lördag 28 februari 2009

Att finna en väg härifrån är att finna en väg tillbaks

Jag tänker börja lägga in texter som finns på min sockerdricka för det finns så mycket jag vill att ni ska se och läsa.
Så många ord ni måste förstå. Jag tänker lägga in texter inom en kort framtid, om en vän jag saknar väldigt mycket.

Det här är till en annan vän, handlar om en annan vän och jag är lika rädd som för ett år sen:

dina bara fotdynor slår mot den ljumma asfalten
efter att du i ren panik inte hunnit väja för vattenpölarna
efter gårdagens regn
och det är märken på asfalten
små mörka svarta fotmärken
vad flyr du ifrån
och vad söker du dig till
det finns ingenting bättre än det här
och är det inte tillräckligt måste man ändå
lära sig att leva med det

jag vet hur det sliter i ditt hjärta
hur allt tar sönder dig
och hur du sakta raserar
och hur jag står helt hjälplös vid din sida
och ser på
jag vet hur det känns att falla som spöregn
och jag vet hur det känns att landa mot hård grund

på vägen mot någonting nytt
dit dina ben springer
så kanske du trampar snett
men frukta inte fallet
för det kan bara göra dig gott
och även fast det smärtar
så kommer det någonting bra ur det
så småningom

det kanske är svårt att hoppas
men om varje spår du lämnar efter dig
på den ljumma asfalten
skulle betyda hur många steg du har kvar att ta
så måste jag be dig att sluta fly
om du inte vill leva

är det du eller jag som är kall
för jag känner kylan
och hur isen runt ditt hjärta blir allt tyngre
det finns stunder då jag inte ens kan höra ditt hjärta slå
det går dagar ibland då jag önskar att dina andetag kändes i nacken

och som om du var menad till att dö
som om du var menad till att undersöka
hur hög fallhöjden äroch hur ont det skulle göra
hur lång tid det skulle ta
och när din puls inte längre skulle slå
som om du var menad till att fly
från något man måste ta sig igenom

och som om jag var menad till att stanna hos dig
som om jag var menad till att tala om för dig
att fallhöjden blir allt högre ju mer vi stänger in oss
och att tiden står stilla oavsett om pulsen slår eller inte
och att finna en väg härifrån
är att finna en väg tillbaks

torsdag 26 februari 2009

Jag hör inte hemma här, jag är vålnaden.

Jag hatar brevinkast och ljudet när posten faller ner i golvet. Jag blir lika rädd varje gång. Den här gången föll det ner brev från försäkringsbolag, en dagstidning, en klädkatalog och ett brev adresserat mig. Det första brevet som någonsin skickats till Alva Thång i Norrköping. Jag kommer inte härifrån, det är inte min adress. Brevet är från något som heter närvården om jag inte minns helt fel. I kuvertet ligger ett patientkort. Jag har ett patientkort sen innan. Det är mitt patientkort. Det står klart och tydligt Dalarnas landsting på det.
Jag hör inte hemma här.
Det står fel adress på mitt nya patientkort, jag kommer inte härifrån. Jag bor inte här.
Det måste ha skickats fel.
Jag kan inte mitt nya hemnummer, kommer aldrig ens försöka att lära mig det.
Jag har bara ett hemnummer noll två åtta noll tre noll två fem nio. Det numret är borta nu. Har ingen abonnent.
Jag har inte landat än.

onsdag 25 februari 2009

Vissa skulle kalla det uppdatering

Hon säger att jag inte har landat än. Att explosionen fortfarande ljuder och att lugnet efter stormen inte är något lugn, än. Jag tror hon har rätt. Jag går dit en gång i veckan för att jag tror att hon har rätt. För att mitt hjärta ska sluta slå så hysteriskt fort, för att oron inuti ska sluta flyga runt. Jag går dit för att hon tror på mig och för att jag tror på henne. För att hjälp finns att få och för att jag har vågat ta den.
Men vad hjälper det egentligen?
Jag sitter fortfarande bredvid mitt liv och ser på hur det fortsätter leva utan mig, jag är åskådare nu. Inte huvudrollsinnehavare. Jag får ingen Oscar den här gången.
Jag drömmer fortfarande hur kontrollen bara försvinner, hur jag får klara mig själv och hur bit för bit bara lossnar från mig. Jag är ett pussel som man låtit ligga och under den tiden har vissa bitar letat sig ut ur kartongen.
Jag kan inte hjälpa det, inte hon heller. Ingen kan.
Men vad tror jag på egentligen?
Jag tror att det kan hjälpa att vara där en gång i veckan. Mer tror jag inte på. Jag tror på ljuset och längtan och drömmarna, jag tror på allt det som är så himla långt ifrån.

Och de frågar om jag aldrig kan skriva någonting som är glatt och lyckligt. Jag svarar att allt är som det är, eller så svarar jag inte alls. Jag undviker frågan för att jag fått svälja sanningen om att jag verkligen inte kan skriva något glatt och lyckligt. Jag har inte läst den ordlistan och är inte bekant med det språket. Det var längesen jag var glad och lycklig. Allra minst det här året.
Fast jag kanske är påväg mot något nu. Men det är inte lönt att hoppas.

Ni får en favorit från förra året som jag skrev i november, något jag faktiskt är nöjd med:

1
Tänk dig en melodi på en fiol
ja vilken som helst går bra
men lyssna till den nu
hör hur dess toner liksom flyter ut i luften
kolla upp i taket och se att den bildar vägar
i sprickorna
se hur den slingrar sig ut genom varje
dammpartikel
och sedan försvinner
ut
genom
vädringsfönstret
fast allt det här går egentligen inte så fort
som du
föreställer dig
(det går fortare)
du hinner inte ens blinka förrän det är över
och du har förlorat din fiolslinga
hur känns det?

2
Tänk dig att världens finaste människa
genom dina ögon
sitter på ditt golv
tänder cigarett efter cigarett
känn hur röken svider i näsan
och hur luften i rummet blir tjock som ull
i stereon spelas något vemodigt
och människan på ditt golv
får du inte röra vid
för då
då går allt sönder
och du kan inte spara splittret
så ingenting kommer finnas kvar
var försiktig nu
sitt där på din stol och betrakta denna människa
som om det vore det sista du betraktar
innan du går sönder
ser du nyckelbenen
hur markerade och fina de är
och ögonen
ser du ögonen
de blåaste du någonsin sett

3
ditt rum är visst en spegelsal
du ser dig själv överallt
så rädd för att växa ut ur
spegelns ramar är du
så rädd för att inte få plats
men vet du vad
det finns hjälp för sånt där
för
rädsla för att växa ut ur ramarna
ingen kommer vilja ha dig ändå
så du kan börja svälta nu
börja försvinna
det gör vi alla tillslut ändå
men
om du inte vill vara den idioten
du alltid har varit
måste du tänka om
måste du tänka att
jag är den finaste jävla människan som finns
och det spelar ingen roll vad
de hjärtlösa jävlarna
säger
(för jag har aldrig varit finare)

4
rummet
rummet med den vemodiga musiken
och en fiolslinga som en extra krydda på det
rummet med den finaste människan i världen
på mattan
människan med de blåaste ögonen
rummet med speglarna
rummet med rädslan
mitt rum
mitt liv
och det växer inga liljor i Liljeholmen
ingenting är någonsin
som man tror att
allt är
slutet
slutar
aldrig
början
börjar
alltid

5
jag samlade de finaste sakerna
jag visste
för att framstå som någon vacker
men varken fiol eller spegelbilder av mig själv
kunde få den vackraste människan att
vilja ha mig
(för rädslan är för stor
rädslan att
inte få plats)

__________________________

Men jag är inte kär längre, det känns inte som det iallafall. Så många nätter jag spenderat gråtandes, så många dagar jag plågats. Fast nu känns det bra, bättre, bäst. Och jag är så himla glad över att få behålla en vän.
Men hjärtat fortsätter slå såklart, för någon, jag vet inte vem ännu och jag vet inte om det är för en bra sak den här gången. Förmodligen inte. Är det aldrig.

söndag 22 februari 2009

Navid Modiri

Det här är inte bara en blogg där jag lägger upp saker jag skrivit själv utan även där jag lägger upp verk skrivna av andra.
Jag tänker inleda detta med något jag hittade på sajten Sockerdricka för ett tag sedan.
Detta är skrivet av Navid Modiri:

1. Angående sömn


Ligger han vaken om nätterna med två fingrar mot din handled
kontrollerar din puls noggrant
så att den inte slår fel
Bevakar han din sömn beredd att ge
varje famn han äger ifall du skulle vakna ur en mardröm
Lägger han sig bakom dig
för att omsluta din kropp
med sin kropp
Väcker dig med en kyss på varje ögonlock
och säger
med huvudet pressat mot din varma mage
fem minuter till
fem minuter till min älskling
innan vi tar oss an den här dagen
Gör han det
Ligger han vaken?

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig




2. Angående födelsemärken

Har han lärt sig att låta tiden stå still
och följt med blickarna över din hud
Har han lärt sig alla dina prickar utantill
och översatt dem till ljud
och plötsligt en dag insett
att de tre nedanför din hals
är en hemlig kod
som översatt till ett annat språk
betyder fereshte
Har hans pappa lärt honom att fereshte
betyder ängel på persiska
Kallar han dig fereshte
Letar han sagor
Bygger han kartor
Ritar han någonsin omloppsbanor
med fingret över din hud

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig



3. Övriga frågor

Tillägnar han varje kväll
till att rista dikter i en klipphäll
för att sedan skrika dem i en mikrofon
tills rösten låter gäll
Använder han båda händerna
så att cirkeln blir sluten
och med blodfyllt huvud
och ansträngt hjärta
hamnar på akuten
Använder han dig som referens
när han pratar om hur det känns
att det finns en gräns
för hur ont bara en person får göra
Försöker han fortfarande röra
vid din handled när du går förbi
bara för att kolla så att allt står rätt till
Har han kvar ett fotografi
på sin vägg där du som barn
gör piruetter bland rödmålade höstlov
med en blick in i kameran
som inte hunnit börjat dö
Smilgroparna grävda redan då
Får han dig att le
bara för att han är berusad inte full
Sista frågan
Skulle han säga nej till en hel värld
för din skull

A) Alltid B) Ibland C) Aldrig

_____________________________
Jag tycker om dikten, eller enkäten kanske man ska säga. Älskar hans språk och formuleringarna, orden och känslorna. Det är så fint att man önskar man skrivit det själv.

och nu till något mer opersonligt och sådär:
Jag vill att alla som läser bloggen kommenterar något så jag har ett hum om hur många ni är.
Puss på förhand.

lördag 21 februari 2009

Från en nybörjare

HAR DU ALDRIG HAFT EN POJKVÄN
HAR DU ALDRIG KYSST NÅGON
HAR DU ALDRIG HÅNGLAT
VEM ÄR DU?
(vad är det för fel på dig?)

Jag är ett hopplöst fall någon man gärna trampar på någon som inte kan stå till svars någon som inte kan stå still någon som älskar böcker som flyr genom orden som älskar att skriva
någon som ingen förstår sig på jag är jag jag är storlekar över 36 men också under 44 jag är tjock ändå jag gör så att jorden studsar när jag tar mina steg jag bävar inför steget på rampen in till byggnaden matsalen ligger i för då låter det som en elefant just försökt ta sig in i den byggnaden jag är en elefant en grå en en som viftar med svansen och är helt blåst jag är blåsten och vinden och längtan härifrån längtan bort alltid längtan bort men jag är drömmen också jag är kärleken jag känner kärlek har känslor önskar att någon delade min säng någon kramade mig när jag kom till skolan på morgonen önskar jag var en morgonmänniska att jag inte såg halvdöd ut att jag inte var så feg önskar att hej var ett mycket enklare ord jag är jag.
(Vill ju bara ha någon som kan prata nätter itu med mig)

måndag 16 februari 2009

Något om allt möjligt som är värt att veta

Frostbiten.
Jag är frostbiten. Det är is i mina sår. Jag har blivit biten av frosten.
Frost runt hjärtat, frost på mina ögonfransar, frost i håret. Jag gjorde fel när jag flydde från mitt liv. Jag glömde skydda mig från frosten.

Tunnelbanorna kommer och går, ibland får man vänta tio minuter, ibland bara en. Ibland får man springa med hjärtat i halsgropen och hålla i sina grejer bäst man kan så man inte tappar något. Ibland får man sitta på en bänk, studera de människor som går förbi, ha hjärtat dunkandes i halsgropen för att någon går för nära kanten ner till spåret. Ibland står man bara och kollar ner i golvet, undrar när någon skurade där senast.

Ibland är man kär. Då försvinner verkligheten i ett par månader. Man glömmer vem man är och tänker bara på hur orytmiskt fort hjärtat slår i takt till låten som får händerna att darra. Sedan är man uppe hela nätterna, skriver dagbok, skriver ner anteckningar i mobilen, fantiserar. Man undrar hur det skulle kännas att möta ett par läppar som skulle vilja möta ens egna. Hur det skulle kännas att utforska någon annans hudpartier. Man undrar om det skulle pirra då. När man fått kakan alltså. Om man skulle vilja ha den kvar eller skulle vilja ha mer. Men vad finns det mer än perfektion undrar man då.
Så tänker man på tungor som leker med varandra i en säng inuti ett tonårsrum som månaderna innan varit en krigszon för kriget man alltid har mot sig själv. Ens eget rum.
Sen somnar man med ett leende på läpparna och vaknar lika ledsen igen för man är ju fortfarande lika ensam som dagen innan.
Sen går allt åt helvete som vanligt. Så blir man stillastående ett par månader, sen börjar allt igen. Något man vänjer sig vid men som verkar overkligt vid första anblick.
När man hittar rätt har man gått vilse och det finns inga förklaringar, inga stödord som kan hjälpa en att agera. Det som händer, händer. Oftast blir det bra. Ibland blir det dåligt och man får börja om igen. Ibland är det bra att gå vilse.
Imorgon åker jag till Gröndal istället för Gullmarsplan, då har jag åkt vilse.

Ibland händer det att inte alla är som en själv. Den upptäckten kan ta tid, men kan också gå väldigt snabbt. Det kan uppstå komplikationer och missförstånd. Men man kan också passa väldigt bra ihop för att man inte är alldeles för lika. Utan att det är mycket som stämmer in men inte allt. Lite som Vg på ett prov. Det är såna som blir bästa vänner sen förresten.
Fast allt fint tar ju slut någon gång också, inte alltid men ibland händer det.
Då blir man ledsen och hjärtat går sönder, man blöder inuti varje dag som går tills såren självläker. Det kan ta upp till en dag till en hel livstid. Det beror på vem man är. Sen händer det ibland att man blir osams på grund av någonting man inte har någon som helst koll på. Då händer ungefär samma sak, men veckan efter kommer man på att all ledsenhet var förgäves och att man ansträngt sin arma kropp i onödan. Hjärtat gör förstås fortfarande ont.
Efter den händelsen, blir allt konstigt och pinsamt och inte alls som förut.
Sen händer det att man behöver en paus från varandra och den pausen kommer ibland av sig själv. En bomb släpps och en vänskap bryts upp för stunden. Men det är inget att vara rädd för, för man hittar så småningom tillbaka till varandra.
Man slits isär ibland också. Då är saknaden olidlig. Det finns inte så mycket mer att säga om det än att det är olidligt.
Då drömmer man om kramar utan slut, om lena stämmor som gjort en trygg förut.

Om man står på västerbroplan en måndagkväll då tar man oftast 153:an mot Bredäng därifrån. Man studerar alla olika människor som kliver på och av. Hur nästan åttio procent försöker kliva ut ur bussen utan att trycka knappen som öppnar dörrarna. Hur deras näsor nästan trycks mot dörren och hur de backar ett steg för att komma åt den lilla knappen som sitter på sidan om en precis där gången delas av med ett mellanrum för dörrarna. När man sitter där och ser på bebisarna i barnvagnarna, hundarna och tanterna även medelåldersmänniskorna och de stackars alkoholisterna, uteliggarna samt ungdomarna som ser ner på en, så tänker man att jag ska åka längre än er och gud vad skönt det känns för att då hinner jag tänka mer än er och hinna trivas på bussen innan högtalarkvinnan ropar ut min hållplats och jag trycker på stopp.

Och det är nu 135:an rullar ner för Ålgrytebacken och högtalarkvinnan ropar ut Mälarhöjdsbadet. Det är nu jag trycker på stopp och det plingar till där framme. Det är nu jag hoppas att busschauffören hör plinget och stannar några meter fram. Sen går jag av.

söndag 15 februari 2009

söndag 8 februari 2009

vet du att jag vet hur du går

vet du att jag vet hur du går jag vet hur du rör dig jag vet hur du ser ut jag vet vad du tycker om vad som är viktigt och jag vet allt du avskyr jag vet precis

vet du att jorden är rund ibland när man vill fast mestadels är den platt för jag balanserar på kanten hela tiden jag ramlar liksom snart överbordoch jag vet ju att du inte slänger ett öga på mig för att se hur duktig jag är när jag balanserarför att se hur mina fötter håller sig kvar fastän kroppen sviktar åt ena hållet

vet du att jag är så rädd så himla rädd att jag inte vågar blunda för jag drömde att jag låg på golvet och skakade medan någon rörde till i min kropp och hela dagen idag har jag känt mig som en utflyttad lägenhet inuti
tom alltså

vet du att vårfåglarna kommer snart att solen är påväg och att jag kanske överlevt den här vintern med och att den här vintern mest har känts som ett stort svart hål och
fastän fåglarna och solen kommer betyder inte det att jag lyckats klättra upp ur det
men att jag kanske är på god väg

vet du att det brinner i mig när solens strålar silas in genom mitt fönster och att det är enda gången jag vrider på grejen som öppnar upp persiennerna för jag gillar ljuset ibland när det väl kommer till mig och bara för att jag säger så betyder inte det att ljuset existerar men att det finns ett litet hopp

och bara för att mina ord är så få och stora och hoppfulla
betyder inte det att jag ser någon som helst framtid
men att mitt hjärta fortfarande slåroch jag vet inte om det är bra eller dåligt

Något för den fjortonde februari

Du vet ju att du duger
att till och med hon som har stripigt hår och tjockbottnade glasögon dansar med någon annan du vet att någon kommer hitta dig att du inte alltid kommer vara en herrelös hund vet att
ensamheten är som värst idag
att framtiden ligger begravd under krossad betong, under stenar stora som hus.
-
Du vet ju att du adrig blev bjuden på kalas så länge det aldrig var dina och det gör ont att säga men du är inte bjuden den här gången heller allt kommer alltid vara
allt kommer alltid vara allt kommer alltid vara
-
såhär kommer det vara precis såhär kommer alltid vara
såhär sluta dröm nu sluta bry dig om skiljetecken meningsbyggnader du
kommer ändå alltid vara
i ditt trafikkaos står du på trottoarkanten under varför bilarna kör förbi fastän du skriker RÖTT men inte tillräckligt högt aldrig tillräckligt högt du måste sluta hålla för munnen
sluta hålla käften
ingen kommer lyssna
förlåt men du varken hörs eller syns
-
Du talar till mig med panikartad röst säger att någon bröt sig in i din kropp inatt att någon skrek åt dig att du känner dig helt tom att världen slocknade att ljusen tändes men att allt tog slut
någon bröt sig in i din kropp lämnade inget annat än såren som alltid funnits där tog med sig det du byggt upp för att
någon annan behöver det bättre.

tisdag 3 februari 2009

du finns inte någonstans

trasig fläkt
surrar misstänksamt
föser damm från ett rutigt köksgolv
ljuset sådär nästansläckt
och sådär hejfanvadödedubor
men det är meningen
det är meningen att gräva ner sig själv i skiten
meningen att hålla käften
och lyssna på tystnaden som en trasig fläkt kan tillföra
meningen att läsa självhjälpslitteratur tills
man blir blåslagen inuti
meningen att inhalera hårspray tills halsen blir torr
meningen att ligga ensam en kväll
men är det meningen att ligga ensam ett helt liv

det kommer jag göra
kommer jag bli sån
ja jag kommer bli sån
som bara ligger ner i en säng
och väntar på att bli påsprungen av kärlek
fast kärlek finns inte finns
du nej du finns inte jag har letat i alla städer
gatuhörn har jag letat efter dig
och du finns inte någonstans