fredag 19 mars 2010

jag vill fan också ha en jävla famn

Idag har jag ätit tortillachips, kycklinggryta, fiskgratäng, potatis, kycklinglår, ris, chili och limesås, tortillachips igen och druckit påskmust, proviva och mjölk.
Jag ska sluta äta.

Jag ska beskriva fulheten:
Den är ett handikapp. Man behöver inte sitta i rullstol eller gå på särskola men den syns, och den kliar. Tillslut blir den ett sår och man kan inte plåstra om en fulhet. Det finns inga skönhetsknep för att gömma den. Det kan väl vem som helst förstå.
Fulheten gör ont och sprider sig inuti hela kroppen. Tillslut blir man galen och man vill skrika och man vill knivhugga sig själv tusen gånger och,
man vill försvinna. För man blir kär och man blir inte bara kär utan jättekär men så kommer fulheten ifatt en och då kommer man på att, jag är handikappad, jag har fulheten, vem fan skulle vilja ha mig?

Och den här tanken river och sliter sönder allt jag har inuti. För jag har inte fulheten, jag är fulheten och jag blir kär men hur kan jag vara så jävla dum och tro att någon skulle vilja ha mig när jag inte ens vill ha mig själv?

söndag 7 mars 2010

älskling

en vacker dag flyger vi härifrån. jag ska befinna mig så långt från landgränsen att den kommer kännas i mig. din gräns ska jag ta bort. GRÄNSEN FÖR DIG I MIG HAR FLYTTATS FRAM. Jag ska läsa Sara Hallström och lyssna på ljuv popmusik tills mina öron blir till bomull och är jag ensam så är du också ensam.
Jag ska sitta på ett café i Paris och om du är där med mig så är det du som tar en kaffe och jag som sitter mittemot och studerar dig. Memorerar varenda ansiktsryckning och uttryck. När du gått skriver jag ner vad du just sa.
Ingen har fastnat som du har fastnat. Ed sjunger: "let love not weigh you down" och jag är bly personifierat.

torsdag 4 mars 2010

------

i ett läkarrum:
väggarna är kala och i bokhyllan bakom skrivbordet står böcker som handlar om inkontinens och dylikt.
tanke ett: varför är jag här?
tanke två: finns det fler utgångar än den jag kom in i?
tänker att om jag ska rymma måste jag göra det på ett annat sätt. Får inte synas. vill bara springa iväg. Hon pratar fort och säger mycket och egentligen hör jag ingenting. Hon blir som alla blickarna på högstadiet samlat i en person. Du är det här Alva. Det är inget du går runt och bär på som du kan släppa. Du ÄR det här.
Du väger lite mer än alla andra. Nej. Du ÄR överviktig. Ja. Hon pratar jättemycket och jag biter mig i läppen och spänner varenda ögonmuskel. Sedan mäter jag mig och väger mig.
Döden.

utanför hissen:
all världens ångestflodvåg faller över mig. Biter mig i läppen och spänner musklerna i ögat. Jag blundar med ansiktet i mina händer och tänker att om jag tittar upp nu kanske jag befinner mig någon annanstans. Lyfter ansiktet ur mina händer. Upptäcker att jag är kvar utanför hissen i den stora sjukhusbyggnaden.
Livet stannade där inne. Det där hoppet. En sprucken ballong.

Entré O till parkeringen:
Känner ingenting. Går framåt fastän det inte är jag som styr längre. Vill skrika och sparkas och slåss. Blir arg på henne, undrar hur hon kunde säga något sådant. En försvarsmekanism, tror jag. Det är inte hela världen som gått under. Det är bara jag. Igen.

I bilen på motorvägen:
Tystnaden.

På mataffären:
Vill egentligen inte köpa något att äta, är rädd för allt. Rädd för att bli stor som ett hus så fort jag tittar på något ätbart. Jag har ätit tillräckligt i mitt liv.