torsdag 29 oktober 2009

Bland de finaste klippen jag vet:



The notebook



I'm not there



Christian the lion



Amelie från Montmartre



Edward Scissorhands

måndag 26 oktober 2009

all I know is that you're so nice

"I love her smile. I love her hair. I love her knees. I love how she licks her lips before she talks. I love her heart-shaped birthmark on her neck. I love it when she sleeps."

samtidigt som

"I hate her crooked teeth. I hate the way she smacks her lips. I hate her knooby knees. I hate that cockroach shape splotch on her neck."

jag har ikväll sett 500 days of summer. Det var en väldigt fin film och huvudpersonen skulle kunna ha varit jag. Bara det att jag inte kommit en person så pass nära att jag hållt dennes hand och så vidare. Efteråt fikade jag med min underbara vän Sofia.
Hon frågade om jag var kär och frågan gjorde mig ställd, nervös, lite generad. I den sekunden svarade jag nej just för att jag kanske inte är kär men jag kan lätt bli.
Jag insåg där och då att jag är förälskad och har tänkt på en och samma person ända sedan juli månad. Sådant är inte hälsosamt.
Dessa tankegångar resulterade i Nicest thing av Kate Nash i öronen hela resan hem och jag insåg att jag är påväg ner i det hålet jag alltid faller ner i när jag faller för någon.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Jag vet bara att hans ögon är lätta att vila i.
Att jag blir upprymd varje gång jag ser honom.
Att jag förmodligen inte vågar göra något åt saken.

sixteen clumsy and shy



det handlar inte längre om att bry sig om andra. det handlar om att börja bry sig om sig själv. se sig själv i spegeln. vara nöjd. aldrig mer hata.
jag ska aldrig mer hata, åtminstone inte mig själv.



jag ska sluta be om ursäkt för saker som man inte ber om ursäkt för. det gör inte ont när man snuddar vid någons arm när man går förbi. det gör inte ont när man inte säger någonting.




jag ska sluta säga att jag skojar om allting för det är faktiskt förståeligt att man skojar om vissa saker. jag ska vara jag.




jag ska sluta säga att jag är ful. sluta nedvärdera mig själv i hopp om att någon ska säga motsatsen. jag ska börja vara nöjd. inte längre vilja ha mer.




jag ska inte längre desperat vilja ha någonting jag ändå inte kan få. FEL. jag ska inte längre desperat söka efter något som kommer komma någon gång när tiden är inne (vilken tid?)




jag ska inte längre bry mig om människor som tror de vet fast de vet ingenting. sådanta som bara pratar för att såra andra. jag ber er hålla käften.



jag ska börja om på nytt.

kroppen del 2

Kroppen är känslobombens krater. I din kropp kan du inte sova. I din kropp kan du inte äta. I din kropp har du slutat känna det som förut brukade kännas mest. Din kropp har krossats av en mening ur en mun, av två bortglömda armar, av frånvarande ord i dina öron, av en missuppfattning i hjärnan. Han sjunger inte längre och du har inga armar.

söndag 18 oktober 2009

I want to have control I want a perfect body I want a perfect soul

Någon gräver med en sked inuti mig. Tar ut allt som håller kroppen varm.

"Jag känner att jag lika gärna kan dö för jag kommer få nöja mig med en gris till pojkvän för att fina människor inte ens ser åt mitt håll"

sms som skickas till en person som egentligen behöver råd, jag känner att min självömkan buktar utåt och har svullnat upp. jag är nu inne i min igloo av självömkan och det är kallt. Det är kallt och hösten har kommit. Oktober springer ifrån mig precis som sommaren redan har gjort. Snart november. Fortfarande ingen snö och jag känner en viss lättnad över det. men snart kommer den väl. som en äckligt stor orkan.
Jag måste sluta prata illa om mig själv. Jag måste sluta gråta för att de alldeles för fina pojkarna inte ens vet att jag finns och att jag känner. Jag måste sluta komma försent till skolan för att jag byter kläder 120 gånger innan jag är nöjd. Jag måste sluta tänka på hur ensam jag är och jag måste börja leva.

JAG MÅSTE SKÄRPA MIG.

tisdag 13 oktober 2009

Kroppen

Kroppen:
(I denna text kan han också vara hon)

Mun: Den del av kroppen som uttrycker sig sämst och låter mest. Oftast ramlar det ord ur mungiporna på ett oförklarligt sätt och när det väl händer så kan man inget göra. Munnen utsätts sällan för vidrörelse. Kan man inget säga, har man ingen mun.

Ögonen: Ögonen är din kropps kamera. Du tar bilder med ögonen som du aldrig kan ersätta med andra bilder. Dessa bilder sparas inuti din hjärna (hjärnans förklaring kommer nedan). Med ögonen ser du det som kan bli ditt, är ditt och det som aldrig någonsin kommer vara ditt. Ögonen ser det du önskar att du inte såg samt missar det du skulle vilja se. Kan man inte se, har man inga ögon.

Öronen: Öronen hör honom prata för första gången. De registrerar hans uttal och hur len hans röst känns mot trumhinnan (som förövrigt finns inuti örat och kan gå sönder om man går på konsert utan öronproppar). Med öronen tar du emot orden som kommer från din mun och till viss del andras munnar. Dessa ord kan vara snälla men de kan också göra ont. Det senare är mer vanligt än det förstnämnda. Om du inte hör vad jag säger, har du inga öron.

Hjärnan: Hjärnan uppfattar hur han ser ut i solen medan han sjunger. Den är multifunktionell och lyssnar oftast inte på vad hjärtat (hjärtats förklaring kommer senare) har att säga. Hjärnan är den som missförstår dig mest och den som inte finns där när du vill ge upp. Konsekvenserna blir då att du ger upp och hjärnan kan fortsätta utan dig. Inuti hjärnan finns de tankar som handlar om hur ditt huvud känns mot hans bröst och hur dina ögon glittrar i hans närvaro. Detta beror då på att hjärnan har fått dig att tycka om honom med hjälp av hjärtat. Har du glömt bort hur det känns, har du ingen hjärna.

Armarna: Armarna är de kroppsdelar som omfamnar honom. På armarna sitter det händer och på händerna sitter det fingrar. Fingrarna stryker hans nyckelben och de används när du flätar ditt hår. Din vänstra hand håller hans hand när du går på höger sida om honom. I hans fall så håller hans högra hand din vänstra. Kan du inte hålla om honom, har du inga armar.

Hjärtat: Hjärtat är din kropps alldeles egna slagsmål. Tänk dig hjärtat som din egen knytnäve. Men det försvarar dig inte, det slår dig bara hårdare. Hjärtat är det som dunkar i bröstkorgen när du går bredvid honom. Hjärtat är det som blöder när han inte längre vill ta i dig ens med en tång. Hjärtat registrerar hur högt dina mungipor dras upp när du ler mot honom. Det registrerar även hur lång tid det tar mellan alla slag när han lämnat dig. Slår inte ditt hjärta längre, har han försvunnit.

torsdag 8 oktober 2009

Lua

jag är bitter.
jag ser de som har någon. jag hatar dem. jag hatar det gulliga och fina. jag hatar pussarna på tunnelbanan. jag hatar leenden. jag hatar hundra kramar per dag. jag hatar händer runt midjor. jag hatar händer som håller händer. jag hatar småpratet på tunnelbanan och jag hatar ögonen som glittrar.
jag hatar de som ens nämner att de har varit tillsammans med någon. att de saknar att ha någon och att dem pratar som om de kan få VEM SOM HELST. jag hatar storhetsvansinnet och den onödiga saknaden. jag kan inte sakna någonting jag aldrig haft eller ens varit nära.

här står jag. och jag kan inte sluta tänka på det.
och jag skriver det i min patetiska blogg tillsammans med mina patetiska ord om kärlek. jag skriver för de som jag skulle skämmas att berätta någonting för. för de jag inte pratar med. för de som inte känner mig.

men jag hatar att vara ensam. och jag kan inte tänka på något annat.

tisdag 6 oktober 2009

VEM HAR SAGT

Återförenades med Sara Stridsberg idag. Höll henne i handen genom kall oktoberluft. Hon låg i en lila plastpåse och var två stämplar närmare ett köp två betala för en-erbjudande. Hon var citaten i mitt kollegieblock några timmar tidigare och hon var bokhyllorna på biblioteket, hjärtat som pickade i bröstkorgen.

"Vet inte om jag vill vakna en gång till så jag håller mig vaken vill höra det är slut för då har nåt börjat orkar inte reda upp mitt liv vem har sagt att kärlek unnas alla kanske jag men det var längesen håller din hand drömmer det ibland jag vaknar men känslan den finns kvar det regnar utanför det regnar inutimolnen kväver mig du kan bli vad du vill hans ögon brann eller ljög hur kunde jag bli kär i dig, dina tårar var mina tårar"

Tisdag på medborgarplatsen klockan fem. Jag krossar över torget, skyndar mig till biblioteket och letar. Letar efter orden som får min vardag att darra, ramla, skaka, röra på sig. Sedan träffar jag Greta, världens finaste som alltid får mig på bra humör och hjärtat slår så fint i hennes närvaro. Det gör inte ont sålänge hon är med mig.
Går upp, ut, upp för götgatsbacken och mina ögon skymtar ett annat ögonpar. De finaste bruna ögonen jag sett kanske, det finaste lockiga håret jag sett kanske. Något man aldrig kommer nära. Ett ögonblick i ens liv man glömmer bort inom en timme. För mig innebär det en vecka. Kanske längre.

På tunnelbanan läsandes Drömfakulteten. Drömma sig bort mellan raderna och byter sida utan att märka det själv. En mekanisk rörelse, medfödd reflex. Telefonsamtal och förberedelser. Kliver in i det hårda sköldpaddsskalet för att klara av det som väntar hemma. Klarar det. Är stark. Säger vad jag vill ha sagt. Kliver ur. Ger upp. Svalnar. Blir genomskinlig.
Sådant man inte klarar om man är en stackars vilsen tonårskropp med brustet hjärta sen innan. Hur gör man då?
Man gör det man kan sedan flyr man.
Jag höll på att fly ikväll. Jag packade väskan och var så nära, men vem skulle ta emot mig på min flyktväg och vem skulle någonsin kunna tro att Jag skulle fly.

Gråter, skriker, känner mig hopplös. Man kan inte säga mer än det jag sa. Jag ville få ut allt jag kände men jag hörde bara sorgen i mina egna ord. sorg sorg sorg. Ser man det på mig. nej.

Har kommit till ett stadie då den här bloggen börjar bli alltför personlig, förlåt. Jag ska fortsätta skriva om pojkar som lyckas få mitt hjärta inslaget i ett fint paket men som tar hand om det utan omsorg, slänger det när jag ser på och tar sönder mig. TA SÖNDER MIG.

Jag blir hemskt glad över kommentarer, men vad är det som håller en person från att inte skriva sitt namn?

måndag 5 oktober 2009

JAG HÅLLER DIN HAND FÖR HÅRT HAR DU NÅGRA GODA RÅD INNAN KLOCKAN BYTER ÅR?

dagens observation: ensamheten. kylan. ont. inuti. tröttheten. tunga ögonlock. glädjen. pirret. motsägelsefullt. bakvänt. förvirring.

fråga att besvara: hur fungerar pojkar/killar/män?

svar: man har ett hjärta, sen hugger de sönder det.

Hösten är här. Det är svinkallt och imorgon ska jag gömma mina händer i ett par vantar. Jag vill antingen ha en jättevarm jacka eller så en varm famn. Har inget av det, måste vänta till månadsslutet för att få det förstnämnda. Måste vänta förevigt eller åtminstone lång lång tid för att få det andra. Vem vill? Ingen.

Oktober gör sig skyldig till all patetik som härjar inuti min kropp. Jag har aldrig känt mig så mesig, fel eller patetisk som nu. JAG HATAR ATT VARA ENSAM.

jag ska sluta skriva skit här. snart får ni något finare. en deprimerande patetisk kärleksdikt. Det är det enda jag är bra på.

(fall apart in parts)

torsdag 1 oktober 2009

Ännu fler svar!

vad ska du göra efter studenten?
Efter studenten så vet jag inte vad jag vill göra. Det varierar från dag till dag. Idag till exempel så kände jag att jag verkligen ville studera på universitetet, kanske gå någon kurs som innefattar viktiga ämnen jag är intresserad av. För att få kunskap. Alltså läsa något teoretiskt som i vissas öron kan betraktas som ytterst tråkigt. Sedan vill jag åka som volontär till ett land som har mycket att säga till mig. Jag vill bli bildad men samtidigt så vill jag hålla på med det jag älskar mest. Sjunga, och skriva självklart.

vad är dina drömmar och mål i livet?
Drömmar är ett sådant stort begrepp och mål är så svårt att sätta. I alla fall för mig. Jag drömmer om att bli en sådan författare som jag själv skulle ha tyckt om väldigt mycket. Jag vill skriva något som förändrar något för någon. Trots att jag inte skriver för andra utan mest för mig själv. Jag vill ha ett skivkontrakt, jag vill spela med mitt band tills jag blir sextio år och inser att jag håller på att bli gammal. Samtidigt som jag vill allt detta, så är nog min dröm just nu att hitta någon som vill kyssa mig tillbaks, hur patetiskt nu det än är.

var stockholm en flyktväg ifrån dalarna eller var det din högsta önskan?
Flytten till Stockholm var något jag var tvungen att göra. Till stor del så var det en flyktväg, ja. Det gick så lätt och nu i efterhand önskar jag att jag skulle ha tagit itu med en massa saker i Dalarna som jag lämnade för att jag inte orkade just då. Man ska alltid tänka fler gånger än en på ett viktigt beslut. Jag gjorde nog inte det. Men jag var tvungen att flytta för jag kände mig kvävd där uppe. Här i Stockholm, i den stora staden, är det lättare att andas.
Men mestadels var det en flyktväg, en behövlig sådan.

Hur mår du?
Det går i omgångar, nu kom eviga oktober iår igen, sedan november, december, januari, februari, mars. I april kommer jag förmodligen vara mycket gladare. I nuläget så genomlever jag en höstig vår. Det känns bra och den här hösten kanske blir lättare.
Men jag vet inte, jag känner mig bara så förskräckligt ensam.