lördag 27 augusti 2011

Jag går vid din sida genom eld om det krävs för att vi ska få det bra, inget runt omkring mig känns alls lika stort som vi




Jag saknar dig. Det känns ibland som att det är tomt i mig för att du inte är i närheten, därför måste jag ringa ibland för att få höra den trygga rösten som lägger sig om ett plåster över hålet som uppstår när du inte är i närheten. Jag skiter i allt annat. Skulle kunna ge upp allt för att alltid alltid alltid vara hur nära som helst. Och du vet ingenting, går runt i ditt liv och förlorar dig i flickor som är sötare än vilket socker som helst. Men jag behöver ingenting annat, än en famn och en trygg röst som säger till mig att jag är den bästa i världen. Funderar ibland på hur mycket sanning det ligger i de orden men jag vill tro att du menar varenda liten millimeter av bokstäverna i dina sms. Det kommer bildas ett stort sår i hjärtgropen om du får reda på att allt detta handlar om dig. Hur går man vidare från en sådan bomb?

Det är sen natt i slutet av augusti och ikväll har jag varit hur svensk som helst med kräftskiva och kareoke. För tillfället sitter jag i mitt vardagsrum och önskar att jag kunde sova. Men jag kan inte hjälpa att jag äcklas av exakt allt i min närhet för tillfället, sådant som förstör sömnen. Sådant som gör att jag drömmer vakendrömmar och är rädd för att blunda när jag ligger i min säng, rädd för att sova. Rädd för exakt allt, att förlora allt, att berätta allt. Det jag vill helst i hela världen är att allt jag känner just nu inte är förgäves. Att det slutar bra, för en gångs skull. Snälla låt det sluta bra. Ett fint slut helst, ett sådant där man gråter av lycka för att hjärtat är rött och varmt efter ett åskväder. Du brinner i mig nu.

Jag längtar överallt, längtar till Göteborg, längtar hem till Dalarna, längtar till Universitetet, längtar till den där gatan i Högsbo där man kan låta sin allra bästa vän välja film och sitta inne på hans rum och inse att den filmen nog var den vidrigaste man nånsin sett, kanske ta vagnen till järntorget för att sedan gå upp på andra långgatan och ta en öl på Sejdeln.

Hur som helst, om du av någon händelse ramlar in här. Bry dig inte om det, fortsätt falla för söta flickor.

torsdag 25 augusti 2011

and it's like someone else is driving like this body isn't mine/i can't be sober and win you over/

lyssnar på samma låt hela tiden. Det är någonting med texten som får den att kännas inuti. Och när jag skriver det här lyssnar jag på den igen. Den här sommaren har gått alldeles för fort. Den har varit fin mest hela tiden och jag har sällan sett mörker. Men i början av augusti började något annat. Och alla som någonsin pratat om oss fick rätt. Har rätt. Önskar att du också förstod det, givetvis. Men samtidigt så fungerar det inte så, jag säger det till dig när jag ännu en gång ber dig komma ihåg vad jag sagt kvällen innan. Jag önskar också.

Jag skrattar åt mig själv när du berättar om olika förälskelser, för att jag vet att du inte vet någonting alls. Så du skulle kunna sticka hundra knivar i hjärtat på mig utan att veta någonting om det, jag skulle ändå bara skratta.
Jag skulle önska att du släppte allt någon gång, skulle önska att du kastade dig ut. Samtidigt som jag drömmer om att vi bilar genom Paris i en enorm hastighet, att du kysser mig i baksätet när solen går upp och att du håller om mig hela natten. När jag vaknar morgonen efter kan jag inte skilja på dröm och verklighet.

Försöker finnas där, vara närvarande på bästa sätt, men det fungerar inte när jag spenderar större delen av mina dagar åt att sakna dig. Och om du visste det så skulle jag förmodligen sluta leva på riktigt. Skämmas för att jag lät allting gå ett steg längre. Jag kunde aldrig låta dig bara vara världens bästa. Du är mer. Förlåt.

Orden räcker inte till egentligen, jag kan aldrig säga att jag saknar dig och få ut allting jag egentligen känner. Det finns en viss längtan att aldrig någonsin släppa din sida. Alltid ligga bredvid, klaga på hur du gnisslar tänder, be dig lägga din arm runt mig för att jag fryser, spendera tid tillsammans utan några andra, bara vara. Bara vara med världens bästa hela tiden.
Jag hoppas inte att du läser det här och om du skulle läsa det här så undrar jag om du skulle säga någonting till mig. Gör inte det. Låt mig vara helst, ta avstånd, lämna mig i det här tillståndet. Jag skulle nog inte stå ut med mig själv om du visste. Därför låter vi det vara som det är, bara ett sms bort, på andra sidan Sverige. Inget mer.



http://open.spotify.com/track/4uutXPpE7r38uaS7Dj4HkW

torsdag 4 augusti 2011

när allting förändras/rootless tree/blackberry stone/att inte ha något att säga längre

Nu har det gått en hel sommar utan att jag har skrivit ett endaste ord. De kommer inte till mig längre, språket har försvunnit och det enda jag har kvar är ett par tomma händer. Jag önskar att jag ville berätta någonting men det finns inte mycket att säga. Ibland känns det som att jag sugits ut ur mitt eget liv, att någon annan lever det nu.

Jag träffar en vän när jag är ute en kväll, hon berättar för mig att hon är förälskad och jag önskar att jag hade varit där när det hände bara för att säga "vad var det jag sa". Varje gång jag sa att jag nog skulle vara ensam hela livet så svarade hon något i stil med att hon kunde göra mig sällskap. Och nu är hon förälskad och det är så himla fint.

I slutet av gymnasiet skapade jag ett dokument på över tio sidor och alla orden handlade om alla som någonsin petat och pickat på hjärtat. Kanske om dig men också om någon annan. En klump lättade, en ny klump sattes dit.
Det här med att andas och vara försiktig med sånt där fungerar uppenbarligen inte i praktiken.

Förlorade en vän tidigare i somras, han sa ingenting, han bara försvann. Raderade mig ur hans liv. Jag undrar fortfarande vad jag gjorde, om det var något jag sa eller om det berodde på hur jag beter mig. Igår träffade jag hans vänner och den ena nämnde att du skulle komma dit om tjugo minuter, när jag reste mig upp och började gå därifrån går du förbi mig och jag märker det inte, inte förrän min vän frågar mig om jag såg vem det var. Och när han sa ditt namn så var du där igen, i hjärtat och högg.
Ibland kunde du ringa mig och säga att du saknade mig, vi kunde sitta tysta på 44an i flera timmar. Vi behövde aldrig ord, vi behövde bara träffa varandra för att låta livet gå an en dag till.

Vissa dagar känns det som att jag inte har någonting att säga längre.