onsdag 21 september 2011

------------

det känns som att det är något inuti som vissnat och att ett avstånd börjat växa där ett annat tar slut. nu är du på andra sidan jorden. inte en tågresa bort.

måndag 19 september 2011

http://open.spotify.com/track/7M1usGnVdVvxemDhhRU0cA

byter rum med min mamma. hittar texter skrivna för några år sen, hittar böcker med siffror som visar på förbättring, läser av datumet och inser att det var ett tag sen, nuförtiden ser jag bara försämring. bryter ihop litegrann, lägger mig på golvet i det nya rummet och gråter. en annan dag hittar jag en annan text som jag skrev när jag gick på högstadiet,

"jag frågar varför ni bryr er om mig och mitt liv,
ni svarar: det är kul att mobba"

och jag trodde att jag var stark och mogen men jag var inget av det, jag var ingenting alls. jag var ett tunt lager av dimma i en trång skolkorridor. och så känns det fortfarande, fast på betydligt större ytor.

torsdag 8 september 2011

busby berkeley dreams

det här konstiga tillståndet. du går runt ett helt dygn med en obehaglig känsla i hela kroppen, som att du ska sluta andas vilken sekund som helst, eller helt plötsligt ligga i fosterställning på marken och gråta. känner mig inte lugn, skakar i hela kroppen och inser att jag nog inte skulle klara av att vara utan en viss människa. den här icke-kontakten som skär i mig. ett avstånd som växer och jag vet inte om jag klarar av att ens ha det så litegrann.
försöker plugga, läsa kurslitteraturen, försöker andas, försöker tänka på något annat. hela min hjärna är ockuperad av; vad du gör för tillfället, hatar du mig nu, får jag komma och hälsa på igen, jag saknar dig.

så himla mycket.

onsdag 7 september 2011

läs inte mera nu. sluta läsa. sluta skriva. sluta allt.

det känns som att någon hittade strömbrytaren och stängde av. det känns som att jag ligger i en krater och bara väntar. det känns som att något dog. det känns som att jag är alldeles för dramatisk. det känns som att allting är sönder. det känns som att livet inte kommer gå vidare, att jag stannade allt som rörde på sig. det känns som att jag borde skriva en låt om det här. det känns som att jag inte borde skriva om det här överhuvudtaget. det känns som att jag behöver en kram. det känns som att jag skulle tycka att livet var lite bättre om jag var osynlig och hade ett dött känsloliv. det känns som att min kropp är ett tomt skal. det känns som att allting flyttade ut ur mig inatt. det känns som att jag inte kommer kunna andas. det känns som att jag aldrig mer ska sätta mig på ett tåg fem timmar söderut, inte heller en buss därifrån. det känns som att jag är en idiot som alltid ska hålla på och förstöra. det känns som att det här var droppen. det känns som att jag ger upp allt nu. det känns inte som att jag kommer tro på något, allra minst mig själv. det känns som att någon hugger sönder mig med knivar. det känns som att om jag ser håkan på fredag kommer jag blöda inombords. det känns som att allt tar slut här, att jag säger hejdå. det känns som att jag överdriver. det känns som att jag precis blev drabbad av en orkan och jag döper den till Alva. det känns som att jag är ensammast i världen, att jag alltid kommer vara det. det känns som att mitt hjärta är ett stort svart hål. det känns som att hat är närmre än kärlek. det känns som att jag hellre hatar mig själv än älskar någon annan. det känns som att alla låtar som handlar om någon handlar om mig. det känns inte som att någon skulle kunna förstå det här. det känns fel att lyssna på den här spotifylistan. det känns som att jag inte har någon anledning att röra mig längre än precis utanför dörren. det känns som att jag vill röka trettio cigaretter på raken och dricka dubbelt så många öl. det känns som att jag har gjort något jag inte borde. det känns som att det plötsligt blev väldigt väldigt mörkt. det känns som att jag aldrig skulle ha låtit den där bomben explodera. det känns som att jag har lurat mig själv för många gånger nu. det känns.