sjunger på franska. Drömmer om Edith Piaff och det hon upplevde. Drömmer om Frankrike på Ediths tid.
Jag drömmer om franska dansklubbar. Om nätter som flyger iväg i ett lyckorus.

Jag vet inte om någon läser längre. Inte för att jag skriver för mina läsare, utan jag skriver för mig själv och till mig själv. Jag lever inte efter mina råd till andra. Jag skriver för er. Inte för mig själv. Jag skriver för att hoppas att någon ska tycka det är fint.
Men det gör ont att skriva också. Trots att orden ramlar ur fingrarna och det går så lätt. Det gör så ont att skriva om allt igen fast med andra ord.

Jag tänkte ha en fånig frågestund, men då mina läsare är runt tre, trots antalet som bloglove:ar, så kändes det inte som någon idé. Det är storhetsvansinne.

(Note to self: Jag ska aldrig mer falla in i någon. Aldrig mer bli kär.)

torsdag 24 september 2009

förälskelser är lätta att glömma

Igår.
Orden ville flytta ut ur önskefingrarna. De önskar vara pianofingrar, var det en gång i tiden också. Då dess ledande ljus var en man på väg in i ålderdomen förlorade de sin förmåga och allmänna rätt att kalla sig pianofingrar.
Hungersmaken i munnen och simtagen genom boksidorna. Musiken från munnen och en darrande tamburin i handen. Asplövet i den andra. Darrande. Man kan stryka under, man kan minnas, man kan glömma. Man undrar. Jag undrar.
Önskefingrarna har slutat röra på sig. Blodet som rinner längs ådrorna har stillat.

Iförrgår.
När man skrattar med någon som skrattar med en själv. Som att öppna en present och lysa upp i ansiktet. Min vardag har fått färg. Simtagen genom boksidorna igen. Blodet i ådrorna och hungersmaken i munnen. Skriken i bröstet som vill ut. Fängelset med två lås högt upp i ett höghus.
Det är inte så farligt egentligen. Man kan härda ut. Man måste hävda sig först.

Idag.
Sara Stridsberg strider inuti min kropp. Ett virus och en ny författarförälskelse.
Tänker att om Sara varit en man och levande och i min närhet så hade jag fallit så hårt.
Faller ändå. För böckernas värld har inga begränsningar. Jag har begränsningar. Är begränsad. Kontrollerad.
Faller. Nu. Igen.
Men i en värld med tre färger istället för två. Förr. Svart och vit. Nu. Svart, vit och vissa röda nyanser. Du.

Imorgon.
Hjärtat i hjärnan. Hjärtat i magen. Hjärtat. Främst i fingrarna, jag ska spela melodier på din rygg.

Puss.

onsdag 2 september 2009

Flyttfågel

Mars 2009.

"Huden torkar ut och ramlar av det är samma dag som igår.
Man trampar upp snön till en luftballong i parken bredvid vägen som går hem. Om jag lägger mig i korgen, flyger jag kanske iväg eller så fryser jag ihjäl medan snön smiter åt som en äcklig iskallhinna."

Augusti 2009.

"Är helt orkeslös. Vill bort. Upp. Ibland."

"Det är som att 95 procent av mig har dött."


Det är september nu. Jag har blivit transparent. Jag har glömt lukten i mitt gamla rum, glömt bort hur många trappsteg det fanns i den gröna trappan och hur kallt det alltid är på vinden. Jag har glömt hur det känns att dra fingrarna längs väggen precis nedanför fönstret i trappen och varför det inte fanns nån balkong utanför dörrarna på övervåningen. Jag har glömt hur det ser ut ovanpå loftet i ladan och när bussarna går på torsdagar och tisdagar. Jag har glömt svampstället uppe i skogen och jag har glömt varför jag ville bort. Jag har glömt hur min pappas famn känns och jag har glömt att sakna mina vänner från andra städer. Jag har glömt hur man åker slalom och hur man spelar fotboll och handboll. Jag har glömt hur kall hösten är och om jag någonsin har ägt en höstjacka.

Jag har en känsla inuti som ligger och trycker. Ett rop på hjälp och en lösning. Men då min hjärna och mitt hjärta inte kan enas och då min egna vilja inte vill enas med något av det så kan jag inte. Jag har ofta funderat på att lämna allt det här nya för att det kanske är bättre någon annanstans. Ofta nuförtiden så känns det som att luften skulle vara lättare någon annanstans.
Jag vill vara en flyttfågel, jag kan inte slå rot någonstans då det alltid kommer finnas människor som suger mitt liv ur mig.
Förlåt mig nu men jag kanske vill härifrån.

fredag 14 augusti 2009

I THOUGHT YOU WERE MY BOYFRIEND

För tillfället befinner jag mig i en etta i Bromma. Jag önskar att jag befann mig i slottskogen.
Idag träffade jag Karin, Saskia och Simone och vi läste en ful intervju med Måns Zelmerlöw. Sedan frågade vi oss själva samma frågor.
Karin frågade mig vad lycka är för mig. Jag svarade att lycka är att vara på en konsert med ett band man totalälskar. För känslan att stå i en publik där alla älskar samma band är omvälvande och helt fantastisk.
Så varför, varför är jag inte i Göteborg ikväll?
Vissa frågor ska man inte ens försöka att besvara.

Som så många gånger förut vill jag klaga på att min säng är alldeles för bred. Det finns plats för en till men då jag numera tror att jag är socialt handikappad så lär den platsen alltid vara tom.
En fråga var vad man var minst nöjd med i sitt utseende; allt.

Här får ni de finaste bloggarna jag vet och i gengäld skriver ni en kommentar med de finaste bloggarna ni vet:

Puls ur balans

Bapaba

Le love

Diary and herself

bohemer och poeter





tisdag 11 augusti 2009

det här är det sista du får

och jag ska stå i mitten och skrika så betongen vibrerar
alla höghus ska rasa och löven ska falla
träden ska täcka gångvägarna
det ska vara ditt fel och jag ska skrika

om du vill ha mig nu kan du få mig så lätt

sedan väntar ett eko
det blir tyst sen och en enda röra
man kommer bygga upp allt igen kommer önska att
jag aldrig träffade dig
då är det inte mitt fel längre

då är det statsministerns brandmannens polisens bussbolagets
busschauffören och tidningsredaktören journalistens fel
vi kan även skylla på dem som inte kom innan mig

det här är det sista du får
och jag tänker aldrig mer skriva ett ord om dig
tänker inte växa fast
tänker inte vara kvar
tänker inte låta dig stanna där bakom revbenen
UT NU

du slår hål på mig

"om du vill ha mig nu kan du få mig så lätt"

vill skrika dig ur min kropp

jag är rädd för att jag vuxit fast
jag har växt runt precis som humlen gjorde runt träpelarna på min gamla trapp
uppåt uppåt uppåt
runt runt runt
åt sidan
jag slingrar mig runt dig som en orm utan att du ser mig
knyter en knut runt din handled fastnar för alltid

jag vet inte om man ska be om ursäkt för ens fastnande men i det här fallet
är jag osynlig
då du inte ens kan höra mig eller se mig annars så behöver jag inte fråga om jag får sitta runt dina armar
du fastnade innanför mina revben utan att fråga och jag ber dig inte att gå
jag ber dig bara att kännas lite varmare
ber dig att vara mjuk mot hjärtat
inte att slå hål
jag hatar när du gör så


och snart kommer hösten
snart blir det september
snart är det ett år sen
det blir aldrig försent jag vet jag vet jag vet
så väl att det aldrig blir försent för allt

man trodde att den här sommaren skulle bli speciell
men jag såg fåglarna flyga iväg medan jag stod mitt på
medborgarplatsen och väntade på dig

jag väntar än
står inte kvar
men väntar

Gör du det
väntar du utan att folk märker
eller är orden tomma som glasflaskor i parken
jag undrar

Jag ska aldrig undra mer
jag ska aldrig ångra mer
jag ska aldrig känna mer
vill skrika dig ur min kropp

måndag 10 augusti 2009

jag längtar efter att få rita kartor över din hud

1
jag flyger i samma bana
hela tiden
flyger in i någon
hela tiden
drömmer
hela tiden
om dig
jämt.

jag längtar efter
att få
rita kartor över
din hud
hitta vägen in till ditt
hjärta

2
Hjärtat ser du mig,
ser du hur jag flyger
var gång du står bredvid?
jag står och drömmer
hoppas du inte ser det
men

Hjärtat
se mig
jag kan vara fin
ibland.

3
längtar
drömmer
ibland
flyger jag

gör du?

flyger du som svalorna
eller som flugorna

4
jag vet
att mina vingar är en svalas

(att du längtar som jag
och bör därför också flyga som en svala)
men
Hjärtat du har redan någon
som flyger som du
och din längtan
är inte lika stark

som min.

BLOGLOVIN

Följ min blogg med bloglovin

tisdag 4 augusti 2009

---------------------------------

Jag kan inte skriva längre.

hemliga anteckningar

bakom muren växer träden högre än molnen och bakom muren växer döden snabbare än livet
jag är där snart där vid gruset i vägkanten som jag snubblade på i en lögn förra året skador mot fotleden ett blå märke på knät
jag skriver utan punkter
behövs inte delas av någonting här

de säger att jag fortfarande är kär
att jag lider av ett hjärta som slår alldeles för hårt
och jag lider av dig
dig
dig
dig
dig
och dig
mig

man växer fast nu i slutet av sommaren
man får fel på hjärnan och jag delar gärna med mig
av mig själv men ett okänt handikapp tar större plats så du
kan inte tränga dig in här
jag skulle hemskt gärna vilja lära känna dig men
(jag vet inte hur man gör)

jag tar avstånd från vissa i smyg
från sådana som pratar alldeles för mycket om sånt som inte rör mig
från människor som gör mig obekväm och från människor som var så nära förut men som nu bara är ett namn och en centimeter på kartan

man kan inte skriva längre
jag skriver att man inte kan skriva längre för att inte lägga skulden på mig för jag vill kunna skriva har två år kvar av mitt skrivande man får inte sluta men gör man det ändå?
man tröttnar man lever man dör man vissnar man växer
fast
och jag vill hemskt gärna kunna släppa in dig
lära känna dig
vill att det ska vara fest i en lägenhet i bredäng igen vill att natten ska vara sen och din arm om min rygg i sömnen
minns du?
eller förtränger du sådant som du äcklas av?

det gör jag
fast jag äcklas inte av dig
dig
dig
dig

jag äcklas av mig och min förmåga att inte kunna prata med människor att inte kunna röra vid människor att ta det jag får och inte det jag vill ha
jag äcklas av mitt eget liv och mina egna tankar mina egna ord

jag måste hävda mig själv
måste ha uppmärksamhet
måste ha bekräftelse

allt måste släppa nu

måndag 13 juli 2009

kliar du dig i ögonen?

Allting börjar alltid vid slutet
man gräver i jorden för att få smuts under naglarna
man hoppar över vattenpölar för att inte bli blöt
i ögonen kliar det om man
av någon händelsevis råkar vara
allergisk
är du det
kliar du dig i ögonen

den här sommaren har fått ett namn
en början inte ett slut ännu
men en slentrian
grå vardagsrytm och murar att riva
samt bygga upp
vi kallar det längtan

vissa åker till Paris
andra stannar i det här landet
jag är fast i mitt eget
finns inga bevakade gränser här kanske
men man växer fast
ibland
(gör du det
växer du också fast)

när vi pratar om livet
säger vi inte mycket alls
för att ovissheten kring det är större än
min egna handflata och det som inte får plats i den
kan vi inte rå oss på
de proppar tv-apparaterna fulla med reklam
och vi sitter där
stirrar in i en mångmiljonscirkus
utan att dansa i den
vi dansar bara till bob hund
eller
dansar du till något annat
är du för främmande för att ta mig i handen

vid slutet börjar allting
och alla som lider av hjärtesorg
gömmer sig i flera dagar tills deras liv börjar om på nytt
man kan sörja
man kan leva
man kan inte så mycket mer
det är viktigt att inte växa fast
men vi gör det ändå
gör det vi är bra på

fredag 19 juni 2009

din mun osynlig kommer inget ljud

jag planterar min kropp tätt intill din
hör din röst som sirenerna i mörkret
såhär låter sirener
kvidande
lidande
jag lindar ditt hår runt min hals för att
kvävas ska man
får allt i munnen det trasslar sig runt tänderna och
citat:
"Din mun osynlig i de dolda städerna, ett hål som inte hörs"

Din mun, inget hål
sju centimeter hud som aldrig säger någonting
aldrig säger rätt man
kan subtrahera summan av dig och mig och få det till noll
man kan addera summan av dig och någon annan
få det till två
vi kan inte göra någonting
inte kapabla till att varken dansa eller skriva tillsammans
men om vi gräver upp hålen du grävt igen
kan vi ramla
kan vi falla
kan alla göra något
Eller någon göra alla?

din mun synlig kommer inget ljud
du är som sirener
kvidande
lidande
högt

somnar intill din kropp som om den vore
mitt extra lager hud

torsdag 18 juni 2009

du är tillräckligt lång för att se vad som finns bakom min mur

Man läser bloggar, man kommer nära, man rymmer. Spränger hål innanför huden och det är det som gör ont. Man vill rädda, man vill reda ut. Man kan inte. Kan ingenting för:
HÅLL DIG TILL DIN KANT HÅLL DIG TILL DIN KANT HÅLL DIG TILL DIN KANT.
Inget utrymme tillräckligt stort för att rädda någon utanför ens gränser.

Jag skriver aldrig dagbok, jag skrev aldrig dagbok. De enda orden jag fick ner på papper när jag var yngre var ord som beskrev vad jag kände för alla de som inte kände något för mig. Det handlade om att riva murar och att bygga upp dem. Jag stod förgäves framför murarna varje dag och byggde upp dem bara för att de skulle kunna rivas ner igen. Man vet ingenting om sånt här när man är yngre, det är nu i efterhand man känner av hur hårt man blev slagen i magen.
Man slutar lita på människan. Man bygger upp en mur runt sig själv som är så stark att ingen ens ställer sig nära för att titta över kanten.

Jag har börjat gilla att läsa högt nu. Kan läsa så högt så att stämbanden lossnar, läsa så tyst att bara en ämnad människa hör. Jag tror på orden, på makten och känslorna som kommer när man får höra det här. Jag tror på mycket, litar inte på många men trots min rädsla för att lita på människor så kan jag blotta mig hur lätt som helst. Jag kan visa allt det som ingen annan har sett fastän alla redan har sett det, för jag har glömt bort att vara rädd. Att vara rädd om det som är mitt, jag har glömt bort att hålla fast.
Man fastnar inte. Kan inte fastna hos någon, det är någon som håller fast dig. Någon som vill. Någon som älskar, någon som tycker om.
Och jag håller fast dig nu, hårdare än hårdast.
Inte för att jag älskar
utan för att du kan ställa dig nära min mur och vara tillräckligt lång för att titta vad som finns bakom den.

söndag 24 maj 2009

om man backar fem steg

Vi är bara små små små
partiklar i ett världsomfattande
problem och du:
den mest sköra
självklara men också grymmaste
mest skadegörande
kan sitta under stjärnorna
hur var
och
när du vill
jag är bara en är bara en
ovanför molnen
kan sträcka ut armen se det spraka framför mig
och bevittna en stjärnas ofrivilliga glitter
önskar mig till svindlande höjder
och allt är
det är bara ditt
fel
för vad kan vara mer svindlande
än
att se in i dina ögon höra ljuden som kommer från
hålet som sitter mitt i ansiktet man
drömmer om röster
om rum under huden vid någons vänstra bröst
säga:
jag bor här
här bor jag och flytta ska jag göra när
jag kommer ner
man tänker sig ett svävande mörker när man ser mig
förstår inte riktigt leendet som min kropp utger sig för att ha
livet blir inte ljust tunneln slutar inte
men inuti kan varenda vinter tina
Tror du på mig kan du viska till världen att
ägandeform är något jag behärskar
och du är något jag har
språk har många varianter
det enda självklara är
dina fingertoppar
och språket ur dem
håller tal som om de vore
världsomfattande allt
slutar här man måste sluta skriva
poesi
mellan
raderna
känneteckna livet genom radar
där går du
här står jag
om man backar fem steg
öppnas mina armar som en port in i din framtid
inte sant?

torsdag 21 maj 2009

radbrytningar uppbrott inbrott



ibland behöver man inte veta för att ge upp,
man bara gör det för att kroppen slutat fungera
för att krypningarna växer
man gör det för att desarmera en bomb
redo att explodera
implodera
expandera exploatera
jag vet inte
mycket men litegrann kanske vi kan få fram ur det här
om
man
bara
gräver
lite
djupare
finner man



hud
bara hud tryckt mot världen
en plats i en säng någonstans
där man absolut inte vill vara
men är
ändå
självklart tyst
stör ej
ett ångestdrabbat tonårsrum
finns inget rum för förklaring
förlåtelse
inbrott
väntar på ett
ursäkta
men
jag
råkade
bryta mig
in här
och allt blod pumpar så hårt
får jag
komma
ut
nej



är man med i leken
hör man leken sorla
avlägsna skratt och
här står du
där står jag
hur
kan
du
vara så
dum i huvudet
vi är aldrig ett
vi är två
slagen så hårda
och du är fast nu

lördag 25 april 2009

Min du-cancer sprider sig som pollenallergi

1
det börjar vid hjärtgropen
vandrar sedan uppåt längs blodådrorna
för att sedan ta sig ut
och sprida sig i hela kroppen
då har min du-cancer utvecklats
sedan växer det
och längs vägen spricker blodkärlen, ådrorna, artärerna, venerna
man drömmer om gränser inuti kroppen
man inte visste att man hade
och man behöver visum för att ta sig från
hjärnan till hjärtat
det kan man söka i fingertopparna
sedan brinner man upp

2
Man är människa på det yttre skalet också
stängsel markerar kroppsdelar
och kroppsdelar markerar gränser
(du får inte komma närmre)
man är sin egna berlinmur och
i tegelstenen inristat: snälla kom närmre
sedan en hög av tegel
du blir en hög av tegel
Det finns ett liv utanför bröstkorgen också
minspelet i ett slitet ansikte
och de trötta ögonen som ber om nåd
eller: ta mig härifrån
och: se mig
du är bara en av alla dem som
drömmer för mycket
du: jag

3
Man räknar årsringar i eken på gården utanför
andetag är träd som växer
bara det att de försvinner så snabbt att man
inte kan urskilja mängden
och hur länge de väntat på att få komma ut
min du-cancer sprider sig som pollenallergi

måndag 30 mars 2009

som gråsparven när hon sjunger

Solen skiner nästan nu och
andetagen stockar sig inte längre i halsen
jag är full av liv men kan liksom inte leva
hjärtat slår i normal takt men jag känner att
det är påväg ut
nervtrådarna är svaga nu
de sitter där för att de måste men åh
inget resår klarar den allra värsta spänningen

jag trodde jag var död i vintras
trodde att jag hamnat i en förvrängd himmel
för bilden av livets slut är inte grå
den är mer dimmig fast skiner i blått
det visade sig att jag låg i en krater
kriget var slut och alla hade gått hem
och min bröstkorg var full av något som gjorde att
andetagen inte var tillräckligt starka nådde inte ända fram

januari var mer som de få sekundrarna
mellan två låtar på en skiva
oändligt långa var dem och jag trodde jag var felaktig
defekt och tillbaka till fabriken med mig
men så kom februari och jag visste att jag överlevt denna gången
också
fast så kom ensamheten och mitt immunförsvar denna vinter
har inte varit något försvar alls
jag skyller på alla andra fastän det kanske är mitt eget fel
varenda natt i min alldeles för stora säng kändes som veckor
och jag drömde om fingertoppar mot min ryggrad
och händer att hålla i

nu är det mars och mitt ansikte har dött
forskarna har ännu inte upptäckt någon
bromsmedicin för ensamhet
(och jag önskar jag var finare)

måndag 23 mars 2009

7 dagars beröring vid nyckelbenen

Om du i en dröm händelsevis råkar drömma att han drar med fingrarna över dina båda nyckelben samtidigt, ska du göra allt för att inte vakna. Du ska hitta den där hemliga pausknappen som gör så att allt stannar till. Sedan i den sekunden ska du se dig om och minnas var du är och hur det känns att låta någon annan måla sina fingeravtryck på dig.
Man ska inte vara rädd.
Och om han senare väljer att trycka ett finger mot dina läppar när du öppnar munnen för att säga något så ska du bara vara helt tyst och lyssna på allt han säger, följa varenda rörelse han gör.
Och om han händelsevis försvinner som grått damm så ska du inte bli ledsen
utan bara längta till nästa natt och hoppas att han kommer tillbaka.
Sedan ska man inte fästa sig för snabbt, för händelsevis så exploderar magen inifrån och inlåsta fjärilar flyger upp och ner och ner och upp tills du inte vet var du är längre.
Sedan kan man bara göra en sak. Bekräfta att man ännu en gång drömt om någon som luktat honung, haft världens lenaste hud och ett hjärta man kunde se på inifrån.
Sedan vaknat ur drömmen och upptäckt att man låg ensam i sin 120 centimeter breda säng med alldeles för mycket plats för en till.
Så fortsätter nätterna.

torsdag 12 mars 2009

När bröstkorgen buktar utåt ska man sluta räkna slag

Så nära men ändå så långt bort. Hur hårt hjärtat pumpar i bröstkorgen kan man mäta om man lägger huvudet snett över bröstet och lyssnar. Man räknar 1 2 3 slutar när den börjar bukta utåt och personen vars slag har tre olika rytmer reser sig upp och kysser en i nacken.

_

tisdag 10 mars 2009

Linnea Lind

Jag sjöng på skolavslutningen förra sommaren. Det var sista skolavslutningen i den kyrkan och jag sjöng. Jag valde efter många om och men att spela Fix you av Coldplay.
Och jag spelade för dig Linnea. Till dig.
Just i denna sekund så faller det tårar från mina kinder och jag trodde inte att man kunde sakna någon såhär mycket för det har jag aldrig gjort förut, men jag tror att det krävs en väldigt speciell människa för att få mig att sakna så mycket. Och det är du Linnea, du är en väldigt speciell människa för du är nästan precis som jag, fast ändå helt olik. Våra hjärtan slog i samma takt hela tiden och jag log alltid när jag såg dig på morgonen i korridoren. Var mitt hjärta fruset innan så tinade du alltid upp det. Vi hade ett språk ingen annan förstod och våra skratt fick mig att känna mig som en del. En del av livet. Linnea, du gjorde mig verklig.
Jag behövde dig för att överleva. Jag gick till skolan för det fanns ett skäl till att gå dit, det fanns ett skäl till att delta. Du var skälet. Jag har inget skäl nu, det är saknad som håller mig vid liv.
Och jag skriver om dig som om du vore död, men det alla ska veta att för mig är du odödlig.
Fast alla mil mellan oss äter upp mig och jag kommer aldrig hitta någon som du här.
Jag tänker på dig varje dag, undrar vad du gör om dagarna och vad ditt liv består av.
För du är så långt bort nu och jag kommer aldrig nära igen.
Och den tanken gör så ont i mig.
Jag älskar dig.
Saknar dig så mycket att det gör ont inuti. Varje dag. Som jag skrev i ett sms alldeles nyss.
Jag saknar att sitta på din sängkant och prata om allt möjligt.
Saknar att träffa dig varje dag.
saknarsaknarsaknar men kan inte komma nära. För Sverige är ett för stort land.

måndag 9 mars 2009

den alldeles för långa vintern och nya solsken gnager inuti mig

stängda ögonlock och nybakta vaniljdrömmar
jag tänker
de enda drömmarna jag äter är mina egna
har inga kvar nu

ny skugga att studera
är den mörkare eller ljusare än alla andra
jag säger högt för mig själv
kan man bli kär i någon man aldrig pratat med
hjärnan dumförklarar
hjärtat
smälter och begraver sig i sorg
det växer längtan i mina fingrar

orden faller ur
faller ifrån sparkar sönder bröstkorgen
ett sprucket leende talar
vill känna hur dina armar känns mot min rygg
viskar
se mig nu

vårsol vår sol
inuti bygger jag ett hus
ska fyllas med kärlek ska brännas upp
jag ska inte existera längre
du ska
göra mig till människa

viskar
om det inte vore för
den långa vintern
och blygsamheten
skulle jag rita kartor över vårat land
på din rygg
nu.

torsdag 5 mars 2009

kakvarmt

jag tänkte att ingen någonsin skulle få veta att mitt hjärta inte slår i normal takt.
Tänkte att ingen skulle få se hur Morrissey ståtligt ser ner på mig varenda kväll där han sitter fasthäftad i taket. Men i sängen ligger hon och gråter till There is a light that never goes out och när de sista tonerna går ut ur cd-spelaren, in i rummet så säger hon att cancer är en förjävlig sjukdom och att hon kastar sina armar runt Paris som i Morrisseys senaste verk.
Vi hör ihop hon och jag. Det kommer jag på när tårarna gör kullerbyttor ner för mina kinder och hjärtats grader blir kakvarma.

onsdag 4 mars 2009

snälla skicka ett vykort för jag undrar så



finns det en plats i din värld för två?
snälla skicka ett vy kort för jag undrar så.

jag tror det är vintern
det är vintern och det kalla dova mörkret
som gör såhär mot mig
som trycker bort mig från dig
och dig från mig
det är vintern och nästanvåren
som bygger upp avståndet och det är bra så
det ska vara så
om vi rör vid varandra sprängs bomben
jag hör hur den tickar
varje gång vi är nära
känner hur jag själv går sönder inuti
när vi möts i en kram för att ta avsked
hur ont det gör att du inte är min
att du är någon annans


_______________
jag har en som följer den här bloggen med bloglovin eller vad det är för något.
så fint. så få som kommenterar. jag är bekräftelsesjuk. förlåt mig.

måndag 2 mars 2009

"hennes hud skälver till när jag rör den det känns så märkligt att komma innanför den"

Det kommer en vår det här året också. Den kommer lämna avtryck på din hud, små fingeravtryck kommer fläcka ryggen, nyckelbenen, kinden, dina händer, resten av melodin kan du redan, jag behöver inte sjunga för dig. Ingenting behöver du veta. Bara att våren kommer göra så att du flyger, helt tagen kommer du att bli.
Och läpparna kommer efter en hård kall vinter tina, inte längre torra, fuktiga hela tiden.

Och sen kommer regnet, åskvädret och allt det andra som förvandlar ditt liv till ett fotografi i gråskala. Helt stillastående. Läpparna torra igen, huden fläckfri. Möjligtvis sår nu. Men på insidan. Hjärtat kommer explodera, du kommer inte hinna desarmera bomben i tid, kommer inte förstå förrän det har hänt.
Och nästa gång någon fläckar din hud kommer du undra varför läpparna inte är fuktiga
sedan förstå att det bara var en tröstande kram från en vän som tyckt att de grå halvmånarna under dina ögon började bli alltför tydliga.
Du kommer aldrig våga älska igen.
Inte ens dig själv.

söndag 1 mars 2009

Om förorten

Man sitter på tunnelbanan, åker röda linjen mot varken Ropsten eller Mörby Centrum. Man går av där man hör hemma och i mitt fall Bredäng. Centrum är en plats inlindad i betong. De två videobutikerna, Bredängs bar och kök, den lilla pressbyrån som säljer cigaretter till minderåriga, de två mataffärerna och alla pizzeriorna samt lågprisaffären och den exotiska butiken Bredängs Livs hälsar en välkommen. Samt alla de som fått för sig att Centrum är det bästa stället att hänga i dagarna i ända. Man går rakt fram när man kommit ut från tunnelbanan och vart rakt fram är vet bara jag. Men rakt fram går man, under tunneln där det hänger tavlor målade av skolbarn, vissa sönderklottrade andra fortfarande lika mellanstadiebarnsfina. Man fortsätter ut på gångvägen, lyssnar till alkoholisterna, blir lite rädd för rösterna, sluddret och lukten som känns så fort de närmar sig. Sedan öppnar allt upp sig.

Betongklumparna står uppradade, en efter en. Där finns andra maträtter än Falukorv och stuvade makaroner, där finns andra kryddor än svart- och vitpeppar. Där finns andra språk än bara svenska och dialekter vi inte ens visste fanns. Där finns bråk under köksfläktar och cigarettrök inomhus, där finns sorgen efter förlorade far- och morföräldrar i krig, där finns saknad efter soldater och flera olika hemland, där finns hjärtat. Förortens hjärta finns i de uppradade betongklumparna. Och jag menar inte att peka ut några, jag menar att där finns alla.
Alla olika, det finns Muhammed på tredje våningen och Svensson i lägenheten intill och på femte gömmer sig en gammal knarkare, som man bara ser ibland och bara för att man vet att han är knarkare fryser man till is när han går förbi, så rädd för att han ska tvinga en att snorta kokain eller injicera något i ens arm.
Så rädd för att vintern alltid ska vara vinter blir man när man ser hur snön faller över Ålgrytevägen när man kommit dit, hur varenda gräsyta är täckt av centimetertjock snö.
Därför går man ut i en tunn tröja en dag då solen lyser så himla fint och bara för att det är fem grader varmare än dagen innan tänker man att det nästan är sommarvarmt.
Så får man frysa när man går till tunnelbanan, när man sitter och väntar och när man ser alla vinterklädda förortsmänniskor gå av och på.
Frysa får man göra, fastän det inte ens är kallt.

lördag 28 februari 2009

Att finna en väg härifrån är att finna en väg tillbaks

Jag tänker börja lägga in texter som finns på min sockerdricka för det finns så mycket jag vill att ni ska se och läsa.
Så många ord ni måste förstå. Jag tänker lägga in texter inom en kort framtid, om en vän jag saknar väldigt mycket.

Det här är till en annan vän, handlar om en annan vän och jag är lika rädd som för ett år sen:

dina bara fotdynor slår mot den ljumma asfalten
efter att du i ren panik inte hunnit väja för vattenpölarna
efter gårdagens regn
och det är märken på asfalten
små mörka svarta fotmärken
vad flyr du ifrån
och vad söker du dig till
det finns ingenting bättre än det här
och är det inte tillräckligt måste man ändå
lära sig att leva med det

jag vet hur det sliter i ditt hjärta
hur allt tar sönder dig
och hur du sakta raserar
och hur jag står helt hjälplös vid din sida
och ser på
jag vet hur det känns att falla som spöregn
och jag vet hur det känns att landa mot hård grund

på vägen mot någonting nytt
dit dina ben springer
så kanske du trampar snett
men frukta inte fallet
för det kan bara göra dig gott
och även fast det smärtar
så kommer det någonting bra ur det
så småningom

det kanske är svårt att hoppas
men om varje spår du lämnar efter dig
på den ljumma asfalten
skulle betyda hur många steg du har kvar att ta
så måste jag be dig att sluta fly
om du inte vill leva

är det du eller jag som är kall
för jag känner kylan
och hur isen runt ditt hjärta blir allt tyngre
det finns stunder då jag inte ens kan höra ditt hjärta slå
det går dagar ibland då jag önskar att dina andetag kändes i nacken

och som om du var menad till att dö
som om du var menad till att undersöka
hur hög fallhöjden äroch hur ont det skulle göra
hur lång tid det skulle ta
och när din puls inte längre skulle slå
som om du var menad till att fly
från något man måste ta sig igenom

och som om jag var menad till att stanna hos dig
som om jag var menad till att tala om för dig
att fallhöjden blir allt högre ju mer vi stänger in oss
och att tiden står stilla oavsett om pulsen slår eller inte
och att finna en väg härifrån
är att finna en väg tillbaks

torsdag 26 februari 2009

Jag hör inte hemma här, jag är vålnaden.

Jag hatar brevinkast och ljudet när posten faller ner i golvet. Jag blir lika rädd varje gång. Den här gången föll det ner brev från försäkringsbolag, en dagstidning, en klädkatalog och ett brev adresserat mig. Det första brevet som någonsin skickats till Alva Thång i Norrköping. Jag kommer inte härifrån, det är inte min adress. Brevet är från något som heter närvården om jag inte minns helt fel. I kuvertet ligger ett patientkort. Jag har ett patientkort sen innan. Det är mitt patientkort. Det står klart och tydligt Dalarnas landsting på det.
Jag hör inte hemma här.
Det står fel adress på mitt nya patientkort, jag kommer inte härifrån. Jag bor inte här.
Det måste ha skickats fel.
Jag kan inte mitt nya hemnummer, kommer aldrig ens försöka att lära mig det.
Jag har bara ett hemnummer noll två åtta noll tre noll två fem nio. Det numret är borta nu. Har ingen abonnent.
Jag har inte landat än.

onsdag 25 februari 2009

Vissa skulle kalla det uppdatering

Hon säger att jag inte har landat än. Att explosionen fortfarande ljuder och att lugnet efter stormen inte är något lugn, än. Jag tror hon har rätt. Jag går dit en gång i veckan för att jag tror att hon har rätt. För att mitt hjärta ska sluta slå så hysteriskt fort, för att oron inuti ska sluta flyga runt. Jag går dit för att hon tror på mig och för att jag tror på henne. För att hjälp finns att få och för att jag har vågat ta den.
Men vad hjälper det egentligen?
Jag sitter fortfarande bredvid mitt liv och ser på hur det fortsätter leva utan mig, jag är åskådare nu. Inte huvudrollsinnehavare. Jag får ingen Oscar den här gången.
Jag drömmer fortfarande hur kontrollen bara försvinner, hur jag får klara mig själv och hur bit för bit bara lossnar från mig. Jag är ett pussel som man låtit ligga och under den tiden har vissa bitar letat sig ut ur kartongen.
Jag kan inte hjälpa det, inte hon heller. Ingen kan.
Men vad tror jag på egentligen?
Jag tror att det kan hjälpa att vara där en gång i veckan. Mer tror jag inte på. Jag tror på ljuset och längtan och drömmarna, jag tror på allt det som är så himla långt ifrån.

Och de frågar om jag aldrig kan skriva någonting som är glatt och lyckligt. Jag svarar att allt är som det är, eller så svarar jag inte alls. Jag undviker frågan för att jag fått svälja sanningen om att jag verkligen inte kan skriva något glatt och lyckligt. Jag har inte läst den ordlistan och är inte bekant med det språket. Det var längesen jag var glad och lycklig. Allra minst det här året.
Fast jag kanske är påväg mot något nu. Men det är inte lönt att hoppas.

Ni får en favorit från förra året som jag skrev i november, något jag faktiskt är nöjd med:

1
Tänk dig en melodi på en fiol
ja vilken som helst går bra
men lyssna till den nu
hör hur dess toner liksom flyter ut i luften
kolla upp i taket och se att den bildar vägar
i sprickorna
se hur den slingrar sig ut genom varje
dammpartikel
och sedan försvinner
ut
genom
vädringsfönstret
fast allt det här går egentligen inte så fort
som du
föreställer dig
(det går fortare)
du hinner inte ens blinka förrän det är över
och du har förlorat din fiolslinga
hur känns det?

2
Tänk dig att världens finaste människa
genom dina ögon
sitter på ditt golv
tänder cigarett efter cigarett
känn hur röken svider i näsan
och hur luften i rummet blir tjock som ull
i stereon spelas något vemodigt
och människan på ditt golv
får du inte röra vid
för då
då går allt sönder
och du kan inte spara splittret
så ingenting kommer finnas kvar
var försiktig nu
sitt där på din stol och betrakta denna människa
som om det vore det sista du betraktar
innan du går sönder
ser du nyckelbenen
hur markerade och fina de är
och ögonen
ser du ögonen
de blåaste du någonsin sett

3
ditt rum är visst en spegelsal
du ser dig själv överallt
så rädd för att växa ut ur
spegelns ramar är du
så rädd för att inte få plats
men vet du vad
det finns hjälp för sånt där
för
rädsla för att växa ut ur ramarna
ingen kommer vilja ha dig ändå
så du kan börja svälta nu
börja försvinna
det gör vi alla tillslut ändå
men
om du inte vill vara den idioten
du alltid har varit
måste du tänka om
måste du tänka att
jag är den finaste jävla människan som finns
och det spelar ingen roll vad
de hjärtlösa jävlarna
säger
(för jag har aldrig varit finare)

4
rummet
rummet med den vemodiga musiken
och en fiolslinga som en extra krydda på det
rummet med den finaste människan i världen
på mattan
människan med de blåaste ögonen
rummet med speglarna
rummet med rädslan
mitt rum
mitt liv
och det växer inga liljor i Liljeholmen
ingenting är någonsin
som man tror att
allt är
slutet
slutar
aldrig
början
börjar
alltid

5
jag samlade de finaste sakerna
jag visste
för att framstå som någon vacker
men varken fiol eller spegelbilder av mig själv
kunde få den vackraste människan att
vilja ha mig
(för rädslan är för stor
rädslan att
inte få plats)

__________________________

Men jag är inte kär längre, det känns inte som det iallafall. Så många nätter jag spenderat gråtandes, så många dagar jag plågats. Fast nu känns det bra, bättre, bäst. Och jag är så himla glad över att få behålla en vän.
Men hjärtat fortsätter slå såklart, för någon, jag vet inte vem ännu och jag vet inte om det är för en bra sak den här gången. Förmodligen inte. Är det aldrig.

söndag 22 februari 2009

Navid Modiri

Det här är inte bara en blogg där jag lägger upp saker jag skrivit själv utan även där jag lägger upp verk skrivna av andra.
Jag tänker inleda detta med något jag hittade på sajten Sockerdricka för ett tag sedan.
Detta är skrivet av Navid Modiri:

1. Angående sömn


Ligger han vaken om nätterna med två fingrar mot din handled
kontrollerar din puls noggrant
så att den inte slår fel
Bevakar han din sömn beredd att ge
varje famn han äger ifall du skulle vakna ur en mardröm
Lägger han sig bakom dig
för att omsluta din kropp
med sin kropp
Väcker dig med en kyss på varje ögonlock
och säger
med huvudet pressat mot din varma mage
fem minuter till
fem minuter till min älskling
innan vi tar oss an den här dagen
Gör han det
Ligger han vaken?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig




2. Angående födelsemärken

Har han lärt sig att låta tiden stå still
och följt med blickarna över din hud
Har han lärt sig alla dina prickar utantill
och översatt dem till ljud
och plötsligt en dag insett
att de tre nedanför din hals
är en hemlig kod
som översatt till ett annat språk
betyder fereshte
Har hans pappa lärt honom att fereshte
betyder ängel på persiska
Kallar han dig fereshte
Letar han sagor
Bygger han kartor
Ritar han någonsin omloppsbanor
med fingret över din hud

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig



3. Övriga frågor

Tillägnar han varje kväll
till att rista dikter i en klipphäll
för att sedan skrika dem i en mikrofon
tills rösten låter gäll
Använder han båda händerna
så att cirkeln blir sluten
och med blodfyllt huvud
och ansträngt hjärta
hamnar på akuten
Använder han dig som referens
när han pratar om hur det känns
att det finns en gräns
för hur ont bara en person får göra
Försöker han fortfarande röra
vid din handled när du går förbi
bara för att kolla så att allt står rätt till
Har han kvar ett fotografi
på sin vägg där du som barn
gör piruetter bland rödmålade höstlov
med en blick in i kameran
som inte hunnit börjat dö
Smilgroparna grävda redan då
Får han dig att le
bara för att han är berusad inte full
Sista frågan
Skulle han säga nej till en hel värld
för din skull

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

_____________________________
Jag tycker om dikten, eller enkäten kanske man ska säga. Älskar hans språk och formuleringarna, orden och känslorna. Det är så fint att man önskar man skrivit det själv.

och nu till något mer opersonligt och sådär:
Jag vill att alla som läser bloggen kommenterar något så jag har ett hum om hur många ni är.
Puss på förhand.

lördag 21 februari 2009

Från en nybörjare

HAR DU ALDRIG HAFT EN POJKVÄN
HAR DU ALDRIG KYSST NÅGON
HAR DU ALDRIG HÅNGLAT
VEM ÄR DU?
(vad är det för fel på dig?)

Jag är ett hopplöst fall någon man gärna trampar på någon som inte kan stå till svars någon som inte kan stå still någon som älskar böcker som flyr genom orden som älskar att skriva
någon som ingen förstår sig på jag är jag jag är storlekar över 36 men också under 44 jag är tjock ändå jag gör så att jorden studsar när jag tar mina steg jag bävar inför steget på rampen in till byggnaden matsalen ligger i för då låter det som en elefant just försökt ta sig in i den byggnaden jag är en elefant en grå en en som viftar med svansen och är helt blåst jag är blåsten och vinden och längtan härifrån längtan bort alltid längtan bort men jag är drömmen också jag är kärleken jag känner kärlek har känslor önskar att någon delade min säng någon kramade mig när jag kom till skolan på morgonen önskar jag var en morgonmänniska att jag inte såg halvdöd ut att jag inte var så feg önskar att hej var ett mycket enklare ord jag är jag.
(Vill ju bara ha någon som kan prata nätter itu med mig)

måndag 16 februari 2009

Något om allt möjligt som är värt att veta

Frostbiten.
Jag är frostbiten. Det är is i mina sår. Jag har blivit biten av frosten.
Frost runt hjärtat, frost på mina ögonfransar, frost i håret. Jag gjorde fel när jag flydde från mitt liv. Jag glömde skydda mig från frosten.

Tunnelbanorna kommer och går, ibland får man vänta tio minuter, ibland bara en. Ibland får man springa med hjärtat i halsgropen och hålla i sina grejer bäst man kan så man inte tappar något. Ibland får man sitta på en bänk, studera de människor som går förbi, ha hjärtat dunkandes i halsgropen för att någon går för nära kanten ner till spåret. Ibland står man bara och kollar ner i golvet, undrar när någon skurade där senast.

Ibland är man kär. Då försvinner verkligheten i ett par månader. Man glömmer vem man är och tänker bara på hur orytmiskt fort hjärtat slår i takt till låten som får händerna att darra. Sedan är man uppe hela nätterna, skriver dagbok, skriver ner anteckningar i mobilen, fantiserar. Man undrar hur det skulle kännas att möta ett par läppar som skulle vilja möta ens egna. Hur det skulle kännas att utforska någon annans hudpartier. Man undrar om det skulle pirra då. När man fått kakan alltså. Om man skulle vilja ha den kvar eller skulle vilja ha mer. Men vad finns det mer än perfektion undrar man då.
Så tänker man på tungor som leker med varandra i en säng inuti ett tonårsrum som månaderna innan varit en krigszon för kriget man alltid har mot sig själv. Ens eget rum.
Sen somnar man med ett leende på läpparna och vaknar lika ledsen igen för man är ju fortfarande lika ensam som dagen innan.
Sen går allt åt helvete som vanligt. Så blir man stillastående ett par månader, sen börjar allt igen. Något man vänjer sig vid men som verkar overkligt vid första anblick.
När man hittar rätt har man gått vilse och det finns inga förklaringar, inga stödord som kan hjälpa en att agera. Det som händer, händer. Oftast blir det bra. Ibland blir det dåligt och man får börja om igen. Ibland är det bra att gå vilse.
Imorgon åker jag till Gröndal istället för Gullmarsplan, då har jag åkt vilse.

Ibland händer det att inte alla är som en själv. Den upptäckten kan ta tid, men kan också gå väldigt snabbt. Det kan uppstå komplikationer och missförstånd. Men man kan också passa väldigt bra ihop för att man inte är alldeles för lika. Utan att det är mycket som stämmer in men inte allt. Lite som Vg på ett prov. Det är såna som blir bästa vänner sen förresten.
Fast allt fint tar ju slut någon gång också, inte alltid men ibland händer det.
Då blir man ledsen och hjärtat går sönder, man blöder inuti varje dag som går tills såren självläker. Det kan ta upp till en dag till en hel livstid. Det beror på vem man är. Sen händer det ibland att man blir osams på grund av någonting man inte har någon som helst koll på. Då händer ungefär samma sak, men veckan efter kommer man på att all ledsenhet var förgäves och att man ansträngt sin arma kropp i onödan. Hjärtat gör förstås fortfarande ont.
Efter den händelsen, blir allt konstigt och pinsamt och inte alls som förut.
Sen händer det att man behöver en paus från varandra och den pausen kommer ibland av sig själv. En bomb släpps och en vänskap bryts upp för stunden. Men det är inget att vara rädd för, för man hittar så småningom tillbaka till varandra.
Man slits isär ibland också. Då är saknaden olidlig. Det finns inte så mycket mer att säga om det än att det är olidligt.
Då drömmer man om kramar utan slut, om lena stämmor som gjort en trygg förut.

Om man står på västerbroplan en måndagkväll då tar man oftast 153:an mot Bredäng därifrån. Man studerar alla olika människor som kliver på och av. Hur nästan åttio procent försöker kliva ut ur bussen utan att trycka knappen som öppnar dörrarna. Hur deras näsor nästan trycks mot dörren och hur de backar ett steg för att komma åt den lilla knappen som sitter på sidan om en precis där gången delas av med ett mellanrum för dörrarna. När man sitter där och ser på bebisarna i barnvagnarna, hundarna och tanterna även medelåldersmänniskorna och de stackars alkoholisterna, uteliggarna samt ungdomarna som ser ner på en, så tänker man att jag ska åka längre än er och gud vad skönt det känns för att då hinner jag tänka mer än er och hinna trivas på bussen innan högtalarkvinnan ropar ut min hållplats och jag trycker på stopp.

Och det är nu 135:an rullar ner för Ålgrytebacken och högtalarkvinnan ropar ut Mälarhöjdsbadet. Det är nu jag trycker på stopp och det plingar till där framme. Det är nu jag hoppas att busschauffören hör plinget och stannar några meter fram. Sen går jag av.

söndag 15 februari 2009

söndag 8 februari 2009

vet du att jag vet hur du går

vet du att jag vet hur du går jag vet hur du rör dig jag vet hur du ser ut jag vet vad du tycker om vad som är viktigt och jag vet allt du avskyr jag vet precis

vet du att jorden är rund ibland när man vill fast mestadels är den platt för jag balanserar på kanten hela tiden jag ramlar liksom snart överbordoch jag vet ju att du inte slänger ett öga på mig för att se hur duktig jag är när jag balanserarför att se hur mina fötter håller sig kvar fastän kroppen sviktar åt ena hållet

vet du att jag är så rädd så himla rädd att jag inte vågar blunda för jag drömde att jag låg på golvet och skakade medan någon rörde till i min kropp och hela dagen idag har jag känt mig som en utflyttad lägenhet inuti
tom alltså

vet du att vårfåglarna kommer snart att solen är påväg och att jag kanske överlevt den här vintern med och att den här vintern mest har känts som ett stort svart hål och
fastän fåglarna och solen kommer betyder inte det att jag lyckats klättra upp ur det
men att jag kanske är på god väg

vet du att det brinner i mig när solens strålar silas in genom mitt fönster och att det är enda gången jag vrider på grejen som öppnar upp persiennerna för jag gillar ljuset ibland när det väl kommer till mig och bara för att jag säger så betyder inte det att ljuset existerar men att det finns ett litet hopp

och bara för att mina ord är så få och stora och hoppfulla
betyder inte det att jag ser någon som helst framtid
men att mitt hjärta fortfarande slåroch jag vet inte om det är bra eller dåligt

Något för den fjortonde februari

Du vet ju att du duger
att till och med hon som har stripigt hår och tjockbottnade glasögon dansar med någon annan du vet att någon kommer hitta dig att du inte alltid kommer vara en herrelös hund vet att
ensamheten är som värst idag
att framtiden ligger begravd under krossad betong, under stenar stora som hus.
-
Du vet ju att du adrig blev bjuden på kalas så länge det aldrig var dina och det gör ont att säga men du är inte bjuden den här gången heller allt kommer alltid vara
allt kommer alltid vara allt kommer alltid vara
-
såhär kommer det vara precis såhär kommer alltid vara
såhär sluta dröm nu sluta bry dig om skiljetecken meningsbyggnader du
kommer ändå alltid vara
i ditt trafikkaos står du på trottoarkanten under varför bilarna kör förbi fastän du skriker RÖTT men inte tillräckligt högt aldrig tillräckligt högt du måste sluta hålla för munnen
sluta hålla käften
ingen kommer lyssna
förlåt men du varken hörs eller syns
-
Du talar till mig med panikartad röst säger att någon bröt sig in i din kropp inatt att någon skrek åt dig att du känner dig helt tom att världen slocknade att ljusen tändes men att allt tog slut
någon bröt sig in i din kropp lämnade inget annat än såren som alltid funnits där tog med sig det du byggt upp för att
någon annan behöver det bättre.

tisdag 3 februari 2009

du finns inte någonstans

trasig fläkt
surrar misstänksamt
föser damm från ett rutigt köksgolv
ljuset sådär nästansläckt
och sådär hejfanvadödedubor
men det är meningen
det är meningen att gräva ner sig själv i skiten
meningen att hålla käften
och lyssna på tystnaden som en trasig fläkt kan tillföra
meningen att läsa självhjälpslitteratur tills
man blir blåslagen inuti
meningen att inhalera hårspray tills halsen blir torr
meningen att ligga ensam en kväll
men är det meningen att ligga ensam ett helt liv

det kommer jag göra
kommer jag bli sån
ja jag kommer bli sån
som bara ligger ner i en säng
och väntar på att bli påsprungen av kärlek
fast kärlek finns inte finns
du nej du finns inte jag har letat i alla städer
gatuhörn har jag letat efter dig
och du finns inte någonstans

tisdag 27 januari 2009

Drömmer om att leva nu

Och jag drömmer om pirrande känslor i magen
drömmer om bergodalbaneturer till längtan och lyckan
drömmer om sådant som inte finns
och balettdansösers piruetter
hur allt blir suddigt precis när man snurrar runt
och hur man snabbt kör förbi en skog och hur den suddas ut
hur allt suddas ut
hur allt helt plötsligt tar slut

drömmer om fingrar som flätas ihop med någon annans
och jag drömmer om klarblå himlar och vårblommor
drömmer om leenden och hur de bildas
drömmer om att inte vara för inövad
att leva på improvisation
drömmer om att leva nu
men vaknar
och upptäcker att jag inte gör det

torsdag 15 januari 2009

Man samlar allt man önskar glömma

Framkallade foton
fragment av minnen som
andas med tiden
växer sig större
eller krymper medan åren går

semestrar barnkalas och hundvalpar
en hel historia får plats i ett album
man samlar allt man önskar glömma

för en dag slutar filmen om ens liv
foton har ingen betydelse för en färdig produktion

Det är något om ett hjärta och en bokstav i ditt namn

Drömmar, det har jag gott om tänkte hon. Jag har drömmar som ingen annan har och allt, precis allt står nedskrivet i det här brevet.
Drömmarna om oss.
Efter nätter fyllda av engelskt thé och marabouchoklad har jag lyckats samla allting på ett litet, litet papper.

-
Med sina nätta fingrar håller hon i det. Låter fingertopparna pressas mot kuvertets hörn. Hon trycker in fingertopparna i brevet så det skulle synas att hon hållit hårt men sedan släppt taget, avtryck efter naglar skulle synas, det hade hon bestämt sig för.

Det brände i huden när man höll i kuvertet.
Där inuti fanns viktiga saker som längtade ut.
-

Det här är något jag lagrat länge. Det är något om ett hjärta och en bokstav i ditt namn, något om hela ditt namn kanske, om dig. Oss.
Jag har drömmar som ingen annan har
som alla andra drömt om förut.

tisdag 13 januari 2009

Är man smal är man fin

Om natten drömmer hon om nyckelbensgropar, kindben som syns och revben man kan spela på. Hon drömmer om klänningar hon aldrig kunnat ha och byxor hon aldrig fått igen i midjan. Drömmer om affärer hon aldrig går in i för att kläderna inte finns i hennes storlek, drömmer om att hon slutat gå till damavdelningens tantavdelning för att hitta kläder i hennes storlek.
Fast.
Hon är inte så stor egentligen, bara det att hon önskar hon var mindre, smalare, tunnare.
I de värsta eller bästa drömmarna stoppar hon fingrarna i halsen, i de drömmarna kan man lägga saker i nyckelbensgroparna för att de är så pass djupa, man kan inte nypa i hennes kinder längre och storlekarna som hon velat springa ifrån så länge ligger långt bakom henne.
I de drömmarna är hon vackrast av alla.
För är man smal är man fin, det har hon lärt sig.
Är man tjock är man ful.