tisdag 13 augusti 2013

Tack.

Jag vill säga tack. Tack för att jag fick lära känna dig, vara nära dig, älska dig och hata dig. Tack för att du fick mig att förstå min egen mognad, för att du fick mig att inse att jag förändrats och att förändring är någonting bra. Tack för att du satte mig i konstiga situationer jag var tvungen att hantera. Tack för att du på något sätt aldrig fanns där men ändå fanns där hela tiden. Tack för alla gånger du fått mig säga saker jag annars aldrig skulle säga. Tack för att du fick mig att växa.
Tack för att jag aldrig fick stå i centrum, tack för att du fick mig att hålla mig på min kant. Tack för att jag fick vara din bästa vän samtidigt som jag inte var det alls.
Tack för att du fick mig att inse att jag är värd någon mycket bättre. Någon som är på riktigt. Och tack för att jag tyckte om dig för mycket för att be dig dra åt helvete.

söndag 4 augusti 2013

jag hoppas att din nästa och du får ett finare förevigt

På regnvåt asfallt faller himlen ner över ett mulet Göteborg. Lugnet efter stormen. Vi höll inte ut länge hon och jag. Syret i luften vi andades tog slut någonstans en Stockholmsnatt, på en uteservering i alkoholdimma och nikotinrus. Jag tror inte våra ben bär oss längre, inte på samma sätt. Du sitter hemma i ditt flickrum och stirrar upp i taket, biter dig i läppen och tänker att; jag är så trött på mänskligheten, på människor som inte beter sig. Några mil bort ligger jag i mitt flickrum, stirrar sönder den fula fågeltapeten och tänker att; nu är det nog. Jag orkar inte springa längre. Mänskligheten är en utdöd art.

Vi drömde oss bort, vi skulle ta över världen, skapa ett kungarike som endast var byggt för oss. Fyllt av det vi gillade mest; bra jävla musik och snygga män och lyckorus och öl. Men du lät det brinna upp. Jag lät askan ligga kvar. För någonstans i det här svarta hålet vill jag tro att vi kommer se ljuset igen. Det fanns en chans till, en chans som föll lika hårt mot marken som spöregnet i torsdags. Och inne på stället stod du, helt svart i ögonen; Du vet vad som är fel, sa du. 

Det enda felet där och då var du.

Vet du att jag blev så förbannad på dig att jag var nära på att be dig dra åt helvete?
Vet du att jag var så arg att jag föll in i min bästa väns famn och grät.
Han som du sa inte kände mig som du.


Jag tror det handlar om förändring och förändring är bra. Förändring är bäst. Den ständiga personliga utvecklingen har vi allt att tacka för. Jag hade inte velat vara 14 hela livet, till exempel. Jag vill kunna växa, hantera situationer bättre. Och jag har vuxit. Utan dig. Men du såg aldrig. För upptagen med att se dig själv, och människor som kanske inte brydde sig lika mycket som jag. 
För oss finns det ingen himmel. Vi åker rätt ner i marken, begraver oss tillsammans. Ingen aska, inget syre. 

Du sa att det gjorde ont. Att det gör ont. En smärta jag tror är övergående för dig, men som värker hela tiden i mig. Jag satt uppe hela natten och skrek efter dig. Grät tills jag fick ont i huvudet. Så jag hoppas att din nästa och du får ett finare förevigt. 
För här tar allmän väg slut och du måste börja gräva fram din egen.