söndag 31 mars 2013

Daniel, when I first saw you I knew that you had a flame in your heart

Någon frågade vart jag hade tagit vägen, hit har jag kommit, här är jag nu:

Jag minns hur jag kände när jag sov där första gången. Otroligt nervös och naiv var jag, drömde att jag sov i min egen säng och vaknade hemma hos dig. Stirrade upp i taket och lyssnade på dig när du sov. När du vaknat gick vi en promenad över hela stan, sen åkte jag hem. Det blev fler sådana nätter, min kropp mot det kalla skinntyget i soffan, din kropp mot mjuka lakan. 
Jag saknar dig.

Jag tror det tog slut i torsdags, beslutade mig för att släppa taget. Det gick fort och gjorde mindre ont än jag trodde. Av gammal vana tar jag upp telefonen ur fickan, redo att slå ditt nummer. Kommer på mig själv med att jag inte vill det egentligen. Hade du varit bättre, mer ödmjuk, mjukare, finare - då hade jag kanske ringt. Jag blir så dramatisk när saker tar slut, som att hela världen har gått under nu. Våra drömmar var stora men jag vet inte om jag befann mig i dina. Du fanns i mina hela tiden, överallt. Kommer börja sakna dig snart, kommer behöva stå ut med att jag är utan dig. Man kan inte vara med människor som inte vill ens bästa.