måndag 30 mars 2009

som gråsparven när hon sjunger

Solen skiner nästan nu och
andetagen stockar sig inte längre i halsen
jag är full av liv men kan liksom inte leva
hjärtat slår i normal takt men jag känner att
det är påväg ut
nervtrådarna är svaga nu
de sitter där för att de måste men åh
inget resår klarar den allra värsta spänningen

jag trodde jag var död i vintras
trodde att jag hamnat i en förvrängd himmel
för bilden av livets slut är inte grå
den är mer dimmig fast skiner i blått
det visade sig att jag låg i en krater
kriget var slut och alla hade gått hem
och min bröstkorg var full av något som gjorde att
andetagen inte var tillräckligt starka nådde inte ända fram

januari var mer som de få sekundrarna
mellan två låtar på en skiva
oändligt långa var dem och jag trodde jag var felaktig
defekt och tillbaka till fabriken med mig
men så kom februari och jag visste att jag överlevt denna gången
också
fast så kom ensamheten och mitt immunförsvar denna vinter
har inte varit något försvar alls
jag skyller på alla andra fastän det kanske är mitt eget fel
varenda natt i min alldeles för stora säng kändes som veckor
och jag drömde om fingertoppar mot min ryggrad
och händer att hålla i

nu är det mars och mitt ansikte har dött
forskarna har ännu inte upptäckt någon
bromsmedicin för ensamhet
(och jag önskar jag var finare)

måndag 23 mars 2009

7 dagars beröring vid nyckelbenen

Om du i en dröm händelsevis råkar drömma att han drar med fingrarna över dina båda nyckelben samtidigt, ska du göra allt för att inte vakna. Du ska hitta den där hemliga pausknappen som gör så att allt stannar till. Sedan i den sekunden ska du se dig om och minnas var du är och hur det känns att låta någon annan måla sina fingeravtryck på dig.
Man ska inte vara rädd.
Och om han senare väljer att trycka ett finger mot dina läppar när du öppnar munnen för att säga något så ska du bara vara helt tyst och lyssna på allt han säger, följa varenda rörelse han gör.
Och om han händelsevis försvinner som grått damm så ska du inte bli ledsen
utan bara längta till nästa natt och hoppas att han kommer tillbaka.
Sedan ska man inte fästa sig för snabbt, för händelsevis så exploderar magen inifrån och inlåsta fjärilar flyger upp och ner och ner och upp tills du inte vet var du är längre.
Sedan kan man bara göra en sak. Bekräfta att man ännu en gång drömt om någon som luktat honung, haft världens lenaste hud och ett hjärta man kunde se på inifrån.
Sedan vaknat ur drömmen och upptäckt att man låg ensam i sin 120 centimeter breda säng med alldeles för mycket plats för en till.
Så fortsätter nätterna.

torsdag 12 mars 2009

När bröstkorgen buktar utåt ska man sluta räkna slag

Så nära men ändå så långt bort. Hur hårt hjärtat pumpar i bröstkorgen kan man mäta om man lägger huvudet snett över bröstet och lyssnar. Man räknar 1 2 3 slutar när den börjar bukta utåt och personen vars slag har tre olika rytmer reser sig upp och kysser en i nacken.

_

tisdag 10 mars 2009

Linnea Lind

Jag sjöng på skolavslutningen förra sommaren. Det var sista skolavslutningen i den kyrkan och jag sjöng. Jag valde efter många om och men att spela Fix you av Coldplay.
Och jag spelade för dig Linnea. Till dig.
Just i denna sekund så faller det tårar från mina kinder och jag trodde inte att man kunde sakna någon såhär mycket för det har jag aldrig gjort förut, men jag tror att det krävs en väldigt speciell människa för att få mig att sakna så mycket. Och det är du Linnea, du är en väldigt speciell människa för du är nästan precis som jag, fast ändå helt olik. Våra hjärtan slog i samma takt hela tiden och jag log alltid när jag såg dig på morgonen i korridoren. Var mitt hjärta fruset innan så tinade du alltid upp det. Vi hade ett språk ingen annan förstod och våra skratt fick mig att känna mig som en del. En del av livet. Linnea, du gjorde mig verklig.
Jag behövde dig för att överleva. Jag gick till skolan för det fanns ett skäl till att gå dit, det fanns ett skäl till att delta. Du var skälet. Jag har inget skäl nu, det är saknad som håller mig vid liv.
Och jag skriver om dig som om du vore död, men det alla ska veta att för mig är du odödlig.
Fast alla mil mellan oss äter upp mig och jag kommer aldrig hitta någon som du här.
Jag tänker på dig varje dag, undrar vad du gör om dagarna och vad ditt liv består av.
För du är så långt bort nu och jag kommer aldrig nära igen.
Och den tanken gör så ont i mig.
Jag älskar dig.
Saknar dig så mycket att det gör ont inuti. Varje dag. Som jag skrev i ett sms alldeles nyss.
Jag saknar att sitta på din sängkant och prata om allt möjligt.
Saknar att träffa dig varje dag.
saknarsaknarsaknar men kan inte komma nära. För Sverige är ett för stort land.

måndag 9 mars 2009

den alldeles för långa vintern och nya solsken gnager inuti mig

stängda ögonlock och nybakta vaniljdrömmar
jag tänker
de enda drömmarna jag äter är mina egna
har inga kvar nu

ny skugga att studera
är den mörkare eller ljusare än alla andra
jag säger högt för mig själv
kan man bli kär i någon man aldrig pratat med
hjärnan dumförklarar
hjärtat
smälter och begraver sig i sorg
det växer längtan i mina fingrar

orden faller ur
faller ifrån sparkar sönder bröstkorgen
ett sprucket leende talar
vill känna hur dina armar känns mot min rygg
viskar
se mig nu

vårsol vår sol
inuti bygger jag ett hus
ska fyllas med kärlek ska brännas upp
jag ska inte existera längre
du ska
göra mig till människa

viskar
om det inte vore för
den långa vintern
och blygsamheten
skulle jag rita kartor över vårat land
på din rygg
nu.

torsdag 5 mars 2009

kakvarmt

jag tänkte att ingen någonsin skulle få veta att mitt hjärta inte slår i normal takt.
Tänkte att ingen skulle få se hur Morrissey ståtligt ser ner på mig varenda kväll där han sitter fasthäftad i taket. Men i sängen ligger hon och gråter till There is a light that never goes out och när de sista tonerna går ut ur cd-spelaren, in i rummet så säger hon att cancer är en förjävlig sjukdom och att hon kastar sina armar runt Paris som i Morrisseys senaste verk.
Vi hör ihop hon och jag. Det kommer jag på när tårarna gör kullerbyttor ner för mina kinder och hjärtats grader blir kakvarma.

onsdag 4 mars 2009

snälla skicka ett vykort för jag undrar så



finns det en plats i din värld för två?
snälla skicka ett vy kort för jag undrar så.

jag tror det är vintern
det är vintern och det kalla dova mörkret
som gör såhär mot mig
som trycker bort mig från dig
och dig från mig
det är vintern och nästanvåren
som bygger upp avståndet och det är bra så
det ska vara så
om vi rör vid varandra sprängs bomben
jag hör hur den tickar
varje gång vi är nära
känner hur jag själv går sönder inuti
när vi möts i en kram för att ta avsked
hur ont det gör att du inte är min
att du är någon annans


_______________
jag har en som följer den här bloggen med bloglovin eller vad det är för något.
så fint. så få som kommenterar. jag är bekräftelsesjuk. förlåt mig.

måndag 2 mars 2009

"hennes hud skälver till när jag rör den det känns så märkligt att komma innanför den"

Det kommer en vår det här året också. Den kommer lämna avtryck på din hud, små fingeravtryck kommer fläcka ryggen, nyckelbenen, kinden, dina händer, resten av melodin kan du redan, jag behöver inte sjunga för dig. Ingenting behöver du veta. Bara att våren kommer göra så att du flyger, helt tagen kommer du att bli.
Och läpparna kommer efter en hård kall vinter tina, inte längre torra, fuktiga hela tiden.

Och sen kommer regnet, åskvädret och allt det andra som förvandlar ditt liv till ett fotografi i gråskala. Helt stillastående. Läpparna torra igen, huden fläckfri. Möjligtvis sår nu. Men på insidan. Hjärtat kommer explodera, du kommer inte hinna desarmera bomben i tid, kommer inte förstå förrän det har hänt.
Och nästa gång någon fläckar din hud kommer du undra varför läpparna inte är fuktiga
sedan förstå att det bara var en tröstande kram från en vän som tyckt att de grå halvmånarna under dina ögon började bli alltför tydliga.
Du kommer aldrig våga älska igen.
Inte ens dig själv.

söndag 1 mars 2009

Om förorten

Man sitter på tunnelbanan, åker röda linjen mot varken Ropsten eller Mörby Centrum. Man går av där man hör hemma och i mitt fall Bredäng. Centrum är en plats inlindad i betong. De två videobutikerna, Bredängs bar och kök, den lilla pressbyrån som säljer cigaretter till minderåriga, de två mataffärerna och alla pizzeriorna samt lågprisaffären och den exotiska butiken Bredängs Livs hälsar en välkommen. Samt alla de som fått för sig att Centrum är det bästa stället att hänga i dagarna i ända. Man går rakt fram när man kommit ut från tunnelbanan och vart rakt fram är vet bara jag. Men rakt fram går man, under tunneln där det hänger tavlor målade av skolbarn, vissa sönderklottrade andra fortfarande lika mellanstadiebarnsfina. Man fortsätter ut på gångvägen, lyssnar till alkoholisterna, blir lite rädd för rösterna, sluddret och lukten som känns så fort de närmar sig. Sedan öppnar allt upp sig.

Betongklumparna står uppradade, en efter en. Där finns andra maträtter än Falukorv och stuvade makaroner, där finns andra kryddor än svart- och vitpeppar. Där finns andra språk än bara svenska och dialekter vi inte ens visste fanns. Där finns bråk under köksfläktar och cigarettrök inomhus, där finns sorgen efter förlorade far- och morföräldrar i krig, där finns saknad efter soldater och flera olika hemland, där finns hjärtat. Förortens hjärta finns i de uppradade betongklumparna. Och jag menar inte att peka ut några, jag menar att där finns alla.
Alla olika, det finns Muhammed på tredje våningen och Svensson i lägenheten intill och på femte gömmer sig en gammal knarkare, som man bara ser ibland och bara för att man vet att han är knarkare fryser man till is när han går förbi, så rädd för att han ska tvinga en att snorta kokain eller injicera något i ens arm.
Så rädd för att vintern alltid ska vara vinter blir man när man ser hur snön faller över Ålgrytevägen när man kommit dit, hur varenda gräsyta är täckt av centimetertjock snö.
Därför går man ut i en tunn tröja en dag då solen lyser så himla fint och bara för att det är fem grader varmare än dagen innan tänker man att det nästan är sommarvarmt.
Så får man frysa när man går till tunnelbanan, när man sitter och väntar och när man ser alla vinterklädda förortsmänniskor gå av och på.
Frysa får man göra, fastän det inte ens är kallt.