onsdag 4 december 2013

Ser dig leende, tyst och kall. Hand i hand fast vi inte får varann.

I
Dina händer är mjuka mot den bara huden. Det klibbar och sticks lite när du pressar huden mot min, det är trångt och varmt. Jag lägger huvudet precis där ditt hjärta sitter, känner hur du rör dina fingrar upp och ner på min arm. När jag blundar känner jag mig mer trygg än nånsin. Efter ett tag vänder vi på oss, dina varma andetag i nacken och armen runt min kropp, hela min hud brinner när du rör vid mig. Djupa andetag, en sömn som aldrig kommer. Ligger där och blundar, önskar att det alltid skulle vara såhär. Hur full jag än var kommer jag aldrig glömma hur dina andetag brände i nacken, hur hela min kropp skälvde varje gång du andades in djupt.
Jag vaknade när du kravlade dig upp ur sängen på natten, det blev kallt så fort. Morgonen efter låg du där igen. Jag minns; din doft, mina fingrar på din rygg, innanför skjortan, på bara huden. Sen gick vi.

II
Det var kallt ute, den sista novemberdagen detta året. Klockan var alldeles för mycket och min kropp alldeles för snurrig. När ni gick kunde jag inte andas, kroppen gjorde ont och jag skakade. Grät som om jag aldrig gråtit förr. Så hon hämtade dig, förklarade i hissen att såhär ligger det till. När jag suttit ner och lugnat mig kom hon tillbaka, sa att du var med henne.
Mitt hjärta har aldrig slagit så hårt och allt rann över mig igen. Minns mig själv stå i hallen med ansiktet i händerna, mumlandes, att jag tycker om dig och att jag inte vet vad jag ska göra.
Minns; dina utsträckta armar, hur jag försvann gråtandes in i den välbekanta famnen som jag snart känner till varenda centimeter av, orden ur din mun, att du tittade på mig med de finaste ögonen, att du var tvungen att gå sen.
Hon sa att du sov där, att ni myste och sov. "Vill du verkligen veta?" frågade hon.
Minuterna innan du försvann iväg med henne i en taxi stod du i min hall. Med mig i armarna.
"Du är så himla fin" sa du. Sen var du borta.

III

Jag ser dig ibland, får inte gå fram
och hålla din hand
Det kommer gå bra, jag vänjer mig snart


Vi skulle vara perfekta tillsammans. Jag kunde somna i din famn varje kväll och aldrig mer drömma de där mardrömmarna. Du hade fått ha din fotboll om jag fick ha mina romantiska komedier, om jag fick ha dig. Jag skulle inte byta ut din parfym mot någon annan i hela världen och om du ville skulle jag klia dig på ryggen tills du somnade. Jag skulle sjunga fånigt för att få dig att skratta, göra till rösten på det där sättet som är så kul. Jag skulle lyssna på dig, på vad du än skulle ha att berätta. Jag skulle inte byta ut dig mot någon i hela världen.

tisdag 13 augusti 2013

Tack.

Jag vill säga tack. Tack för att jag fick lära känna dig, vara nära dig, älska dig och hata dig. Tack för att du fick mig att förstå min egen mognad, för att du fick mig att inse att jag förändrats och att förändring är någonting bra. Tack för att du satte mig i konstiga situationer jag var tvungen att hantera. Tack för att du på något sätt aldrig fanns där men ändå fanns där hela tiden. Tack för alla gånger du fått mig säga saker jag annars aldrig skulle säga. Tack för att du fick mig att växa.
Tack för att jag aldrig fick stå i centrum, tack för att du fick mig att hålla mig på min kant. Tack för att jag fick vara din bästa vän samtidigt som jag inte var det alls.
Tack för att du fick mig att inse att jag är värd någon mycket bättre. Någon som är på riktigt. Och tack för att jag tyckte om dig för mycket för att be dig dra åt helvete.

söndag 4 augusti 2013

jag hoppas att din nästa och du får ett finare förevigt

På regnvåt asfallt faller himlen ner över ett mulet Göteborg. Lugnet efter stormen. Vi höll inte ut länge hon och jag. Syret i luften vi andades tog slut någonstans en Stockholmsnatt, på en uteservering i alkoholdimma och nikotinrus. Jag tror inte våra ben bär oss längre, inte på samma sätt. Du sitter hemma i ditt flickrum och stirrar upp i taket, biter dig i läppen och tänker att; jag är så trött på mänskligheten, på människor som inte beter sig. Några mil bort ligger jag i mitt flickrum, stirrar sönder den fula fågeltapeten och tänker att; nu är det nog. Jag orkar inte springa längre. Mänskligheten är en utdöd art.

Vi drömde oss bort, vi skulle ta över världen, skapa ett kungarike som endast var byggt för oss. Fyllt av det vi gillade mest; bra jävla musik och snygga män och lyckorus och öl. Men du lät det brinna upp. Jag lät askan ligga kvar. För någonstans i det här svarta hålet vill jag tro att vi kommer se ljuset igen. Det fanns en chans till, en chans som föll lika hårt mot marken som spöregnet i torsdags. Och inne på stället stod du, helt svart i ögonen; Du vet vad som är fel, sa du. 

Det enda felet där och då var du.

Vet du att jag blev så förbannad på dig att jag var nära på att be dig dra åt helvete?
Vet du att jag var så arg att jag föll in i min bästa väns famn och grät.
Han som du sa inte kände mig som du.


Jag tror det handlar om förändring och förändring är bra. Förändring är bäst. Den ständiga personliga utvecklingen har vi allt att tacka för. Jag hade inte velat vara 14 hela livet, till exempel. Jag vill kunna växa, hantera situationer bättre. Och jag har vuxit. Utan dig. Men du såg aldrig. För upptagen med att se dig själv, och människor som kanske inte brydde sig lika mycket som jag. 
För oss finns det ingen himmel. Vi åker rätt ner i marken, begraver oss tillsammans. Ingen aska, inget syre. 

Du sa att det gjorde ont. Att det gör ont. En smärta jag tror är övergående för dig, men som värker hela tiden i mig. Jag satt uppe hela natten och skrek efter dig. Grät tills jag fick ont i huvudet. Så jag hoppas att din nästa och du får ett finare förevigt. 
För här tar allmän väg slut och du måste börja gräva fram din egen.

onsdag 29 maj 2013

westcoast

Maj. Gråa moln täcker sommarsolen och dagarna är ljusa längre och jag kommer hem sent varje kväll. Eller så kommer jag inte hem alls. Vi sa att vi skulle tatuera oss tillsammans, vi skulle åka till Turkiet igen och vi skulle erövra London igen och bo på hotell. Inte London Eye hostel. Det kommer aldrig bli av. Jag är ute en kväll med vår gemensamma vän och berättar hur mycket jag saknar dig. Följande natt drömmer jag att du är som du alltid har varit och ångrar mig.

Det är tisdag och på Slussen står jag med nyfunna vänner och sjunger. Sedan går vi hem, dricker folköl och somnar. Slutade tro på att fina människor existerade ett tag men dessa, dessa är. De vet hur man uppskattar, hur man håller ihop, hur man till skillnad från andra, ger lika mycket energi som man tar.
De hör av sig, de bryr sig. E ringde mig sent inatt när jag befann mig på debaser slussen och hon precis hade gått därifrån. Hon ringde mig för att hon hade gått tillbaka, hon ville säga grattis. Alla fina smsar och skriver hur stolta de är över mig. Mina tack börjar kännas små i jämförelse med vad jag känner.

Det är regntunga skyar över Stockholm, på vägen till bussen blommar ett hav av maskrosor och samtidigt som jag vill vara här så längtar jag bort. När jag tänker på det lyssnar jag på Westcoast med Coconut records och saknar. Tänker att jag måste börja göra saker som kommer ta mig härifrån. Inte bara sitta stilla och stirra in i fågeltapeten och hoppas på att någon kommer och hämtar mig och tar mig härifrån. Nu händer det. Jag reser mig upp. Gör någonting av det här livet.

söndag 31 mars 2013

Daniel, when I first saw you I knew that you had a flame in your heart

Någon frågade vart jag hade tagit vägen, hit har jag kommit, här är jag nu:

Jag minns hur jag kände när jag sov där första gången. Otroligt nervös och naiv var jag, drömde att jag sov i min egen säng och vaknade hemma hos dig. Stirrade upp i taket och lyssnade på dig när du sov. När du vaknat gick vi en promenad över hela stan, sen åkte jag hem. Det blev fler sådana nätter, min kropp mot det kalla skinntyget i soffan, din kropp mot mjuka lakan. 
Jag saknar dig.

Jag tror det tog slut i torsdags, beslutade mig för att släppa taget. Det gick fort och gjorde mindre ont än jag trodde. Av gammal vana tar jag upp telefonen ur fickan, redo att slå ditt nummer. Kommer på mig själv med att jag inte vill det egentligen. Hade du varit bättre, mer ödmjuk, mjukare, finare - då hade jag kanske ringt. Jag blir så dramatisk när saker tar slut, som att hela världen har gått under nu. Våra drömmar var stora men jag vet inte om jag befann mig i dina. Du fanns i mina hela tiden, överallt. Kommer börja sakna dig snart, kommer behöva stå ut med att jag är utan dig. Man kan inte vara med människor som inte vill ens bästa. 

onsdag 2 januari 2013

2 0 1 3

Det nya året. 2013. Jag smakar på siffrorna i munnen och de smakar sött, seger rentav. 2012 var ett bra år på många sätt, det var också kanske ett av de sämre åren. Jag minns knappt vad jag gjorde men det som finns kvar är alla nya människor jag mött. Mitt hjärta brinner upp inifrån när jag tänker på er. 2012 var alldeles för bra egentligen. Och dimmigt givetvis.

I början av året drack jag mer alkohol än vad en normal människa gör under sin livstid. Men jag lärde känna två nya, två fina. Finast. Vi satt uppe hela nätterna i min lägenhet och rökte inomhus och drack drinkar. Lekte sanning eller konsekvens och medan någon var tvungen att ha min bh på huvudet så satt jag naken i mitt kök med en främling. Det kanske är det som krävs för att bli allra bästa vänner, vara nakna i ett kök en sen natt i februari. Men det gjorde ingenting. Vi var där just då och vi lärde känna varandra. Berättade alla våra hemligheter och egenheter. Sen somnade vi, två på soffan och jag och en till trängdes i min säng. Sen löpte allt på.

Vaknade upp en sån där morgon i februari, mitt huvud vägde tyngre än bly. Fick ett konstigt meddelande då, en framtid skulle förändras, ett liv skulle bli helt annorlunda. Mitt dåliga självförtroende tänkte backa och säga nej tack. Men jag var mer bestämd än nånsin.

Nu är det den tredje januari och jag har jobbat ihjäl mig. Min kropp är tömd på energi och min kreativitet är obefintlig. Nästan all ledig tid spenderar jag i sängen, för trött för att ens tänka. Men jag måste rycka upp mig, det finns en människa på andra sidan jorden som säger: Om du verkligen vill det här måste du göra vissa uppoffringar. Och det enda jag vill är att stå mitt framför honom och gråta och vända ut och in på hela mig själv.

Min nyårsafton började så himla fint. Spenderade den i en lägenhet på Gärdet med två nyfunna vänner. Det fanns så mycket värme i hjärtat då. Du och jag stod vid fönstret och jag berättade om när jag gick på högstadiet. Jag har aldrig pratat om det så, inte på riktigt. Det kändes som att jag där och då i fönstret likagärna skulle kunna hoppa ut och landa på gatan och dö. Det gör så ont fortfarande. Men det är något med dig som får mig att stanna kvar, aldrig tappa fotfästet. Bara stå still och ta stormen när den kommer. Efter andra cigaretten i fönstret är vi varandras syster och bror. Det blir tolvslag och vi springer ut och kollar på fyrverkerierna, låter bubbel fylla varenda ådra i kroppen. Röker nyårscigarr och önskar varandra gott nytt år.

Sen tar jag en taxi därifrån till min allra käraste vän. Mitt 250-gramshjärta. Men när jag kommer dit kan jag inte ens stå rakt. Alla som är där pratar om hur full jag är och jag lägger mig skamsen i hennes säng men bestämmer mig för att åka därifrån. Påvägen ut ur hennes rum är det som att hela kroppen brister. All kvävd gråt jag sparat på kommer ut och jag kan inte sluta. Hade jag kunnat hade jag skrikit för det värkte. Allting gjorde ont. Efter två timmar tog det slut och jag somnade i soffan hemma hos mig. Vaknade upp och kände en sådan otrolig tomhet. Och jag ringde alla vänner jag någonsin älskat när jag stod på Gullmarsplan redo att spy ut mitt värkande hjärta. Ingen svarade.