torsdag 15 december 2011

haligh, haligh, a lie, haligh

Det är december. Vissa dagar är det kallt, andra varmt. På nyheterna pratar de om snöstormar som aldrig kommer, hur Sverige snart ska täckas i snö. Men jag ser inget av det, marken är fortfarande grön och bilrutorna endast fuktiga. Men man ska nog inte klaga, det finns så mycket som försämras när den där vintern kommer. Så mycket man kan klaga på, skylla på. Men jag längtar efter snön, för min födelsedag har alltid varit vit. Som den där gången när jag fyllde fjorton och fick en digitalkamera, min allra första. Det hade inte snöat alls mycket under hela december men så kom snön på min födelsedag. Jag gick ut på trappan i nattlinnet och fotade snöfallet, kylan i luften förvandlades till värme inuti.

kommande stycken handlar om olika personer.

1. När slutade jag att vara okej? Var det något jag gjorde som inte förväntades och isåfall vad. Jag ser oss fortfarande utanför det där caféet. Vi står och sparkar i marken med våra kängor och röker, cigarett efter cigarett. Sen går vi in, sätter oss och pratar inte. Vi bara sitter där, vid ett tillfälle tar du upp en bok du köpt skriven av en filosof. Du berättar om den och dina ögon lyser. Det var alltid så, de mest otippade saker var du intresserad av. Till exempel, den där filosofen och billie the vision. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på dig, att jag inte saknar. För det gör jag. Jag vet inte ens var du är eller vad du gör. Har inte hört något från dig på snart ett år. Det spelar ingen roll om jag slänger iväg ett sms, du kommer ändå inte svara på det. Jag önskar att jag såg dig någon gång. Att du är vid liv i alla fall. Och att du svarar på nästa sms jag skickar. Men det går dagar och månader, sen har jag glömt att jag ens skickade ett sms. Så jag skickar ett till.

2. Vrider mig i sängen, drömmer mardrömmar, sover oroligt. Det är nog inte du som gör att det är så. Kanske skriver jag det bara för att fylla ut. Men, jag saknar dig. Tänker på hur allting var så lätt förut. Nu känns det som att du driver bortåt varje dag som går och jag undrar hur vi skulle vara om jag aldrig aldrig aldrig hörde av mig. Om du skulle göra det. Och jag undrar när du tänkte berätta att du kommer hit snart. Och vart du kommer sova. Det var alltid så lätt med dig, du sa någonting och jag svarade, sen skrattade vi. Nu är det mer att, jag säger någonting, du kanske svarar, sen är det tyst. Förut var du den enda i hela världen som var på riktigt. Den enda som kändes i mig. Om någon skulle rycka bort dig ur hjärtat skulle det göra ont. Jag klippte bort dig helt själv, lät endast små bitar sitta kvar.
Tänker att jag är alldeles för dramatisk för dig, att du aldrig har varit så. Att livet för dig är så lättsamt. Men för mig är det svårt, för du är där borta och jag är här och jag saknar dig varje dag. Önskar att vi hördes som förut. Men det gör vi inte. Jag har lärt mig att sova utan dina godnatt.


söndag 11 december 2011

f-a-m-i-l-j

Hur löven faller om hösten. Sakta singlandes neråt, vilandes på marken. Hon frågar om det är kallt ute, jag tänker att det inte gör någon skillnad om jag svarar fel för du kommer ändå inte röra dig därute, du blir rädd då. Det är kallt ute, svarar jag. Frosten lägger sig över löven på marken och vi väntar på snön. Det går veckor innan den kommer och när den kommer, så faller den fort, försvinner i samma sekund. Jag tror att marken äter vintern. Den tar allt dåligt. För den delen kommer det inget bra ur den heller, mina nyplanterade smultron som jag satte i en kruka en varm julidag växte aldrig. Det blev bara fler smultronblad, men inga bär. Inga sötsura bär.

-

Det är sommar på Gråheden och min pappa står vid grillen, jag leker i skogen med min syster och vi springer bakom huset. Hundarna skäller på oss när vi springer, deras hundgård ligger på en höjd från huset och i sluttningen växer det smultron. Vi plockar, slänger alla de bruna, smakar de som är röda. I min mun smakar det sött och surt och sommar. Frihetskänslan som infann sig när rektorn haft sitt sommartal i kyrkan och man hade suttit på sin plats i sitt klassrum, fått ta emot ett pris för att man varit bäst på nutidskrysset, fått sin tårtbit, fått sin kram av sin lärare (som man aldrig ville ha ör det var konstigt, luktade inte mamma). Då var det sommar. Då kunde man cykla ner till älven medan pappa gick bredvid med en hund i varsitt koppel, i varsin hand. Där gick mamma, där gick min syster, där gick min bror. I eftermiddagssolen gick vi ner för att titta på hur älven brusade där det var som mest strömt. Jag tänkte alltid att om jag åker båt i älven någon gång och hamnar där, i strömmen, så dör jag. Vi åkte alltid uppströms med båten, aldrig till strömmen. För då dör man.

Så går vi hemåt igen, det är lite kyligare ute, lite mer mygg. Sätter oss inomhus och tittar på tv. Med varsin chipsskål i handen sitter vi på rad, mina syskon och jag. Min pappa och min mamma satt kvar vid köksbordet och pratade. Hon med ett glas rött vin, hand med en iskall öl.

Hon säger god natt till mig med ett leende, jag säger att hon ska låta det vara tänt i hallen och dörren ska vara öppen. När hon har gått ner för den gröna trappan så lägger jag täcket över huvudet och blundar.

Det är morgon, jag går upp först av alla och bankar på deras dörr, de ber mig att göra frukost som ett trick för att jag ska gå därifrån. Men jag ger mig inte, tänker att det minsann, får de fixa åt mig. Så äntligen är vi alla nere i köket, på bordet står det fruktyoghurt och ägg så det räcker till alla i familjen. Där står oboyburken och skivorna av skogaholmslimpan ligger i en smulig hög. Så pratar vi om vad det ska bli av den här dagen och jag säger att jag vill åka och bada, men får ett nej som svar. Då springer jag upp på mitt rum och gråter och tänker att mitt liv är en film och någon räddar mig snart. Min pappa kommer upp för trappen och är förstående och snäll, någon timme senare åker vi och badar. Allihopa. Solen skiner över skogstjärnen och vi har med oss matsäck. Alla badar och skrattar, och nu tänker jag att det var de här dagarna som var finast. Och jag saknar dem.

Men det var inte sådär fint och perfekt hela tiden. När vi blev äldre förändrades något, det blev mörker istället för ljus. Den ena gick och la sig medan den andra stannade uppe och pratade om livet alternativt lyssnade på en och samma låt om och om igen och grät.

Allt blev svart.

-

Vi sitter vid samma bord som vi åt frukost vid den där soliga sommardagen. Dagarna innan har jag haft mina finaste vänner på besök och firat min födelsedag, ensamheten som bor hos mig blev lite mindre när jag hade sällskap. Men så åkte sällskapet och i mig bildades ett stort hål.

Jag visste att den här dagen skulle komma, min syster hade dragit mig åt sidan och sagt att vi skulle ha det här mötet när mina vänner åkt hem. Det var en kall januaridag, en av de första det året. Jag hade åkt fram och tillbaka till Malung för att lämna min finaste bästa på tåget.

Jag sitter längst ut till höger på kökssoffan, min syster sitter på min vänstra sida, min bror sitter mitt emot min syster på hans plats och min mamma till vänster om honom på sin plats, min pappa sitter på kortsidan, närmast mig och mamma. Vi är inte så formella av oss, det finns inte utrymme för diskussion, är det något så är det så det är och ordet kompromiss är liksom ett dött uttryck, det fungerar inte i praktiken.

Alla tar ett djupt andetag, tills min pappa öppnar munnen samtidigt som min mamma börjar prata men det är han som hörs mest. Min mamma slutar prata och där sitter vi, en familj bestående av fem människor, som sakta förvandlades till fem trasiga, små.

De sa till mig att jag inte skulle lägga någon skuld på mig själv, just då undrade jag varför jag skulle göra det när det inte var mitt fel. Det kom ifatt mig, jag ägnade nätter åt att komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, att allt kanske hade blivit bättre om jag inte funnits, att jag var tvungen att göra allt bra igen, att det alternativet fortfarande var möjligt.

Men det var inte möjligt, skulle aldrig bli möjligt.

-

Jag är inte ledsen över att det är som det är nu. Det enda jag är ledsen över är att jag saknar hur allt en gång var och att det är så himla långt bort från nu att det känns som att det inte ens har hänt. Jag vill vara där igen. På Gråheden, i mitt rum, vid älven, i klassrummet. Det får mig att undra vart min barndom tog vägen, för den kittlar inte i skinnet längre. Den har försvunnit och jag undrar om jag kommer hitta den. Känna allt igen, hur det kändes att cykla på grusvägen åt vilket håll jag ville, hur långt jag ville, gå upp i skogen och springa runt alla träd, gå ner till älven och stirra på vattnet, springa till bussen varje morgon och åka den till skolan, gå upp på vinden där det var kallt och luktade på ett speciellt sätt, klä ut mig med kläderna i den blå kistan, sitta vid bordet i köket och äta middag med min familj.

Det är snart fyra år sen, men det känns fortfarande så himla nära.

lördag 3 december 2011

I don't wanna cry my whole life through, I wanna do some laughing too.

Jag har väntat länge nu. På det där som ska börja, de kallar det livet men för mig är det något helt annat. Det är en vana, ett system som aldrig förändras. Jag skulle vilja bryta mig ut och jag antar att det enda som hindrar mig från att växa till en annan, bättre människa är mig själv och hur allt en gång var. Det är svårt för mig att acceptera att det som har hänt tidigare, har hänt. Det är ingenting som händer nu. Alla ord och elaka skratt förföljer mig hela tiden. Formar mig, får mig att se mig själv som det där internetmobbade fettot som ingen tyckte om. Eller hon som är så ful att ingen vill röra vid henne, inte ens med en tång. Och jag hatar alla som har bränt in det här i mig. Vill slita ut mig själv ur mig själv, placera mig någonstans där jag finner mig mer bekväm med tillvaron. Nu är det inte bekvämt alls. Det är som att jag hela tiden går runt i en tröja som sticks, en sån man bara vill ta av sig men man måste ha den på sig för ens mormor har stickat den. Och det här är den smutsigaste tröjan någonsin. Jag vill inget hellre än att slänga den.

Jag ber er inte att förstå, ber heller inte om bekräftelse. Vill bokstavligt talat inte höra att jag är fin som jag är. För jag ser inget fint. Jag ser det fula, som kliar och sticks. När jag får höra hur fantastisk jag är, studsar det tillbaka, försvinner. Allt som är bra går upp i rök. Ibland efter några dagar, ibland samma sekund.

Höst. Jag föll någon gång i mitten av september, stod utanför en krog på söder och pratade i telefon med världens finaste bästa. Spände käkarna och försökte andas mellan orden, gjorde allt för att inte bryta ihop. Lät orden sjunka in, du var påväg bort, gick väldigt fort och andades tungt. Det var kallt ute då, jag stod utanför ett kontor som hade fönstret öppet, gick i cirklar på gatan och tittade på när fönstret stängdes. Tänkte att personen där inne kanske blev störd av mitt samtal. Tiden stod still där, jag vet inte vart VI var påväg. Din röst var helt normal, som om inget hänt som om faktumet att jag någon dag innan berättat för dig hur jag kände inte rörde dig i ryggen. Jag förvandlade dina ord till ord jag ville höra, försökte hålla ihop mig själv, rädda mig själv från att gå sönder. Men så brast det. Som att hela kroppen krossades som porslin på den lilla gatan. Min vän var påväg därifrån och på håll tittade han på mig med sina bruna ärliga ögon. Och jag sprang mot honom, hamnade i den finaste famnen och grät. Så promenerade vi till Slussen och jag åkte hem. Lyssnade på "Vi förtjänar att bli lyckliga", kände att jag förtjänar nog ingenting. Inte utan dig. Sen föll jag hela tiden, reste mig upp men föll igen. Hösten funkar så.

Och nu är jag så jävla ensam, jag tycker om så lätt, kastar mig i vattnet men vet inte om det är kallt eller varmt, undrar om allt är värt det, försöker hitta ett sätt att komma ut ur mig själv, förgöra allt som gör ont.
Och jag tänker att jag vill att alla personer som har gjort mig illa ska inse att de bör be om ursäkt för att dem förstört mig. Säga förlåt och att de ångrar sig och sedan försvinna.
För jag är så fruktansvärt trött på mig själv nu, när jag ser mig själv i spegeln ser jag ingenting. jag skäms så fort jag går utanför dörren, jag får ångest när jag är ute.
Jag har svårt för att veta vem jag är. Om jag är samma fetto som i grundskolan, om jag är den tjocka tjejen man busringer till, om jag är hon som är så ful att man tittar och pekar och skrattar, eller om jag är den där fina människan. Den sistnämnda, känner jag inte alls.

onsdag 21 september 2011

------------

det känns som att det är något inuti som vissnat och att ett avstånd börjat växa där ett annat tar slut. nu är du på andra sidan jorden. inte en tågresa bort.

måndag 19 september 2011

http://open.spotify.com/track/7M1usGnVdVvxemDhhRU0cA

byter rum med min mamma. hittar texter skrivna för några år sen, hittar böcker med siffror som visar på förbättring, läser av datumet och inser att det var ett tag sen, nuförtiden ser jag bara försämring. bryter ihop litegrann, lägger mig på golvet i det nya rummet och gråter. en annan dag hittar jag en annan text som jag skrev när jag gick på högstadiet,

"jag frågar varför ni bryr er om mig och mitt liv,
ni svarar: det är kul att mobba"

och jag trodde att jag var stark och mogen men jag var inget av det, jag var ingenting alls. jag var ett tunt lager av dimma i en trång skolkorridor. och så känns det fortfarande, fast på betydligt större ytor.

torsdag 8 september 2011

busby berkeley dreams

det här konstiga tillståndet. du går runt ett helt dygn med en obehaglig känsla i hela kroppen, som att du ska sluta andas vilken sekund som helst, eller helt plötsligt ligga i fosterställning på marken och gråta. känner mig inte lugn, skakar i hela kroppen och inser att jag nog inte skulle klara av att vara utan en viss människa. den här icke-kontakten som skär i mig. ett avstånd som växer och jag vet inte om jag klarar av att ens ha det så litegrann.
försöker plugga, läsa kurslitteraturen, försöker andas, försöker tänka på något annat. hela min hjärna är ockuperad av; vad du gör för tillfället, hatar du mig nu, får jag komma och hälsa på igen, jag saknar dig.

så himla mycket.

onsdag 7 september 2011

läs inte mera nu. sluta läsa. sluta skriva. sluta allt.

det känns som att någon hittade strömbrytaren och stängde av. det känns som att jag ligger i en krater och bara väntar. det känns som att något dog. det känns som att jag är alldeles för dramatisk. det känns som att allting är sönder. det känns som att livet inte kommer gå vidare, att jag stannade allt som rörde på sig. det känns som att jag borde skriva en låt om det här. det känns som att jag inte borde skriva om det här överhuvudtaget. det känns som att jag behöver en kram. det känns som att jag skulle tycka att livet var lite bättre om jag var osynlig och hade ett dött känsloliv. det känns som att min kropp är ett tomt skal. det känns som att allting flyttade ut ur mig inatt. det känns som att jag inte kommer kunna andas. det känns som att jag aldrig mer ska sätta mig på ett tåg fem timmar söderut, inte heller en buss därifrån. det känns som att jag är en idiot som alltid ska hålla på och förstöra. det känns som att det här var droppen. det känns som att jag ger upp allt nu. det känns inte som att jag kommer tro på något, allra minst mig själv. det känns som att någon hugger sönder mig med knivar. det känns som att om jag ser håkan på fredag kommer jag blöda inombords. det känns som att allt tar slut här, att jag säger hejdå. det känns som att jag överdriver. det känns som att jag precis blev drabbad av en orkan och jag döper den till Alva. det känns som att jag är ensammast i världen, att jag alltid kommer vara det. det känns som att mitt hjärta är ett stort svart hål. det känns som att hat är närmre än kärlek. det känns som att jag hellre hatar mig själv än älskar någon annan. det känns som att alla låtar som handlar om någon handlar om mig. det känns inte som att någon skulle kunna förstå det här. det känns fel att lyssna på den här spotifylistan. det känns som att jag inte har någon anledning att röra mig längre än precis utanför dörren. det känns som att jag vill röka trettio cigaretter på raken och dricka dubbelt så många öl. det känns som att jag har gjort något jag inte borde. det känns som att det plötsligt blev väldigt väldigt mörkt. det känns som att jag aldrig skulle ha låtit den där bomben explodera. det känns som att jag har lurat mig själv för många gånger nu. det känns.

lördag 27 augusti 2011

Jag går vid din sida genom eld om det krävs för att vi ska få det bra, inget runt omkring mig känns alls lika stort som vi




Jag saknar dig. Det känns ibland som att det är tomt i mig för att du inte är i närheten, därför måste jag ringa ibland för att få höra den trygga rösten som lägger sig om ett plåster över hålet som uppstår när du inte är i närheten. Jag skiter i allt annat. Skulle kunna ge upp allt för att alltid alltid alltid vara hur nära som helst. Och du vet ingenting, går runt i ditt liv och förlorar dig i flickor som är sötare än vilket socker som helst. Men jag behöver ingenting annat, än en famn och en trygg röst som säger till mig att jag är den bästa i världen. Funderar ibland på hur mycket sanning det ligger i de orden men jag vill tro att du menar varenda liten millimeter av bokstäverna i dina sms. Det kommer bildas ett stort sår i hjärtgropen om du får reda på att allt detta handlar om dig. Hur går man vidare från en sådan bomb?

Det är sen natt i slutet av augusti och ikväll har jag varit hur svensk som helst med kräftskiva och kareoke. För tillfället sitter jag i mitt vardagsrum och önskar att jag kunde sova. Men jag kan inte hjälpa att jag äcklas av exakt allt i min närhet för tillfället, sådant som förstör sömnen. Sådant som gör att jag drömmer vakendrömmar och är rädd för att blunda när jag ligger i min säng, rädd för att sova. Rädd för exakt allt, att förlora allt, att berätta allt. Det jag vill helst i hela världen är att allt jag känner just nu inte är förgäves. Att det slutar bra, för en gångs skull. Snälla låt det sluta bra. Ett fint slut helst, ett sådant där man gråter av lycka för att hjärtat är rött och varmt efter ett åskväder. Du brinner i mig nu.

Jag längtar överallt, längtar till Göteborg, längtar hem till Dalarna, längtar till Universitetet, längtar till den där gatan i Högsbo där man kan låta sin allra bästa vän välja film och sitta inne på hans rum och inse att den filmen nog var den vidrigaste man nånsin sett, kanske ta vagnen till järntorget för att sedan gå upp på andra långgatan och ta en öl på Sejdeln.

Hur som helst, om du av någon händelse ramlar in här. Bry dig inte om det, fortsätt falla för söta flickor.

torsdag 25 augusti 2011

and it's like someone else is driving like this body isn't mine/i can't be sober and win you over/

lyssnar på samma låt hela tiden. Det är någonting med texten som får den att kännas inuti. Och när jag skriver det här lyssnar jag på den igen. Den här sommaren har gått alldeles för fort. Den har varit fin mest hela tiden och jag har sällan sett mörker. Men i början av augusti började något annat. Och alla som någonsin pratat om oss fick rätt. Har rätt. Önskar att du också förstod det, givetvis. Men samtidigt så fungerar det inte så, jag säger det till dig när jag ännu en gång ber dig komma ihåg vad jag sagt kvällen innan. Jag önskar också.

Jag skrattar åt mig själv när du berättar om olika förälskelser, för att jag vet att du inte vet någonting alls. Så du skulle kunna sticka hundra knivar i hjärtat på mig utan att veta någonting om det, jag skulle ändå bara skratta.
Jag skulle önska att du släppte allt någon gång, skulle önska att du kastade dig ut. Samtidigt som jag drömmer om att vi bilar genom Paris i en enorm hastighet, att du kysser mig i baksätet när solen går upp och att du håller om mig hela natten. När jag vaknar morgonen efter kan jag inte skilja på dröm och verklighet.

Försöker finnas där, vara närvarande på bästa sätt, men det fungerar inte när jag spenderar större delen av mina dagar åt att sakna dig. Och om du visste det så skulle jag förmodligen sluta leva på riktigt. Skämmas för att jag lät allting gå ett steg längre. Jag kunde aldrig låta dig bara vara världens bästa. Du är mer. Förlåt.

Orden räcker inte till egentligen, jag kan aldrig säga att jag saknar dig och få ut allting jag egentligen känner. Det finns en viss längtan att aldrig någonsin släppa din sida. Alltid ligga bredvid, klaga på hur du gnisslar tänder, be dig lägga din arm runt mig för att jag fryser, spendera tid tillsammans utan några andra, bara vara. Bara vara med världens bästa hela tiden.
Jag hoppas inte att du läser det här och om du skulle läsa det här så undrar jag om du skulle säga någonting till mig. Gör inte det. Låt mig vara helst, ta avstånd, lämna mig i det här tillståndet. Jag skulle nog inte stå ut med mig själv om du visste. Därför låter vi det vara som det är, bara ett sms bort, på andra sidan Sverige. Inget mer.



http://open.spotify.com/track/4uutXPpE7r38uaS7Dj4HkW

torsdag 4 augusti 2011

när allting förändras/rootless tree/blackberry stone/att inte ha något att säga längre

Nu har det gått en hel sommar utan att jag har skrivit ett endaste ord. De kommer inte till mig längre, språket har försvunnit och det enda jag har kvar är ett par tomma händer. Jag önskar att jag ville berätta någonting men det finns inte mycket att säga. Ibland känns det som att jag sugits ut ur mitt eget liv, att någon annan lever det nu.

Jag träffar en vän när jag är ute en kväll, hon berättar för mig att hon är förälskad och jag önskar att jag hade varit där när det hände bara för att säga "vad var det jag sa". Varje gång jag sa att jag nog skulle vara ensam hela livet så svarade hon något i stil med att hon kunde göra mig sällskap. Och nu är hon förälskad och det är så himla fint.

I slutet av gymnasiet skapade jag ett dokument på över tio sidor och alla orden handlade om alla som någonsin petat och pickat på hjärtat. Kanske om dig men också om någon annan. En klump lättade, en ny klump sattes dit.
Det här med att andas och vara försiktig med sånt där fungerar uppenbarligen inte i praktiken.

Förlorade en vän tidigare i somras, han sa ingenting, han bara försvann. Raderade mig ur hans liv. Jag undrar fortfarande vad jag gjorde, om det var något jag sa eller om det berodde på hur jag beter mig. Igår träffade jag hans vänner och den ena nämnde att du skulle komma dit om tjugo minuter, när jag reste mig upp och började gå därifrån går du förbi mig och jag märker det inte, inte förrän min vän frågar mig om jag såg vem det var. Och när han sa ditt namn så var du där igen, i hjärtat och högg.
Ibland kunde du ringa mig och säga att du saknade mig, vi kunde sitta tysta på 44an i flera timmar. Vi behövde aldrig ord, vi behövde bara träffa varandra för att låta livet gå an en dag till.

Vissa dagar känns det som att jag inte har någonting att säga längre.

lördag 14 maj 2011

fylleanteckning nummer ett.

ur högtalarna spelas en favorit från förr, en låt vi citerat hur många gånger som helst bara för att vi kan, inte för att vi vill. Så är det alltid.
Vi gör allting på impuls, vi gör det för att vi kan och aldrig för att vi vill. Men jag tror att någonstans mellan kramarna och händerna på kroppen så vill vi, men vi vågar inte. En sak jag har med mig överallt är dock att jag vet att allting handlar inte om mig, inte en enda bokstav handlar om mig och kommer aldrig att handla om mig. Det är därför man går runt och undrar vem jag tror att jag är, och det är därför man själv inte förstår varför jag hänger kvar.

Jag hatar det du gör mot mig, hur du får mig att hänga kvar. Hur trasiga vi är tillsammans och hur jag hela tiden får känslan av att vi kan laga allting.
Vi kan inte laga någonting överhuvudtaget, vi är trasiga på olika plan. Det var du som tog sönder mig och någon annan som tog sönder dig, det finns ingenting som vi kan göra åt saken tillsammans.

jag kan inte säga till dig att jag är trasig för att du noggrant petade sönder allt som var jag i mitten av februari. Hur du kom som en snöstorm och slet sönder hjärtat. Jag vågar inte tro på kärlek och jag vågar inte tro på dig. Jag hänger kvar för att det lilla hoppet som lever i mig är armarna runt dig. Det enda jag har är en famn fylld av tomhet och ett hjärta som gråter.
Och jag vill be om ursäkt till alla jag någonsin tagit sönder men samtidigt säga att, jag följde bara mitt hjärta. Mitt hjärta tog mig hit, till ord som pickar under huden, till famnar som skriker att jag ska gå men samtidigt håller fast.
Och jag tappade kartan någonstans mellan dina läppar och mina. En liten millimeter där allting föll emellan.

onsdag 20 april 2011

I believe my heart should be chained inside, leaving it to you would be like suicide

JAGET

Du somnar med halva munnen öppen, det är influensatider och din näsa är täppt

Du skjuter bort en människa du tycker om för att
du är rädd

Och för att du vet att den här människan inte vill någonting med dig, den här människan är rädd för att vara utan närhet

Den här människan pratar gulligt med dig, gör så att orden smälter i dina öron och du är där varje gång när han kommer nära, tackar och tar emot

Den här människan är dum i huvudet.
Den här människan kommer skada ditt hjärta.

Du vet det för dem säger det till dig,
inte för att du förstår det själv.

Ditt hjärta blöder och är köttslamsor från tidigare attacker

onsdag 30 mars 2011

XXXXXXX




EXPLOSIONER


Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner.


Det här handlar om handgranater och atombomber.


Våra kroppar liggandes på fabriken - gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten.







Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen,









låg någon annan där.





SVARTA HÅL


Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.


Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg.


Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.


Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte. Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig.


Lät dina blå ögon göra hål i mina.




Önskade att jag kunde säga:


Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu.


Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen. Andetagen är tyngre nu,




det är inte dina längre.






VÅR/VINTER/VÅR/VINTER


Det är mina andetag och de blåser stormar i bröstet, känns som att ett tredje världskrig pågår där inne, bland hjärta och lungor.


-


Din kropp var mjuk mot min. Dina händer knotiga och tunna, men jag höll dem, lät dig vara ledsen tills du somnade. Du la din arm om mig och våra trasiga hjärtan seglade mot morgonen.


Jag kunde aldrig skriva om dig i somras. Men mina ord handlade alltid om dig.



Och jag pratar alltid om hur enkelt det är att fullfölja saker men själv sitter jag fast i ett system som inte går framåt. På bussen sitter du bredvid mig och tar min hand, gnuggar tummen mot mina knogar,


jag längtar efter dig nu.



Det här är som världens finaste kärlekssång men också den mest smärtsamma. Jag befinner mig i andra versen nu, där låtskrivaren förklarar hur fruktansvärt ont det gör att vilja ha någonting som är omöjligt att få.



Det behöver nödvändigtvis inte handla om dig längre, utan kanske om någon eller några andra.


Jag slöt ögonen i väntan på dig, i alla fall.


Vaknade morgonen efter av varma ord som jag varsamt förflyttade till höger och vänster hjärtkammare.





KARDIOLOGI


Det kommer bara leda till något ont sa du och vände andra kinden till. Jag frös med blicken över en somnande stad och undrade hur vi hamnat här.



Vilken funktion fyllde du när du satt fast i mig?


Hjärtat stannade mitt i allting


När vi gick över torget höll du min hand.


Det finns ett foto på oss taget med din väns ögon då jag försvinner in i din famn och du trycker dina läppar mot min kind. Han vet lika lite som jag och jag vill säga det till honom.




Att jag inte vet vad vi är eller kommer att bli.






Att vi förmodligen bara är.








ENKELRESA


En dag bestämmer jag mig för att inte vara mottaglig längre. Stänger av alla känslor i hela kroppen och säger till mig själv att nästa gång du kommer nära så ska jag inte göra


något.




Så står du plötsligt precis mittemot. Jag sträcker ut armarna och försvinner in i din famn igen, lämnar mig själv där tills nästa gång vi ses.





När du rör mig gör det ont överallt.







När jag rör dig känns det som att din hud spricker.








XXXXXXXXXX


Du är ett andetag ifrån mig nu. Jag lutar mitt huvud mot din axel och lägger mina fingrar mellan dina. Du håller hårt.





När vi ska kramas hejdå en natt så kommer tunnelbanan och det känns som att du inte vill släppa. Du trycker kroppen mot min och drar med fingrarna i min nacke, som om det var sista gången.



Som om vi bara existerar på natten.

tisdag 15 februari 2011

A-L-V-A

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner. Det här handlar om handgranater och atombomber. Våra kroppar liggandes på fabriken, gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten. Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen låg någon annan där. Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg. Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.
Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte.

Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig. Lät dina blå ögon göra hål i mina. Önskade att jag kunde säga: Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu. Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen.

Andetagen är tyngre nu, det är inte dina längre.

måndag 24 januari 2011

om sorg:

1. Klockan är nästan halv tolv och jag borde sova. Jag borde vänja kroppen vid att somna innan det blir ett nytt datum och jag borde skärpa mig. Jag borde ge min kropp vad den förtjänar, ta hand om den, vårda den. Jag borde vara snäll mot mig själv och sluta vara så destruktiv. Jag älskar att vara ledsen. Jag hatar att vara ledsen. Jag kan känna sorg i allt jag gör, placerar mig i en kuliss där allt egentligen bara är gråskala. Jag är alltid huvudpersonen, den som alla tycker så fruktansvärt mycket synd om där de sitter framför bioduken. Jag får allas ögon att tåras när jag i filmen behandlar sorg, på mitt egna vis. Fast det finns inte bara ett sätt, eller en scen, eller ett tillfälle. Det är hela tiden, överallt. Det finns oändligt många scener. Oändligt många biodukar att gråta framför. Jag älskar sorg, det brinner i hela kroppen när jag känner den i hjärtgropen. Jag hatar sorg. Det brinner i hela kroppen när jag känner den växa i hjärtgropen. Jag sår frön och låter rötterna växa, vattnar med all sorg jag suger åt mig varje dag. Inuti min kropp växer det flera träd, odlade med hjälp av sorg. De kommer aldrig sluta växa.

2. Jag skickar ett sms till världens bästa där jag skriver:

"Jag vill inte behöva dig lika mycket som jag gör. Allt bara tär"

Och han svarar:

"Det är okej att behöva mig så mycket som du gör"

Och jag skriver att jag är rädd för att han någon dag ska tröttna utan att berätta det för mig, samt att jag nog skulle dö om det hände.

i svaret på det skriver han:

"Vi tröttnar inte på varandra, vi är Thelma och Louise, ända över kanten på stupet"

Och jag älskar honom för det. För att han finns och för att han är min bästa vän.
För att han aldrig kommer tröttna.


3. Det är lördagkväll och jag har livnärt mig på öl och chilinötter de senaste helgerna och veckorna. Jag kommer fram till att det aldrig någonsin kommer bli något mellan mig och de bruna ögonen. Mina ögon är blågröna och de kommer aldrig titta in i hans igen. Inte på samma sätt. Jag gav upp någon gång när vintern var som värst. När jag stod ute och frös och mitt hjärta krockade med ett annat hjärta som ville samma sak som mitt. Som fick som det ville. Som i sin tur slet ut mitt hjärta ur min bröstkorg och slängde det på den snötäckta marken, lämnade det där för att frysa ihjäl.
Jag fortsätter tänka att om jag någonsin föds på nytt igen så ska jag födas utan hjärta.
Man behöver inget hjärta, hittills har det bara skadat mig.
Jag trivs lite i det, gillar att plåga mig själv med att granska hennes utseende, föreställa mig hur hon ler när ni möts någonstans. Hur dina armar känns runt mig och hur det skulle vara att möta dina läppar. Hur vintern skulle bli vår och vi skulle hålla våra händer genom det.
Jag gav upp. Tredje gången gillt nu.

4. Han får mig att vilja läsa jättesnabbt. Jag läste ut en bok idag, innan hade jag bara läst några sidor men jag kände att jag var tvungen att läsa snabbt så att jag kan läsa en till. Han får mig att vilja bli professor i biologi. Han får mig att skratta. Det allra viktigaste. Jag skrattar aldrig så det känns i hela kroppen, men när jag skrattar med honom blir jag varm inombords och jag vill aldrig sluta. Vill leva med den känslan hela tiden. Vill så ett frö inuti min kropp som senare växer och blir till skratt. Evighetslånga skratt, sådana som gör att man viker sig och börjar gråta.
Men så finns den där blockeringen och tanken på att jag har gett upp så många gånger och tanken på att det inte är värt det och tanken på att det finns så många som är bättre än jag. Så jag lämnar allt oberört.

5. Hon finns överallt nu. Mitt rum är hennes rum. Sista natten hon sov här så målade hon fåglar i mitt akvarellblock, hon är en fågel. Jag frågade henne om teckningarna och sa att de var fina. Jag tror att de ligger kvar i källaren. Hon målade en bild på två sorgsna fåglar, hon vill tatuera in dem. Inte just de sorgsna men fåglarna. När jag kommer hem från skolan så tänker jag på saker jag ska berätta för henne, så kommer jag på att hon inte kommer sova hemma ikväll och inte någon annan kväll överhuvudtaget. Hon har flyttat ut nu, det var mitt fel.
Men det var inte bara jag som tog sönder mig. Men jag saknar att berätta småsaker. Att berätta saker på nätterna överhuvudtaget. Jag saknar till och med att gråta och ha hennes arm runt mig, höra hennes varma ord. Jag vill att hon ska undra vad jag tänker på. Jag vill att hon ska ge mig något tecken på att hon förstår vad jag menade. Jag vill inte känna att jag har förstört allt.
Och jag vill ha mina saker tillbaka. Jag vill kunna berätta helt obetydliga saker för henne och veta att hon inte bryr sig egentligen men lyssnar för att vara snäll.

måndag 17 januari 2011

it's in my honey, it's in my milk.

Där borta står du. Jag vet att du hör hemma är lika lite som jag. Kylan biter i dina kinder, hugger tänderna i dig. N tänker du säkert att du önskar att den tog hela dig. Men ingens mun är så stor, jag skulle inte vilja det i alla fall. Att kylan tog hela mig.
Mössan är neddragen så pass att man knappt ser dina ögon, tänker att bilden av dig just nu skulle kunna beskriva januari, evighetskalla januari.

Virar halsduken runt halsen medan jag betraktar dig från andra entrén. Du tar snabba bloss på cigaretten och tar upp telefonen med tjugo sekunders mellanrum. Som att du måste se upptagen ut, se ut som att du väntar på någon. Drar upp dragkedjan på min jacka, försöker dra ut på tiden. När jag går ut kommer du att se mig och när du ser mig kommer jag fastna där, i stillbilden. De kommer klistra in mig i ett fotoalbum, så jag väntar lite till.

Du försökte alltid tala om för mig att man ska vara stark, stå upp för sig själv. Jag talade aldrig om för dig att det var omöjligt. Jag nickade och log. Svalde de tunga orden och lämnade dem att gro i min bröstkorg. Du visste inte mycket om mig. Du trodde att du visste men du vet ingenting.

Jag går ut i snön och du ser mig gå över skolgården upp mot receptionen. Du ropar på mig men jag förstår inte vad du säger, bytte språk när du bytte ut mig.
När jag vänder mig om har det börjat snöa och du är påväg bort. Jag ser din tunna kropp gå därifrån i snöfallet. Dina ledsna ögon stannar inuti mig föralltid. Två välslipade knivar som hugger.
Det var aldrig mitt fel.

lördag 1 januari 2011

it's gonna be another shitty year

januari:

"Om du är tåget, är jag rälsen under den.
KÖR
ÖVER
MIG"

Jag var kär i någon jag varit kär i väldigt väldigt länge. Kände att det var dags att lägga den personen åt sidan men kunde inte, ville inte, lämna. Till slut kunde mitt hjärta andas igen.
Och man ska inte låta sitt hjärta andas så jag slängde det till en gitarrspelande människa jag ansåg var mycket vacker, snäll också. Jag tror jag var ganska förvirrad i januari för jag lämnade Råsundavägen för Noragårdsvägen och hade ju gjort mig hemmastadd där i Solna. Försökte känna mig hemmastadd på Noragårdsvägen, känner fortfarande inget. Jag var lika hopplös då som nu.
Januari var en kall månad, jag minns en kväll när jag började gråta och längtade extremt mycket efter Dalarna, allra mest efter pappa. Hur jag ringde honom och gick sönder i telefonen, hur liten hans röst var då, hur maktlös han måste ha känt sig. Man kan inte krama någon genom en telefonledning.
I januari lyssnade jag på det här och gömde mig under täcket och tittade på skins: Januari 2010.

februari:

"Jag började skrika och stängde in mig på mitt rum, såg flera avsnitt av skins på raken och ville aldrig vakna nästa morgon."

i februari så hade jag en fin sjömansfest, jag skulle vilja påstå att det är ett av det bästa som hänt 2010. Alla fina var där och vi dansade i mitt vardagsrum och sjöng allsång på mitt rum till diverse håkan-låtar. Jag skrek ut Nu kan du få mig så lätt, som att öppna upp hela bröstkorgen och se hur allt sakta väller ut. Låg med huvudet på någons bröst och önskade att den sekunden kunde vara förevigt. Glömde den gitarrspelande mannen för att ersätta honom med en ny, inte gitarrspelande, men fin och väldigt blyg. Mitt hjärta slog väl hårdare än någonsin, det slår alltid hårdare än någonsin. I februari slutade jag att försöka att tycka om mig själv. Det går inte. Det är onödigt att ens ägna det en tanke. Jag skrattade sällan och hatade vintern.
Mörkret och kylan och ensamheten och oförmågan att tycka om sig själv. Tröttheten.

mars:


"Fulheten gör ont och sprider sig inuti hela kroppen. Tillslut blir man galen och man vill skrika och man vill knivhugga sig själv tusen gånger och,
man vill försvinna."

någonstans här eller innan så fastnade jag. Försökte fortsätta gå men livet fortsatte utan mig, tittade på människorna runt omkring mig och insåg att jag stod stilla. Mars. Vad var det för en månad egentligen, om inte kall den med. Ensam. Låg och vred kroppen mot lakanen. Kippade efter luft då min kropp bestämt sig för att sluta andas för längesen. Egentligen är hela våren ett stort svart töcken, jag minns ingenting.

april:

"Jag är glad ibland, ibland kan jag faktiskt le utan att känna mig dum. Som när jag går hem från jobbet och är glad över att jag trivs och som när jag tänker på vilka fina vänner jag har här. När jag tänker på hur bra mitt liv egentligen är."

april, kanske den bästa månaden den våren. Jag fick se noah and the whale. Den var bäst för att jag fick se Noah and the whale. För att jag var där och de var på riktigt. Hur fint det var och hur jag skulle vilja gifta mig med Charlie Fink. Hur mina ögon tårades när första tonerna av Give a little love spelades.
Ett tag var jag glad, i alla fall.

maj:

"Till en vän sa jag: jag lever i en tom låda. finns inget här. bara mitt splitter."

Kanske min svagaste månad. Jag minns att jag inte brydde mig om någonting längre.
Jag kommer inte ihåg någonting, minns att allt var svart och jag längtade efter min pappa och Dalarna.



resten får ni någon annan dag.