måndag 30 november 2009

fortsättning på min novell:

tips; läs första delen igen.


Jag vill dö med dig. Jag vill leva med dig. Jag älskar dig.
Dessa meningar borde komma efter varandra ur din mun. Inget annat.

Det var er första sommar tillsammans när ni grälade första gången. Det var mycket smärtsamt och när du tänker på det nu så rynkar du pannan och för händerna över ditt ansikte. Du ångrar dig nu. Ångrar att du skrek åt henne och ångrar att ni gick hem åt skilda håll den sommarnatten. Ni båda hade självklart intagit en lite för stor del alkohol och båda trodde att det var där det skulle ta slut. Men det är aldrig så enkelt att avsluta något genom att skrika, det kommer mer därtill. Du vet det därför sitter du här nu, på golvet och funderar på om du ska vänta tills hon vaknar eller lämna en lapp. Hon ringde dig dagen efter ert gräl och bad om ursäkt. Ni träffades mellan hennes hjärtprydda lakan och under täcket andades ni er egen luft. Det enda ni behövde för att leva. Ni var isolerade på hennes rum i flera dagar.

Vissa kan genom att andas samma luft i flera dagar få hemska andningsbesvär. Man botar detta genom att öppna fönstret. Öppnade ni fönstret i ert förhållande någon gång? Andades ni annan luft? Fick omvärlden också plats i det lilla rummet på ringvägen?

Du smyger över golvet till hennes läshörna och sätter dig i fåtöljen. Drar försiktigt ut hennes favoritbok ur bokhyllan. Det är en novellsamling skriven på engelska av Miranda July och inuti den finns ett brev. På kuvertet finns ett frimärke och din adress står skriven med snirkliga bokstäver. Det är förseglat och du vill hemskt gärna läsa men du skulle väsnas för mycket i ett försök till att öppna det. Det är i den här sekvensen du bestämmer dig. Solen har snart gått upp och hon sover oroligt.
Det här började med att du blev kär och du slutade aldrig vara det. Den ständiga känslan inuti din kropp var rädslan över att någon gång inte känna hur du går sönder när hennes hud ligger som ett extra lager över din. Det var det som tog dig hit. Osäkerheten och frågor kring vad förevigt egentligen betyder.

Solen har gått upp helt nu. Hon öppnar sina ögonlock i det tomma rummet. Det är en helt vanlig dag och er andra sommar tillsammans. Du är på väg därifrån, går i trapphuset med brevet i handen och när du kommer ut i friskluften så springer du, så som du aldrig sprungit förr. Samtidigt hugger dina fingrar i kuvertet så det bildas en öppning. I kuvertet finns en lapp. Inget avskedsbrev, inget brev överhuvudtaget. I rummet på ringvägen sitter hon nu upp i sängen, tar upp sin mobil och slår ditt nummer. Hon kan inte vänta, hon måste berätta. Det går tre signaler sedan hör du hennes röst. Du hinner inte uppfatta vad som egentligen hände innan du lagt på. Då läser du lappen och förstår vad hon sa.

När folk säger att de älskar varandra är det vanligtvis tre ord utan mening. Men vid vissa tillfällen kan situationen göra allt mer betydelsefullt. Man upplever ett starkare intryck än det som sägs på film och i förhållanden när man är tretton.
Du älskar henne, hon älskar dig.
Ibland behöver man tänka efter riktigt ordentligt på vad man egentligen håller på med och hade vissa saker inte legat där de skulle så hade det här aldrig hänt.


__________________________________

En liten uppdatering i alla fall! Men jag tror jag har en text liggandes från i höstas som jag kan dela med mig av. Puss på er, ni är fina-st!

tisdag 10 november 2009

En novell jag skrev i skolan, kanske inte riktigt klar än.

Hennes hud är helt vit mot det röda underlakanet. Det hjärtprydda nattlinnet har åkt upp en bit över hennes höft. Man ser hennes trosor och du står vid hennes sängkant. Betraktar varenda sömnrörelse och hårslingor som lagt sig över hennes ansikte. Det är en ny dag idag. Idag ska du berätta för henne att du inte är kär längre. Nästa natt kommer hon inte sova såhär.När du står där och betraktar henne kan du inte hjälpa att din blick fastnar på de tryggt sovande ögonen. Hon är finast sådär. Ljummen och varm på samma gång av morgonsolen. Hennes hud blänker nu. En hel stjärnhimmel får plats där. Det vet du. En gång somnade ni tätt intill varandra på en äng under stjärnhimlen och du var så rädd att den skulle falla ner på dig men hon skyddade dig. La sin kropp tätt intill din sedan somnade du. Du har sömnproblem, sover oftast inte utan insomningsmedicinen. Ända sedan dess har du önskat att den här dagen aldrig skulle komma för att du vet att du är en sådan som alltid lossnar. Ni satt aldrig ihop från början. Hon växte fast som en extra kroppsdel.

Var hon armarna som höll om dig, benen som fick dig att fortsätta gå, eller hjärtat som slog som hårdast när hon drog med fingrarna över din rygg?
Ångrar du dig nu?

Det är timmar kvar tills hon vaknar. Hon sover alltid lika länge. Än är klockan bara fyra och du har inte kunnat sova bredvid henne på fem dagar. Hur kom du in hit? Tog du reservnyckeln som du vet ligger under stenen på trappen? Ja det gjorde du. Du vet att du får göra sådant. Nu vänder hon på sig, ligger med ansiktet mot solen som börjar gå upp. Hennes kropp är alldeles sommarbrun och du minns dagarna nere vid havet. Du minns promenaderna till glasskiosken, du minns allt. Något du glömt bort men som hon minns är när du berättade om din rädsla för kärlek. Hon minns att sekunderna efter så skakade hon om dig och sa att hon också var rädd. Du tittade bort för där och då så visste du att hon någon dag skulle lossna. Din extra kroppsdel.

Ibland sliter man av sina kroppsdelar för att man tröttnar på dem. En man i Amerika slet av sitt ben när han fastnat i skaren. Det behöver förstås inte vara sant.
Slet du av henne för att du aldrig ville lossna själv?

Du sätter dig ner på golvet nu. Tittar dig omkring i rummet och tänker att lukten här inne är er egen. Men du kommer aldrig mer lukta så. Det här är sista gången du är här. Var noga med att memorera varenda sak du är rädd för att glömma. Doften i nyckelbensgropen, hennes leverfläck ovanför läppen, hennes mellannamn och födelsedatum samt hur hon såg ut när hon sov. Nu sitter du på golvet och föreställer dig hur det ska gå till. Om du ska säga något eller bara försvinna innan hon vaknar, hur hon kommer reagera om du säger något och om hon kommer höra av sig igen. Du är rädd för att hon kommer att hata dig och du hatar dig själv för det. För att du är en sådan idiot. Något du alltid önskar att du kunde säga till henne är att du älskar henne. För det gör du. En hel massa. Du är rädd och paranoid och en elakare version av ditt hjärta har flyttat in i din hjärna. Du tror att hon har tröttnat på dig. Därför ska du göra det här. För att du har lossnat. Du tror att hon hatar dig för det. Därför kan du inte säga att du älskar henne. Men hon gör det, älskar dig.

Hon gnyr till i sömnen och du ställer dig upp direkt. Så rädd för att hon ska vakna. Idag önskar du att hon aldrig ska vakna. Aldrig dö men heller aldrig vakna. Det här är den enda platsen på jorden som du vill vara på. Ska du dö någonstans och på något sätt så ska det vara här.

Jag vill dö med dig. Jag vill leva med dig. Jag älskar dig. Dessa meningar borde komma efter varandra ur din mun. Inget annat. Om det inte vore för att du redan bestämt dig.

måndag 9 november 2009

nu:

kan inte släppa det. kan inte släppa det. kan inte släppa det.

skolans känslolösa fetto förevigt. aldrig smal. alltid utseendefixerad. allt handlar om det. min hjärna tror att allt handlar om det. om hur ens kropp ser ut. inte hur man är. eller ett fint ansikte. eller något annat. allt handlar om det. hur man ser ut varje gång man kollar på sig själv i en spegel där man kan se hela sig. där och överallt handlar allt om hur man ser ut. hur djävla ful och tjock man är.
jag är inte ledsen, mer frustrerad. kan inte släppa det. allt handlar om det.
det handlar inte om att jag inte är omtyckt, för jag är omtyckt av många.
det handlar om att någon ska tycka om mig mer. att någon ska se mig. att någon ska tycka om mig oavsett om jag är tjock eller pinnsmal. och jag menar inga vänskaps-tycka-om utan något mer.
men allt handlar om
hur man ser ut när man tittar sig själv i spegeln. sedan första gången man gjorde det har man alltid sett ut så. det har fastnat. allt handlar om det. och jag står inte ut.

fredag 6 november 2009

----------------------




jag har ingen scanner/jag kan inte rita

men dessa kan:

http://heroines.blogg.se
http://zeichenblockfuralle.wordpress.com

och de är fantastiskt duktiga.

________________________
en typisk bloggfråga men;
Vilka är ni som läser min blogg?

torsdag 5 november 2009

Hösthjärta

du fastnar perfekt
i min polaroid
du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
du ryggar tillbaks
när min hand just ska röra
vid din

Jag ska beskriva hösten för er.
Den infinner sig just i den sekunden då man önskade att det var sommar som mest. Klibbar fast på din hud och du vill skrapa av den. Du vänjer dig vid att den finns där, att den har flyttat in i dig. Tänker att snart kommer vintern och då försvinner hösten. Men hösten inuti dig fortsätter att vissna. Du går runt dag ut och dag in och längtar efter något du själv inte ens kan eller (kanske inte ens) vill förklara. Det händer att du träffar en person som får ditt hösthjärta att blomma. Men sådant händer bara i särskilda fall. Nu tänker du, är jag ett särskilt fall? Det är du säkert. Men du har tur om du inte är det. Om du kan överleva hösten utan diverse farthinder. Jag snubblade över varje. Jag fick hösthjärtat, jag lät hösten ta hur stor plats som helst och jag längtade, som jag längtade. Nu täcker hösthinnan varenda bit hud av dig. Man lär sig att leva med det säger dem, de som vet allt.

Hösten. Den blir ett klistermärke på tunnelbanan. Du blir ett tygmärke på ditt hösthjärtas jacka. När jag tänker efter så kanske hösthjärtat inte har några tygmärken men hur som helst. Du fastnar. Du blir det där osynliga lövet i håret som någon uppmärksammar och säger: Oj! du har ett löv i håret vänta lite så ska jag ta bort det. Sedan faller du. Ner till marken, klistras fast. Någon trampar på dig och du fastnar under dennes sko. Man slungas runt.

Du glömmer att september redan har varit och tänker att vad fort det går. Sedan är det novemberregn och vintersnö på en och samma gång. En typisk sluta-klockan-fyra-dag och du önskar att du satt i en solstol i en hage bredvid ett tält i småland och kände att livet var utan bekymmer.

Vad är det som slår och slår men aldrig kommer till din dörr?
Hösthjärtat.

IF WINTER ENDS

Lyssnar på låten som alltid spelas i danssalen på torsdagmorgnar. I'm scared med Duffy. Jag vet inte varför men sån här musik går bara att lyssna på, på morgonen.
När jag tänker på morgonmusik så tänker jag på den enda morgonen på emmaboda då jag inte ville hem. Minns inte vilken dag det var minns bara att jag och Linnea satt utanför tältet i våra claes ohlsson-stolar och älskade livet. Det var helt fantastiskt. Jag vet inte var Emmie var då, i tältet kanske hon var borta hela tiden. Lillskrutt.

Igår var nog världens bästa dag. Om alla dagar skulle vara som gårdagen skulle allt vara mycket enklare. Men en växande känsla i bröstkorgen som gör så att det känns som den svullnar upp finns alltid där. ALLTID. Det är liksom det där obehagliga pirret som egentligen inte är något pirr utan mer envist pickande. Ibland mindre tydligt, ibland mer. Jag vet inte vad jag kan göra åt det.
Växande envist pickande.
Nog om det.

Jag kanske ska försöka skriva något fint här någon dag snart.


The cold swedish winter is right outside
(I just want somebody to hold me through the night)

måndag 2 november 2009

jag blir aldrig kär i nån

Har fått hemskt fina kommentarer på senaste tiden. Såna kommentarer som ger en hopp och som man blir alldeles varm inombords av. Det finns fina människor i den här fula världen, kan ni tänka er det? Att alla inte är grå och platta och gör allt för att vara något.
Jag skiter fullständigt i vem du är bara du är snäll och ärlig.

Jag har på senare tid trott att jag varit förälskad. Det är jag nog inte, det var nog bara en tillfällig känsla som ingav sig med tanke på att det är höst och att min andra sängsida fortfarande är tom.
Eller för att det är så jävla lätt att fastna för folk och sedan inse att man inte är en sådan som fastnar.



Dagens tips;
Man myser rätt fint till Homesick med Kings of convenience

söndag 1 november 2009

it's been a long time long time now since i've seen you smile

Jag skojade bara om det där med att jag blir upprymd, att jag faller för dig, att dina ögon är lätta att vila i. Skojade bara. Det är inte sant något av det.
Det är inte sant.


INGEN KAN TYCKA OM MIG
INGEN KAN TYCKA OM MIG
INGEN KAN TYCKA OM MIG

jag kan inte tycka om mig.