onsdag 29 maj 2013

westcoast

Maj. Gråa moln täcker sommarsolen och dagarna är ljusa längre och jag kommer hem sent varje kväll. Eller så kommer jag inte hem alls. Vi sa att vi skulle tatuera oss tillsammans, vi skulle åka till Turkiet igen och vi skulle erövra London igen och bo på hotell. Inte London Eye hostel. Det kommer aldrig bli av. Jag är ute en kväll med vår gemensamma vän och berättar hur mycket jag saknar dig. Följande natt drömmer jag att du är som du alltid har varit och ångrar mig.

Det är tisdag och på Slussen står jag med nyfunna vänner och sjunger. Sedan går vi hem, dricker folköl och somnar. Slutade tro på att fina människor existerade ett tag men dessa, dessa är. De vet hur man uppskattar, hur man håller ihop, hur man till skillnad från andra, ger lika mycket energi som man tar.
De hör av sig, de bryr sig. E ringde mig sent inatt när jag befann mig på debaser slussen och hon precis hade gått därifrån. Hon ringde mig för att hon hade gått tillbaka, hon ville säga grattis. Alla fina smsar och skriver hur stolta de är över mig. Mina tack börjar kännas små i jämförelse med vad jag känner.

Det är regntunga skyar över Stockholm, på vägen till bussen blommar ett hav av maskrosor och samtidigt som jag vill vara här så längtar jag bort. När jag tänker på det lyssnar jag på Westcoast med Coconut records och saknar. Tänker att jag måste börja göra saker som kommer ta mig härifrån. Inte bara sitta stilla och stirra in i fågeltapeten och hoppas på att någon kommer och hämtar mig och tar mig härifrån. Nu händer det. Jag reser mig upp. Gör någonting av det här livet.