tisdag 1 juli 2014

THIS AINT LOVE ITS CLEAR TO SEE BUT DARLING STAY WITH ME

Jag ska skriva om det nu. Om hur det kändes, om hur varenda liten millimeter av ditt hjärta kan gå sönder på 4 korta minuter. Jag ska berätta om hur solen en gång värmde oss och om hur din hud såg ut när du låg bredvid mig där i sängen en hel natt med min röda lampa som enda ljuskälla. Jag ska berätta om hur du lämnade mig, hur du borrade in handen rakt i bröstkorgen och slet ut det enda jag kunde känneteckna som vårt och oss. Mitt hjärta, våra hjärtslag, våra andetag och vår värme.

Jag vet inte riktigt var det började. Efter många långa veckor då jag undvikit dig i korridoren så frågade du igen om den där konserten, om vi skulle gå tillsammans. I mitt huvud sprang det runt små förvirrade Alvor och jag ville säga nej, jag var fast besluten om att säga nej men det enda som kom ur min mun var "ja, men jo, det kan vi väl, du kan väl kolla upp det där". Jag ångrade mig redan sekunden efteråt, en våg av glömda känslor sköljde över mig, väckte mig, igen. Jag skulle ha sagt nej.

Vi började umgås igen. Vi tog en fika och jag berättade om det sjukaste engångsligget någonsin, du skrattade litegrann men lyssnade mest. Det kändes på något sätt som att du fattade att jag egentligen inte tyckte att det var så jäkla roligt. För det var det inte.
Vi sågs hela tiden, hördes av på sms eller så ringde någon och så bestämde vi att vi skulle ses när båda var klara i skolan. Vi gick ut och tog en öl och pratade i flera timmar, vi ringde varandra innan vi skulle sova och pratade om allt. Jag fann ett slags lugn i dina ögon, jag kunde vila där, även i din röst kunde jag vila. Som att allting runtomkring studsade emot det där skyddshöljet som jag döpte efter ditt namn. Ingenting kunde röra mig, förgöra mig. Inte när du var i närheten. Jag kände en värme inuti mig som jag aldrig känt förut, en trygghet jag knappt vågade tro på själv. Du fick mig att må så himla bra.

Det var som att jag, under hela den här tiden, levde i en bubbla. De sa det till mig, att jag skulle vara vaksam på vad som komma skulle och "han har ju faktiskt sagt hur han känner". Men jag kunde inte lyssna, när jag var med dig stod tiden still. Du var den bästa klippan att luta sig mot. Så mjuk och lugn. När jag berättade om hur fint jag tycker att mitt jobb är och hur tokiga de som bor där är så log du bara, nickade lite och kollade på mig, lyssnade med hela hjärtat. Det är exakt så jag vill att någon lyssnar på mig. När jag berättar om mitt jobb för andra är det lätt att man brister ut i något slags gapskratt och sen börjar prata om vad man åt till lunch men med dig hände aldrig det. Jag har aldrig träffat någon jag velat veta allt om så mycket som jag ville det med dig. Du tog liksom aldrig slut, alla dina tankar och känslor var som en jätteherrgård innanför dina revben. Ett hus med oändligt många rum, det fanns alltid något nytt att veta och jag var så nyfiken. Som ett barn på julafton ville jag öppna upp varje del av dig som om det vore mina alldeles egna julklappar.

Mitt uppe i allt det här så tappar du bort dina nycklar hem, det slutar med att du sover här. Hos mig. Det kändes inte konstigt alls, att du var här, att jag satt ute på balkongen med min syster och min bästa vän, att du låg i soffan. Du funkade så bra här, med min syster. Hon är annars så fruktansvärt blyg men jag tror hon gillade dig också. Jag tror hon gillade tanken på oss, jag tror hon såg att jag mådde bra. Att det förmodligen lugnade henne.

Herrarna i bandet Hästpojken skrev en gång en låt som heter "Utan personlig insats" där de bland annat sjunger "att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet" och det stämmer ju. Det är ju sjukt rimligt när det väl händer en men, innan så hoppas man alldeles för mycket för att man blir matad med lovord och känslor man trodde var på riktigt så man galopperar på utan att någonsin stanna för att sedan krocka rakt in i en betongvägg.
Det hände mig.

Vi levde i en märklig relation i ungefär två månader. Vi var inte tillsammans. Vi var jättejättebra vänner. Jag har aldrig blivit så vilseledd i hela mitt liv.
Skolavslutningskvällen slutar med att jag sitter på en brygga och gråter ur mig allt jag någonsin känt i nyfunna vänners armar för att mannen jag mer eller mindre älskar går iväg med någon annan och därmed raserar hela min bild av verkligheten och den fasta, trygga punkten är borta.
Jag sa hela tiden att "jag skulle kunna leva i det här hur länge som helst men skulle jag få reda på att han kysser någon annan skulle jag gå sönder". Och där låg jag på bryggan, eller det som var jag en gång i tiden. Där slog verkligheten hål på alla förhoppningar, den morgonen i tidiga juni.

Jag bad dig ringa mig. Det dröjde några timmar men lagom tills jag skulle möta min absolut ENDA håkankompis i Stockholm så ringde du. Jag stod mitt på Södermalmstorg och kände i hela kroppen att är det någon gång jag ska säga någonting så är det nu. Men jag kunde inte. Jag kunde inte säga det rakt ut till dig utan du fick gissa själv. Det enda jag fick ur mig var "du vet ju vad jag kommer säga, du är ju inte dum". Och det var du inte. Svaret kom inte som en överraskning, det hade redan legat och vaggat inne i bröstkorgen. Alla nätter, all gråt, alla gånger jag pratat om dig - då hade svaret legat där och vaggat. Jag började gråta, min enda håkankompis tittade på mig och förstod då vem det var jag pratade med. Hans bekymrade, vänliga hundögon. När vi avhandlat ämnet färdigt och bestämt att vi inte skulle höras på ett tag så vore det naturliga att lägga på, men du har aldrig hållit dig till såna normer. Du fortsatte prata om festen igår och jag var millimeter från att be dig hålla käften. Vi la på, sen hördes vi inte. På tre dagar.

Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv som jag gjorde efter det där samtalet, min kropp var avstängd för all kommunikation och jag kände ingenting. Min enda håkankompis och den finaste av klasskamrater följde med mig till Grönan och Arcade Fire. Ett band som ändå får en att känna något, borde göra i alla fall. Under No cars go står jag som ett ljus, tittar bara, rakt fram. Jag bryr mig inte ens om jag ser bandet. Någon låt senare flyger det konfetti och jag skyndar upp med mobilen för att ta kort. Men jag känner ingenting. Det enda jag känner är att det gör ont. Så fruktansvärt ont. Hela tiden.

Ingen har fått mig att må så bra som du, men ingen har heller gjort mig så ledsen som du. Jag kan räkna upp gångerna jag gråtit på pendeltåget hem på mina båda händer och det borde man inte kunna räkna alls. Dagen efter Arcade Fire låg jag i sängen hela dagen, bråkade med min syster, sa inte ett ord, sov. Sen blev det söndag och vi hade fortfarande inte hörts. Det låg någonting i bakhuvudet och gnagde hos mig, något jag var tvungen att få ur mig. Så jag hörde av mig. Författade ett sms och fick ur mig allt jag ville få ur mig. Svaret kom ett dygn senare. Sedan dröjde det dagar.

I år var första året jag var bjuden till ett midsommarfirande. Detta var något jag blev väldigt glad över att vara just med tanke på alla människor som var där, som jag tycker om så himla mycket. Jag såg framemot en midsommar utan att behöva oroa mig över vem du försvinner iväg med härnäst. En midsommar där jag fick vara jag helt ensam, där du inte var överhuvudtaget. I mina lyckligaste sekunder på dansgolvet, dansandes, stirrandes in i ett par nya spännande ögon till en låt jag hört alldeles för många gånger förut, så kände jag att jag nog var klar. Jag var klar med dig där och då och det kändes så himla bra.

Men så kollade jag mig omkring i rummet, tycktes mig se några konturer som liknade dina, gick fram och kisade lite för att verkligen se vem det var, för att sedan inse att; där sitter du, vi har inte setts sen avslutningen, sen jag berättade, vi har inte setts och nu är du här och förstör min fina midsommar.
Trycket över bröstkorgen som någon dag innan försvunnit var tillbaka och jag skyndade mig ut ur huset, försökte hämta andan, försökte att inte gråta, blev besegrad av paniken.
För där var du mitt i mitt perfekta midsommarfirande, som att ingenting hade hänt och bara andades. Grät över detta på gräsmattan senare, byggde upp något slags skal som krävde att jag skulle vara otrevlig och dryg. Gick hela kvällen så. Svarade kort när du försökte prata med mig och sprang in så fort du var i närheten.

Sen hamnade vi där ute ändå, i någon dyr designträdgårdsmöbel. Jag hamnade i någon slags förklararsits och försökte få dig att förstå varför jag tycker om dig, varpå jag började gråta igen. Men denna gång var jag inte den enda. Du som till en början satt mittemot mig flyttade dig så du satt bredvid och nära. Så vi kunde vara med varandra i varandras gråt. Så vi kunde ta det här jävla steget mot förlåtelse och fred så mycket fortare. Efter denna känsloorkan var det som att ingenting hade hänt, vi var vi igen och vi var där och vi firade världens bästa midsommar tillsammans.

Och nu har det gått dagar, veckor. Du har inte ringt en enda gång och jag börjar tro att vi slutar här. Jag känner ingenting längre, jag vet inte hur man gör det. Vi kommer aldrig komma närmre varann än  en dimmig midsommar. Du kommer aldrig gråta igen, jag kommer sakna dig. Jämt. För att du gjorde mig till en bättre person.
För att jag önskar att du fortfarande gjorde det.