torsdag 22 mars 2012

När han spelar piano är hans händer så sköra

Det är vår och det brinner i mitt hjärta, som vilken vår som helst.

torsdag 15 mars 2012

I N S T A B I L

Inuti är det vinter fortfarande. När allt smälter faller tusen istappar rakt ner i magen. Jag slår hål på allting jag har. Tänker att någon dag snart kommer våren. Så faller snön igen. Det finns inga dagar som är helt ljusa, hittar alltid något svart någonstans. Jag vill ha det så, det är mitt sätt att leva. Det är alltid enklast att kontrollera när allting är självförvållat. Så vaknar jag upp dagen efter och tänker att, någon dag tar det här slut. Men det är som att någon har tryckt på repeat och allting spelas om igen.

När jag tar pendeln hem den kvällen lutar jag huvudet mot fönstret och gråter. Förstår inte hur man kan lämna en människa så bräcklig utan ett ljud. Jag önskar att du hörde mig då, hur liten jag blivit och hur tunt hjärtat är numera. Hur viktigt det är att du håller fast i mig för jag kan inte hålla i någonting längre. En morgon i februari vaknar jag upp och tänker: Jag förlorar alla mina vänner den här gången. Alla nätter kör över mig, jag ligger platt på marken och väntar på att du ska fråga om jag vill ha hjälp upp. Men du ligger i ett rum utan ljud bredvid den enda människan du ser. Jag står utanför en kort sekund, känner mig lämnad. Sen springer jag. Smäller igen dörren och rör mig bortåt. Jag behöver dig. Du ser inte mig.

Solen lyser in genom fönstret, ligger bredvid en liten kropp i min säng och tänker att det blir nog inte närmre än såhär. Med våra ryggar mot varandra blundar jag igen och somnar om. I slutet av februari blåser jag bort, jag vet inte ens var jag är just nu. Vad jag ångrar eller vad jag skulle ha gjort. När jag blundar snurrar allting och det är natt igen, vi dansar och skriker och ingen bryr sig. Ofta tänker jag att jag skulle vilja klippa allt. Flytta härifrån och börja leva någon annanstans. Men det skulle inte göra någon skillnad, för det handlar inte om vart jag är. Det handlar om vad jag gör. Och just nu tar jag sönder mig själv.

Tänker att någon dag tar det slut, allt det här. Någon dag bryr han sig, någon dag gör någon något för mig, någon dag slår jag mig ut. Men det har gått så många år nu att det börjar tunnas ut. Som att jag inte tror på det längre. Som att hela livet består av trasiga hjärtan, snurriga nätter och gråa dagar. Jag har lurat in mig själv här. Nu tar jag mig inte upp.

Att längta är som att balansera på en tunn tråd och lyckas stå kvar så länge som möjligt. Jag ramlade för längesen. Slutade längta när det inte fanns något att längta till. Jag äter upp solen och våren och allt bra. Sväljer utan att tugga. Kväver mig själv till slut.

Börjar allt igen? När isåfall? Hur länge bör man vänta på livet? Kommer det ett nytt efter allt det här svarta? Det finns bra saker, sen finns det dåliga. Det dåliga dränker allt bra. Ser hur lyckan kippar efter andan i ett hav av mörker. Jag vill ha en enkelbiljett härifrån.

Ibland låter jag dem läsa. Jag säger: Läs det här om du vill, eller nej gör inte det, eller jo gör det, men det är dåligt, fast läs, du måste läsa. Och jag får det att låta som att jag skämtar bort allting. Enda anledningen till att jag vill att de läser är för att bli mer medvetna, kanske låta dem komma närmre. Jag är rädd för att prata. Skriver mycket hellre, planterar en tanke i någons huvud. Det känns som att jag försvinner snart, jag har så svårt för att hålla fast.

Läs nu. Läs och känn dig medveten om att du inte är den enda som faller just nu.