måndag 24 januari 2011

om sorg:

1. Klockan är nästan halv tolv och jag borde sova. Jag borde vänja kroppen vid att somna innan det blir ett nytt datum och jag borde skärpa mig. Jag borde ge min kropp vad den förtjänar, ta hand om den, vårda den. Jag borde vara snäll mot mig själv och sluta vara så destruktiv. Jag älskar att vara ledsen. Jag hatar att vara ledsen. Jag kan känna sorg i allt jag gör, placerar mig i en kuliss där allt egentligen bara är gråskala. Jag är alltid huvudpersonen, den som alla tycker så fruktansvärt mycket synd om där de sitter framför bioduken. Jag får allas ögon att tåras när jag i filmen behandlar sorg, på mitt egna vis. Fast det finns inte bara ett sätt, eller en scen, eller ett tillfälle. Det är hela tiden, överallt. Det finns oändligt många scener. Oändligt många biodukar att gråta framför. Jag älskar sorg, det brinner i hela kroppen när jag känner den i hjärtgropen. Jag hatar sorg. Det brinner i hela kroppen när jag känner den växa i hjärtgropen. Jag sår frön och låter rötterna växa, vattnar med all sorg jag suger åt mig varje dag. Inuti min kropp växer det flera träd, odlade med hjälp av sorg. De kommer aldrig sluta växa.

2. Jag skickar ett sms till världens bästa där jag skriver:

"Jag vill inte behöva dig lika mycket som jag gör. Allt bara tär"

Och han svarar:

"Det är okej att behöva mig så mycket som du gör"

Och jag skriver att jag är rädd för att han någon dag ska tröttna utan att berätta det för mig, samt att jag nog skulle dö om det hände.

i svaret på det skriver han:

"Vi tröttnar inte på varandra, vi är Thelma och Louise, ända över kanten på stupet"

Och jag älskar honom för det. För att han finns och för att han är min bästa vän.
För att han aldrig kommer tröttna.


3. Det är lördagkväll och jag har livnärt mig på öl och chilinötter de senaste helgerna och veckorna. Jag kommer fram till att det aldrig någonsin kommer bli något mellan mig och de bruna ögonen. Mina ögon är blågröna och de kommer aldrig titta in i hans igen. Inte på samma sätt. Jag gav upp någon gång när vintern var som värst. När jag stod ute och frös och mitt hjärta krockade med ett annat hjärta som ville samma sak som mitt. Som fick som det ville. Som i sin tur slet ut mitt hjärta ur min bröstkorg och slängde det på den snötäckta marken, lämnade det där för att frysa ihjäl.
Jag fortsätter tänka att om jag någonsin föds på nytt igen så ska jag födas utan hjärta.
Man behöver inget hjärta, hittills har det bara skadat mig.
Jag trivs lite i det, gillar att plåga mig själv med att granska hennes utseende, föreställa mig hur hon ler när ni möts någonstans. Hur dina armar känns runt mig och hur det skulle vara att möta dina läppar. Hur vintern skulle bli vår och vi skulle hålla våra händer genom det.
Jag gav upp. Tredje gången gillt nu.

4. Han får mig att vilja läsa jättesnabbt. Jag läste ut en bok idag, innan hade jag bara läst några sidor men jag kände att jag var tvungen att läsa snabbt så att jag kan läsa en till. Han får mig att vilja bli professor i biologi. Han får mig att skratta. Det allra viktigaste. Jag skrattar aldrig så det känns i hela kroppen, men när jag skrattar med honom blir jag varm inombords och jag vill aldrig sluta. Vill leva med den känslan hela tiden. Vill så ett frö inuti min kropp som senare växer och blir till skratt. Evighetslånga skratt, sådana som gör att man viker sig och börjar gråta.
Men så finns den där blockeringen och tanken på att jag har gett upp så många gånger och tanken på att det inte är värt det och tanken på att det finns så många som är bättre än jag. Så jag lämnar allt oberört.

5. Hon finns överallt nu. Mitt rum är hennes rum. Sista natten hon sov här så målade hon fåglar i mitt akvarellblock, hon är en fågel. Jag frågade henne om teckningarna och sa att de var fina. Jag tror att de ligger kvar i källaren. Hon målade en bild på två sorgsna fåglar, hon vill tatuera in dem. Inte just de sorgsna men fåglarna. När jag kommer hem från skolan så tänker jag på saker jag ska berätta för henne, så kommer jag på att hon inte kommer sova hemma ikväll och inte någon annan kväll överhuvudtaget. Hon har flyttat ut nu, det var mitt fel.
Men det var inte bara jag som tog sönder mig. Men jag saknar att berätta småsaker. Att berätta saker på nätterna överhuvudtaget. Jag saknar till och med att gråta och ha hennes arm runt mig, höra hennes varma ord. Jag vill att hon ska undra vad jag tänker på. Jag vill att hon ska ge mig något tecken på att hon förstår vad jag menade. Jag vill inte känna att jag har förstört allt.
Och jag vill ha mina saker tillbaka. Jag vill kunna berätta helt obetydliga saker för henne och veta att hon inte bryr sig egentligen men lyssnar för att vara snäll.

måndag 17 januari 2011

it's in my honey, it's in my milk.

Där borta står du. Jag vet att du hör hemma är lika lite som jag. Kylan biter i dina kinder, hugger tänderna i dig. N tänker du säkert att du önskar att den tog hela dig. Men ingens mun är så stor, jag skulle inte vilja det i alla fall. Att kylan tog hela mig.
Mössan är neddragen så pass att man knappt ser dina ögon, tänker att bilden av dig just nu skulle kunna beskriva januari, evighetskalla januari.

Virar halsduken runt halsen medan jag betraktar dig från andra entrén. Du tar snabba bloss på cigaretten och tar upp telefonen med tjugo sekunders mellanrum. Som att du måste se upptagen ut, se ut som att du väntar på någon. Drar upp dragkedjan på min jacka, försöker dra ut på tiden. När jag går ut kommer du att se mig och när du ser mig kommer jag fastna där, i stillbilden. De kommer klistra in mig i ett fotoalbum, så jag väntar lite till.

Du försökte alltid tala om för mig att man ska vara stark, stå upp för sig själv. Jag talade aldrig om för dig att det var omöjligt. Jag nickade och log. Svalde de tunga orden och lämnade dem att gro i min bröstkorg. Du visste inte mycket om mig. Du trodde att du visste men du vet ingenting.

Jag går ut i snön och du ser mig gå över skolgården upp mot receptionen. Du ropar på mig men jag förstår inte vad du säger, bytte språk när du bytte ut mig.
När jag vänder mig om har det börjat snöa och du är påväg bort. Jag ser din tunna kropp gå därifrån i snöfallet. Dina ledsna ögon stannar inuti mig föralltid. Två välslipade knivar som hugger.
Det var aldrig mitt fel.

lördag 1 januari 2011

it's gonna be another shitty year

januari:

"Om du är tåget, är jag rälsen under den.
KÖR
ÖVER
MIG"

Jag var kär i någon jag varit kär i väldigt väldigt länge. Kände att det var dags att lägga den personen åt sidan men kunde inte, ville inte, lämna. Till slut kunde mitt hjärta andas igen.
Och man ska inte låta sitt hjärta andas så jag slängde det till en gitarrspelande människa jag ansåg var mycket vacker, snäll också. Jag tror jag var ganska förvirrad i januari för jag lämnade Råsundavägen för Noragårdsvägen och hade ju gjort mig hemmastadd där i Solna. Försökte känna mig hemmastadd på Noragårdsvägen, känner fortfarande inget. Jag var lika hopplös då som nu.
Januari var en kall månad, jag minns en kväll när jag började gråta och längtade extremt mycket efter Dalarna, allra mest efter pappa. Hur jag ringde honom och gick sönder i telefonen, hur liten hans röst var då, hur maktlös han måste ha känt sig. Man kan inte krama någon genom en telefonledning.
I januari lyssnade jag på det här och gömde mig under täcket och tittade på skins: Januari 2010.

februari:

"Jag började skrika och stängde in mig på mitt rum, såg flera avsnitt av skins på raken och ville aldrig vakna nästa morgon."

i februari så hade jag en fin sjömansfest, jag skulle vilja påstå att det är ett av det bästa som hänt 2010. Alla fina var där och vi dansade i mitt vardagsrum och sjöng allsång på mitt rum till diverse håkan-låtar. Jag skrek ut Nu kan du få mig så lätt, som att öppna upp hela bröstkorgen och se hur allt sakta väller ut. Låg med huvudet på någons bröst och önskade att den sekunden kunde vara förevigt. Glömde den gitarrspelande mannen för att ersätta honom med en ny, inte gitarrspelande, men fin och väldigt blyg. Mitt hjärta slog väl hårdare än någonsin, det slår alltid hårdare än någonsin. I februari slutade jag att försöka att tycka om mig själv. Det går inte. Det är onödigt att ens ägna det en tanke. Jag skrattade sällan och hatade vintern.
Mörkret och kylan och ensamheten och oförmågan att tycka om sig själv. Tröttheten.

mars:


"Fulheten gör ont och sprider sig inuti hela kroppen. Tillslut blir man galen och man vill skrika och man vill knivhugga sig själv tusen gånger och,
man vill försvinna."

någonstans här eller innan så fastnade jag. Försökte fortsätta gå men livet fortsatte utan mig, tittade på människorna runt omkring mig och insåg att jag stod stilla. Mars. Vad var det för en månad egentligen, om inte kall den med. Ensam. Låg och vred kroppen mot lakanen. Kippade efter luft då min kropp bestämt sig för att sluta andas för längesen. Egentligen är hela våren ett stort svart töcken, jag minns ingenting.

april:

"Jag är glad ibland, ibland kan jag faktiskt le utan att känna mig dum. Som när jag går hem från jobbet och är glad över att jag trivs och som när jag tänker på vilka fina vänner jag har här. När jag tänker på hur bra mitt liv egentligen är."

april, kanske den bästa månaden den våren. Jag fick se noah and the whale. Den var bäst för att jag fick se Noah and the whale. För att jag var där och de var på riktigt. Hur fint det var och hur jag skulle vilja gifta mig med Charlie Fink. Hur mina ögon tårades när första tonerna av Give a little love spelades.
Ett tag var jag glad, i alla fall.

maj:

"Till en vän sa jag: jag lever i en tom låda. finns inget här. bara mitt splitter."

Kanske min svagaste månad. Jag minns att jag inte brydde mig om någonting längre.
Jag kommer inte ihåg någonting, minns att allt var svart och jag längtade efter min pappa och Dalarna.



resten får ni någon annan dag.