Svar på min smygfrågestund

svar på frågor från anonym:

fråga: om du blev tvungen att tatuera in en mening eller ett ord på din kropp, vad skulle det vara?

Svar: Jag vet inte. Men något jag ska tatuera in när jag blir arton är fallande noter på höger underarm och någonting på höger/vänster skuldra. Alternativt, bob dylan.
Om jag skulle tatuera in ett ord eller ett citat skulle det förmodligen bli något som betyder väldigt mycket för mig. Ett låtcitat förmodligen. Jag har också funderat på att tatuera in orden mor och far på två skilda ställen någonstans på min överkropp, kanske varsin handled eller jag vet inte. Jag gillar tatueringar, det är fint.



Fråga: om du blev tvungen att välja en låt som skulle spelas om och om i din hjärna 24 h om dygnet för resten av ditt lv, vilken skulle det vara?

Svar: Nicest thing med Kate Nash för att den kan jag lyssna på veckor och månader i sträck utan att tröttna på. Den stämmer mest in på mitt olycksfulla kärleksliv som jag lever 24/7.

please please please let me get what I want

Jag är varken eller. Jag är ett hjärta som slår. Jag är ett avspärrat område där bara jag ryms. Jag önskar att det fanns ett avstånd mellan mig och min kropp. Att jag inte var lika nära. Det försvårar så mycket. Man känner inte lika mycket om man sitter utanför sig själv. Vill man känna? Ja. Vill man inte känna? Jo. Nej. Ibland vill man vara ett tomt skal men då man fängslat in sig själv så har man inga val. Man får inte välja var man vill vara. Psyskist eller fysiskt.
Jag hade velat vara i Paris nu.
Jag drömmer om Paris, om gamla fina hus och läppar som rör på sig. Läppar som sjunger på franska. Drömmer om Edith Piaff och det hon upplevde. Drömmer om Frankrike på Ediths tid.
Jag drömmer om franska dansklubbar. Om nätter som flyger iväg i ett lyckorus.

Jag vet inte om någon läser längre. Inte för att jag skriver för mina läsare, utan jag skriver för mig själv och till mig själv. Jag lever inte efter mina råd till andra. Jag skriver för er. Inte för mig själv. Jag skriver för att hoppas att någon ska tycka det är fint.
Men det gör ont att skriva också. Trots att orden ramlar ur fingrarna och det går så lätt. Det gör så ont att skriva om allt igen fast med andra ord.

Jag tänkte ha en fånig frågestund, men då mina läsare är runt tre, trots antalet som bloglove:ar, så kändes det inte som någon idé. Det är storhetsvansinne.

(Note to self: Jag ska aldrig mer falla in i någon. Aldrig mer bli kär.)

förälskelser är lätta att glömma

Igår.
Orden ville flytta ut ur önskefingrarna. De önskar vara pianofingrar, var det en gång i tiden också. Då dess ledande ljus var en man på väg in i ålderdomen förlorade de sin förmåga och allmänna rätt att kalla sig pianofingrar.
Hungersmaken i munnen och simtagen genom boksidorna. Musiken från munnen och en darrande tamburin i handen. Asplövet i den andra. Darrande. Man kan stryka under, man kan minnas, man kan glömma. Man undrar. Jag undrar.
Önskefingrarna har slutat röra på sig. Blodet som rinner längs ådrorna har stillat.

Iförrgår.
När man skrattar med någon som skrattar med en själv. Som att öppna en present och lysa upp i ansiktet. Min vardag har fått färg. Simtagen genom boksidorna igen. Blodet i ådrorna och hungersmaken i munnen. Skriken i bröstet som vill ut. Fängelset med två lås högt upp i ett höghus.
Det är inte så farligt egentligen. Man kan härda ut. Man måste hävda sig först.

Idag.
Sara Stridsberg strider inuti min kropp. Ett virus och en ny författarförälskelse.
Tänker att om Sara varit en man och levande och i min närhet så hade jag fallit så hårt.
Faller ändå. För böckernas värld har inga begränsningar. Jag har begränsningar. Är begränsad. Kontrollerad.
Faller. Nu. Igen.
Men i en värld med tre färger istället för två. Förr. Svart och vit. Nu. Svart, vit och vissa röda nyanser. Du.

Imorgon.
Hjärtat i hjärnan. Hjärtat i magen. Hjärtat. Främst i fingrarna, jag ska spela melodier på din rygg.

Puss.

Flyttfågel

Mars 2009.

"Huden torkar ut och ramlar av det är samma dag som igår.
Man trampar upp snön till en luftballong i parken bredvid vägen som går hem. Om jag lägger mig i korgen, flyger jag kanske iväg eller så fryser jag ihjäl medan snön smiter åt som en äcklig iskallhinna."

Augusti 2009.

"Är helt orkeslös. Vill bort. Upp. Ibland."

"Det är som att 95 procent av mig har dött."


Det är september nu. Jag har blivit transparent. Jag har glömt lukten i mitt gamla rum, glömt bort hur många trappsteg det fanns i den gröna trappan och hur kallt det alltid är på vinden. Jag har glömt hur det känns att dra fingrarna längs väggen precis nedanför fönstret i trappen och varför det inte fanns nån balkong utanför dörrarna på övervåningen. Jag har glömt hur det ser ut ovanpå loftet i ladan och när bussarna går på torsdagar och tisdagar. Jag har glömt svampstället uppe i skogen och jag har glömt varför jag ville bort. Jag har glömt hur min pappas famn känns och jag har glömt att sakna mina vänner från andra städer. Jag har glömt hur man åker slalom och hur man spelar fotboll och handboll. Jag har glömt hur kall hösten är och om jag någonsin har ägt en höstjacka.

Jag har en känsla inuti som ligger och trycker. Ett rop på hjälp och en lösning. Men då min hjärna och mitt hjärta inte kan enas och då min egna vilja inte vill enas med något av det så kan jag inte. Jag har ofta funderat på att lämna allt det här nya för att det kanske är bättre någon annanstans. Ofta nuförtiden så känns det som att luften skulle vara lättare någon annanstans.
Jag vill vara en flyttfågel, jag kan inte slå rot någonstans då det alltid kommer finnas människor som suger mitt liv ur mig.
Förlåt mig nu men jag kanske vill härifrån.