onsdag 12 december 2012

bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå.


Hur allting förändras. 
Hur jag för några år sedan kallade någon för syster. En annan skulle köpa en stjärna på himlen åt mig men det blev totalt fel för att idioterna i min klass inte fattade att det var en överraskning. De fattade inte varför jag skulle få en stjärna, eller varför någon de inte kände hade hört av sig. 
Vi skulle aldrig lämna varandra, vi:et som var då. Det var mina bästa vänner på helt andra ställen i Sverige. Några träffade jag någon gång, andra träffade jag inte alls. 

Vi var himlen, vi var allt. Vi var det finaste vi någonsin skulle kunna få och vi var varandras. Vi var orden i varandras dagboksinlägg på lunarstorm och helgon.net. Vi var dikterna på sockerdricka.nu. Vi var i varandras liv och vi gjorde skillnad. Men nu. Nu finns inget av det kvar, jag dröjer flera månader med att svara på en vänförfrågan från henne jag kallat syster. Vi skulle ta över världen men jag antar att livet kom emellan. Man lovar så mycket när man är tonåring och går på högstadiet. Allting skulle alltid vara förevigt. Jag skulle aldrig glömma någonting. Och vi skulle hålla ihop. I vått och torrt. 

Jag läser hennes brev ibland, det är fint och gav mig trygghet förut. Nu är det, ord bara. Jag har slutat bry mig. Man bryr sig inte om sånt längre, gamla brev och ord som lovar hit och dit. Det finns inget inom vänskap som heter förevigt. Någon gång tar det slut. Och våra gemensamma andetag byttes ut mot egna. Avstånd gör det svårt att andas tillsammans. Och jag såg nu att du är tillbaka där vi började, när jag lärde känna er båda. Jag hoppas du är lyckligare nu men jag känner dig inte så jag vet inte hur det var förut, jag har aldrig känt dig. Du har aldrig känt mig. Vi har bara varit två människor som behövt någon. Behövt känna sig behövd. Det var vad vi gav varandra. Känslan av att finnas. Känna att man behöver finnas. 

Vi var så många då. Som gjorde ont. Som behövde någon. Vi var så många och vi mognade och växte upp. Allting skedde på de mest naturliga sätt. Vi höll ihop tills vi inte behövde varandra längre. För vissa tog det tid, för andra slutade det fortare än det hann börja. 
Men så finns det människor, som gjort djupare avtryck än några andra. Som jag ångrar att jag släppte. Som aldrig kommer komma tillbaka.

onsdag 28 november 2012

om allt.


min mun är konstant torr. Ögonen känns tunga som bly och när jag vaknar är det mörkt ute. När jag kommer hem håller det på att bli ljust igen. Vi häller i oss nuförtiden, dansar tills fötterna värker och röker tills vi inte kan prata. Och jag somnar hos dig. På den kalla hala skinnsoffan under en vit filt. Du ligger i din säng helt utslagen och när du somnat kan jag inte sluta mina ögon och göra samma sak. Fäster mina ögon på en punkt i taket och undrar när det här tar slut.

Låtsas vara stabil. Säger att jag är lycklig och att mitt liv är mycket bättre än alla andras. Jag har inget att skryta över. En kväll när vi är inne i dimman så mår jag så illa att jag spyr i min egen hand. Vaknar upp dagen efter och minns ingenting. Låter vimmelbilder fylla i mina luckor. Sen pratar jag om det som att det var det coolaste jag nånsin gjort. Men hela min kropp är trasig och det är därför jag inte bryr mig. När min ölflaska är slut ber jag snällt om en ny. Tänker att jag bara är tjugo och att jag får leva såhär ett tag till.

Allt runtomkring rasar ner, det är ett ohållbart liv. En ohållbar plan. Men jag tänker att, det löser sig. Men jag ser i deras ögon att de inte tänker samma sak. Att de kanske vet bättre. Förlåt men, den senaste månaden har jag gjort så mycket dumt. Och jag önskar jag kunde säga att det är slut med det nu. Men det tar aldrig slut.

Jag är så obeskrivligt rädd för sjukdom. Att något i min kropp skulle vara fel. Tänker att jag måste boka en tid snart för att kolla upp så att allting stämmer. Men jag skjuter det ifrån mig. Lägger mig ner i sängen och sluter mina ögon för att försöka ge sömn en chans. Och den slår tillbaka. Med mardrömmar om död. Men jag kommer inte dö. Jag slänger bara bort mitt liv, slösar det på alkoholdimmor och klickcigaretter. När min vän ringer och frågar om jag ska festa och jag säger nej blir hon förvånad.

Det finns inga dagar längre. Det finns ingen tid. Tid är siffror som tickar på, något som försvinner men som startar om. Dagar är bara skillnaden mellan sömn och vakentid. Förut var jag alltid fixerad vid datum, för att veta hur många dagar det skulle vara kvar tills lönen kommer. Nu har jag ingen koll. Blir förvånad när lönespecifikationen ligger i brevlådan.


söndag 28 oktober 2012

Om ingenting alls men ändå det största som nånsin hänt mig.

Hela det här året har gått så himla fort och det är inte slut än. Jag har åkt bergodalbana genom juni och juli, dansat i dimma genom våren. Och hösten, vad blev det av den? Nu är det frost ute och den första snön föll i torsdags. Visserligen stannade den inte på backen men luften är kallare nu. Jag är kallare.
Min mamma har höjt värmen i huset och på övervåningen där jag sitter just nu är det egentligen alldeles för varmt. Min mamma gillar inte när det är för varmt, hon gillar heller inte att jag aldrig hjälper till hemma. Och det är väl okej. Man får vara arg, man får tycka sitt. Jag hjälper ju sällan till hemma för att jag sällan är hemma, men det är väl ingen ursäkt egentligen. De flesta skulle kalla mig lat. Men det är väl inte det som det här ska handla om.

Det är söndag. Det är något med söndagar som får mig att helt gå under. Tänka att om det här inte är den sista dagen i mitt liv så vill jag dö innan den sista dagen. Det spelar ingen roll hur bra helg man har haft, hur kul man hade på en klubb dansandes till låtar man annars gråter till. Söndagar tar alla andetag och kväver en. Man hittar sig själv framför en dator halv tio på kvällen, lyssnandes på sin gråtlista, skrivandes i sin blogg som man borde ha slutat med för längesen, på övervåningen, sittandes på en pall, med nackont efter all dans. Så sitter man där och tycker att allt är så inihelvetes jobbigt och man vill bara att en stor förändring ska ske. Men det kommer inte hända något mirakel, inte den här veckan heller. Och så får det vara. Man kommer vara vaken halva natten och längta efter något som inte finns, sedan somna av utmattning och sen inget mer.

Och nu.

För några veckor sedan skrev jag på ett avtal för ett musikförlag. Det är väl en stor grej. Det är väl cirka 1000 steg närmre drömmen, antar jag. Och då ska man ju vara nöjd, känna att fyfan vad bra jag är. Men mina känslor vänder sig inne i kroppen. Jag kan inte förstå varför de vill ha mig på sitt förlag, jag kan ju ingenting. Jag kommer aldrig få pris för mitt fantastiska låtskriveri. Och det är helt fel för hur ska jag kunna ge mig in i något jag tvingar mig ut ifrån? Det måste finnas någon bra anledning till varför jag numer tillhör det förlaget. Det måste finnas en tanke bakom. Och den tanken måste jag höra varje dag, annars brister jag. Och man kan inte längre skylla på människor som gjorde en illa i högstadiet, den enda som gör mig illa just nu är jag själv. Där har vi något jag är bra på. Inget jag är speciellt stolt över men jag är fruktansvärt bra på att säga till mig själv att jag inte duger.
Men jag duger ju för fan. Jag gör mer än duger. Jag kommer släppa en låt med en väldigt bra människa. Allt det här hade aldrig hänt om jag hade varit dålig. Jag är mer än bra. Och jag kan det här. Det här är vad jag ska göra.

onsdag 26 september 2012

Laura - Bat for lashes

vem är jag. varför går jag inte ner i vikt. varför kan jag inte bara bli smal. fin. snygg. varför är jag arbetslös. hur ser min framtid ut. vem tror jag att jag är. varför har jag fått chansen att göra ett fantastiskt samarbete med en fantastisk människa. varför har jag fått en fantastisk chans. vad gör jag med mina pengar. varför försvinner dem. varför kan jag inte göra någon nöjd. varför skriker dem hela tiden. varför kan jag inte prata om något som är känsligt utan att gråta. varför är jag alltid tyst. varför säger jag konstiga saker. varför väger jag för mycket. varför är jag fast här. varför bor jag hemma igen. varför känner jag mig ensam. varför har jag ingen pojkvän. varför är jag ful. varför skriker dem hela tiden. varför är alla arga. varför fattar jag inget. varför sitter jag på badrumsgolvet och varför värker det i hela kroppen då. varför känns det som att mitt hjärta stannar ibland. varför går allting upp och ner. varför är jag sällan glad. varför blir jag så obeskrivligt ledsen efter att jag har varit glad. varför händer det inget. vem är jag. vad vill jag göra med mitt liv. är jag tillräckligt bra. har jag valt rätt. varför är jag förälskad i fel människa. varför skäms jag över det. varför är ingen nöjd. varför kan jag inte göra något rätt. varför skriker dem. varför kan jag inte prestera. varför vill jag härifrån. varför gråter jag när jag sitter uppe själv. varför går jag aldrig och lägger mig innan tolv. varför får jag inte följa med. vad tycker dem om mig. tycker dem om mig. vad är det som händer. varför känns det som att enda utvägen är att klippa och stoppa. sluta. med allt. varför ser ingen. varför sitter jag själv. varför ringer jag ingen när jag mår som mest dåligt. varför finns det en mur. varför skriker dem. varför orkar jag inte längre. varför är jag fortfarande sårad för något som hände för 7 år sen. varför bränner det fortfarande. varför är jag ful. varför är jag inte smal. varför förstår ingen. varför går jag bara runt i leggings och mjuka tröjor som döljer allt. vem är jag. varför förstår ingen. varför är det så svårt. varför skriver jag detta. varför läser ni. varför är jag inte glad. varför känns allting fel. varför känns det bättre att klippa av och sluta här. varför förstörs allt. varför ser ingen. jag vill klippa av och sluta allt. jag skäms så mycket. varför kan jag inte sjunga med hela rösten. varför blir det höst. varför tappar jag allt. varför är jag inte smal. varför skriker dem. och vad tycker dem. är jag en idiot. varför är jag ful. varför är jag ensam. är det för att jag är konstig. eller för att jag är ful. och tjock. överviktig. fetma. varför skäms jag. varför tränar jag inte. varför räcker inte pengarna. varför är jag arbetslös. varför får jag inga jobb. varför bor jag hemma. jag vill inte bo hemma. varför skriker dem. jag vill klippa av. och sluta. allt.

söndag 23 september 2012

hur det känns.

Igår. Det var kallt ute men i hjärtat var det varmt. Firade en vän och åt på restaurang för att sedan försvinna vidare i natten och dimman. Och där jag försvann så hittade du mig. Försvann in i den där bekanta famnen och ville aldrig släppa. Men det var inte dig jag kramade. Det var en sämre version av en människa jag älskat gränslöst och försökt klara mig utan i två år. Och när jag berättat att jag varit ledsen och gråtit när du inte funnits frågade du varför.
Och jag undrar om du fortfarande är lika blind.

Vi satt utanför och rökte varsin cigarett, alla mina ord var försvunna. Mitt språk fanns någonstans i de här två åren. Du berättar att du varit på botten och vänt, att du tog studenten och att du vill plugga teologi. Din röst har mognat. Jag vet inte vem du är längre. Du hade rätt när du sa att jag inte visste vem jag saknade. Att vi är främlingar nu. Du upprepar gång på gång att du vill spela musik, att jag kan vara med för visst kunde väl jag sjunga. Som om du bara träffat mig några gånger förut och endast håller en liten liten uppfattning om mig i dina händer.
I mina händer håller jag ingenting.

Tid går så fort och man hinner få så många minnen som man sedan glömmer bort. Men jag minns varje eftermiddag, när vi sparkade kängorna i asfalten i kylan utanför ett café på söder, när vi satt där inne i värmen och bara tittade utan att säga ett ord till varandra, vi behövde inga ord, jag minns när vi tog bussen från slussen hem till dig mitt i vintern, jag minns när vi lyssnade på samma låt på repeat hela natten innan jag skulle åka bort, jag minns första gången jag såg dig och jag minns varenda sekund av första gången vi pratade med varandra, jag minns när du hälsade på mig i skolan, jag minns första gången jag var i din lägenhet, när jag satt i ditt rum och spelade trummor och du försökte förgäves att spela gitarr medans. Jag minns dig, men jag är rädd för att du har glömt bort. Eller att du är rädd för att komma ihåg. För jag minns och jag kommer aldrig glömma.

Försvann in i din famn och sa: förlåt för att jag kramar dig som en galning nu men jag har saknat dig så mycket.




söndag 29 april 2012

Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat vad jag letar efter

Det känns som att det är 2008 igen. Allting kommer ikapp mig hela tiden, letar sig in och pickar. Som små fågelnäbbar som vill ta sig ut ur huden. Ser framför mig hur den spricker och allt väller ut. De säger att jag ska ta hand om mig, hålla hårt i mina pengar och skita i sånt som gör mig illa. Jag lyssnar med ett halvt öra, säger att jag vet men att det inte är lätt. Ger dem halva sanningen som de tuggar i sig, sväljer och glömmer bort.
Jag undrar fortfarande hur man överlever, ser mig själv hänga ner från ett högt hus, försöker hålla fast i fasaden med mina svaga händer. Men jag släpper. För jag vill att det tar slut nu.

Jag är utanför mig själv, står och ser på med tomma ögon hur allting faller sönder. Försöker se en framtid som jag vill ha den, som jag drömmer om. Men så går det sönder när det är som bäst och då ser jag ingenting längre. Jag pratar om att jag känner mig trygg där jag är nu, övertygar att det går bra att andas. Men jag har glömt bort hur man gör.

Och jag känner mig så himla himla himla ensam och rädd.


söndag 8 april 2012

--

det knastrar under fötterna där hon går, det är frost på gräsmattan utanför porten. Mörkret har lagt sig som ett tjockt täcke över hela Stockholm och det enda ljuset som finns kommer från de fåtal bilar som kör förbi och gatlyktorna. När man väntar på nattbussen vid centralen så fryser man förskräckligt mycket, röker fem cigg på raken medan någon man tycker om står och pratar. Så kommer bussen, man kliver på och sätter sig precis i mitten av bussen, på sätena ovanför mittendörren. Lutar huvudet mot hans axel och somnar, sedan vaknar man precis innan man blir tvungen att kliva av för att man måste byta buss för att komma hem.
Slår igen dörren, slänger nycklarna på byrån i hallen. Slänger jackan och väskan på golvet och skyndar in till en tom säng. Ligger där och fryser ett tag, sedan kommer sömnen.

torsdag 22 mars 2012

När han spelar piano är hans händer så sköra

Det är vår och det brinner i mitt hjärta, som vilken vår som helst.

torsdag 15 mars 2012

I N S T A B I L

Inuti är det vinter fortfarande. När allt smälter faller tusen istappar rakt ner i magen. Jag slår hål på allting jag har. Tänker att någon dag snart kommer våren. Så faller snön igen. Det finns inga dagar som är helt ljusa, hittar alltid något svart någonstans. Jag vill ha det så, det är mitt sätt att leva. Det är alltid enklast att kontrollera när allting är självförvållat. Så vaknar jag upp dagen efter och tänker att, någon dag tar det här slut. Men det är som att någon har tryckt på repeat och allting spelas om igen.

När jag tar pendeln hem den kvällen lutar jag huvudet mot fönstret och gråter. Förstår inte hur man kan lämna en människa så bräcklig utan ett ljud. Jag önskar att du hörde mig då, hur liten jag blivit och hur tunt hjärtat är numera. Hur viktigt det är att du håller fast i mig för jag kan inte hålla i någonting längre. En morgon i februari vaknar jag upp och tänker: Jag förlorar alla mina vänner den här gången. Alla nätter kör över mig, jag ligger platt på marken och väntar på att du ska fråga om jag vill ha hjälp upp. Men du ligger i ett rum utan ljud bredvid den enda människan du ser. Jag står utanför en kort sekund, känner mig lämnad. Sen springer jag. Smäller igen dörren och rör mig bortåt. Jag behöver dig. Du ser inte mig.

Solen lyser in genom fönstret, ligger bredvid en liten kropp i min säng och tänker att det blir nog inte närmre än såhär. Med våra ryggar mot varandra blundar jag igen och somnar om. I slutet av februari blåser jag bort, jag vet inte ens var jag är just nu. Vad jag ångrar eller vad jag skulle ha gjort. När jag blundar snurrar allting och det är natt igen, vi dansar och skriker och ingen bryr sig. Ofta tänker jag att jag skulle vilja klippa allt. Flytta härifrån och börja leva någon annanstans. Men det skulle inte göra någon skillnad, för det handlar inte om vart jag är. Det handlar om vad jag gör. Och just nu tar jag sönder mig själv.

Tänker att någon dag tar det slut, allt det här. Någon dag bryr han sig, någon dag gör någon något för mig, någon dag slår jag mig ut. Men det har gått så många år nu att det börjar tunnas ut. Som att jag inte tror på det längre. Som att hela livet består av trasiga hjärtan, snurriga nätter och gråa dagar. Jag har lurat in mig själv här. Nu tar jag mig inte upp.

Att längta är som att balansera på en tunn tråd och lyckas stå kvar så länge som möjligt. Jag ramlade för längesen. Slutade längta när det inte fanns något att längta till. Jag äter upp solen och våren och allt bra. Sväljer utan att tugga. Kväver mig själv till slut.

Börjar allt igen? När isåfall? Hur länge bör man vänta på livet? Kommer det ett nytt efter allt det här svarta? Det finns bra saker, sen finns det dåliga. Det dåliga dränker allt bra. Ser hur lyckan kippar efter andan i ett hav av mörker. Jag vill ha en enkelbiljett härifrån.

Ibland låter jag dem läsa. Jag säger: Läs det här om du vill, eller nej gör inte det, eller jo gör det, men det är dåligt, fast läs, du måste läsa. Och jag får det att låta som att jag skämtar bort allting. Enda anledningen till att jag vill att de läser är för att bli mer medvetna, kanske låta dem komma närmre. Jag är rädd för att prata. Skriver mycket hellre, planterar en tanke i någons huvud. Det känns som att jag försvinner snart, jag har så svårt för att hålla fast.

Läs nu. Läs och känn dig medveten om att du inte är den enda som faller just nu.

tisdag 21 februari 2012

And now I cling to what I knew. I saw exactly what was true but oh no more. That's why I hold, that's why I hold with all I have.

Mitt hår är slitet och det luktar surt under diskbänken. I lägenheten klättrar tobaksröken på väggarna och golvet är täckt av smutsiga kläder. På bordet framför teven står tomma ölburkar och spritflaskor med endast lite kvar i. En shot tänker jag. Sen tänker jag, det kommer jag aldrig bli full på. Så jag låter bli. Sitter i den utslagna bäddsoffan och tittar på teve. Virar duntäcket kring mig och tänder en cigarett. Vaknar med hostan i halsen och små svarta smulor från gårdagens mascara har lagt sig under ögonen. De bildar två mörka ringar, jag har blivit tröttare igen.

Det är kallt inne, kallt ute. Vissa dagar skiner solen och andra dagar är himlen helt grå. En stor gapande mun som sväljer hela mig. De dagarna håller jag mig inne, ligger i min säng och sover tills jag vaknar upp av hunger. Borde egentligen ta vara på sånt jag älskar att göra. Men jag har ingen lust. Lämnar mig själv i sängen och låter mina intressen dö ut. Nuförtiden är sömn min bästa vän, och sämsta. Drömmer de där drömmarna igen, halvvaken ligger jag i sängen och försöker fly men de tar mig alltid. Jagar när jag ligger där och krampar. Får ingen luft och kan inte skrika. Tänker varje natt att; såhär rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Så somnar jag om. När jag vaknar på morgonen känns det som att jag precis stängt ögonen.

Det är februari 2012 men det skulle lika gärna kunna vara 2011. Du är sådär nära igen, försöker hålla mina gränser stängda, inte låta någon innanför dem. Du är en ångvält, kör över alla murar jag har. Det är bra att du är där inne, att jag har dig. Annars skulle jag inte kunna leva. Behöver någon jag kan andas med. Nästa helg åker vi till Göteborg, då kommer jag behöva dig mer än nånsin.

På alla hjärtans dag sitter jag hemma och försöker överleva. När jag tar bussen hem från jobbet ser jag alla fina par med varsin blombukett i handen. Jag skrattar åt dem, vet att det där inte är något för mig. Men trots det vill jag inget hellre. När jag kommer hem väntar jag på att tiden ska gå. Och det gör den. Vi möts upp på söder och går till en restaurang på Ringvägen. Sedan spelar vi biljard och blir fulla. Jag är glad över att jag har träffat två fina, som får mig att skratta på riktigt. Det var den bästa 14e-februari nånsin.

Varje gång jag ringer tänker jag att, nu ska du få veta vad jag har tänkt på de senaste månaderna. Och samtalet börjar med att jag känner mig illa till mods sen har jag så mycket att berätta så jag glömmer. Men du har fått mig att gråta och bli förbannad. Utan någon som helst aning. En dag när jag känner att jag behöver träffa dig så svarar du att du inte hinner. Jag vet hur meningen slutar, som att du kastar flera knivar i bröstet på din bästa vän utan att veta om det. Du. Har. Inte. Tid. Jag har inte heller tid, jag sitter hemma och trycker fingrarna i mina armar och försöker hålla fast. Inte bryta ihop, inte falla isär, bara överleva. Och du har inte tid. Jag har återkommit till det stadiet då jag känner att jag vill mota bort alla jag har. För jag är så trött, jag kan inte ta hand om er och jag vill bara överleva. Men du har inte tid.
Jag har snart ett fast jobb, jag har ett band, jag har ett annat projekt. Skulle du behöva mig har jag all tid i världen för ingenting är viktigare.

Vintern kom sent, oinbjuden. Jag är begravd under snötäcket. Har ett litet lufthål att andas genom. Håller fortfarande fast i det dåliga, för jag vet helt säkert att det aldrig kommer försvinna. Så rädd för att alla en dag bara ska lämna och säga; nu får du klara dig själv.

måndag 13 februari 2012

EXPLOSIONER 2011

Följande ord är de mest raka och renaste och ärligaste och bästa ord jag nånsin skrivit:

EXPLOSIONER

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner.

Det här handlar om handgranater och atombomber.


Våra kroppar liggandes på fabriken - gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten.




Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen,

låg någon annan där.

SVARTA HÅL

Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg.

Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.

Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte. Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig.

Lät dina blå ögon göra hål i mina.

Önskade att jag kunde säga:

Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu.



Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen. Andetagen är tyngre nu,

det är inte dina längre.





VÅR/VINTER/VÅR/VINTER

Det är mina andetag och de blåser stormar i bröstet, känns som att ett tredje världskrig pågår där inne, bland hjärta och lungor.

-

Din kropp var mjuk mot min. Dina händer knotiga och tunna, men jag höll dem, lät dig vara ledsen tills du somnade. Du la din arm om mig och våra trasiga hjärtan seglade mot morgonen.

Jag kunde aldrig skriva om dig i somras.
Men mina ord handlade alltid om dig.

Och jag pratar alltid om hur enkelt det är att fullfölja saker men själv sitter jag fast i ett system som inte går framåt. På bussen sitter du bredvid mig och tar min hand, gnuggar tummen mot mina knogar,

jag längtar efter dig nu.

SMÄRTTRÖSKEL


Det här är som världens finaste kärlekssång men också den mest smärtsamma. Jag befinner mig i andra versen nu, där låtskrivaren förklarar hur fruktansvärt ont det gör att vilja ha någonting som är omöjligt att få.

Det behöver nödvändigtvis inte handla om dig längre, utan kanske om någon eller några andra.

Jag slöt ögonen i väntan på dig, i alla fall.

Vaknade morgonen efter av varma ord som jag varsamt förflyttade till höger och vänster hjärtkammare.


KARDIOLOGI

Det kommer bara leda till något ont sa du och vände andra kinden till. Jag frös med blicken över en somnande stad och undrade hur vi hamnat här.

Vilken funktion fyllde du när du satt fast i mig?

Hjärtat stannade mitt i allting

När vi gick över torget höll du min hand.

Det finns ett foto på oss taget med din väns ögon då jag försvinner in i din famn och du trycker dina läppar mot min kind. Han vet lika lite som jag och jag vill säga det till honom.

Att jag inte vet vad vi är eller kommer att bli.

Att vi förmodligen bara är.

ENKELRESA

En dag bestämmer jag mig för att inte vara mottaglig längre. Stänger av alla känslor i hela kroppen och säger till mig själv att nästa gång du kommer nära så ska jag inte göra

något.

Så står du plötsligt precis mittemot. Jag sträcker ut armarna och försvinner in i din famn igen, lämnar mig själv där tills nästa gång vi ses.

När du rör mig gör det ont överallt.

När jag rör dig känns det som att din hud spricker.

NATTDJUR

Du är ett andetag ifrån mig nu. Jag lutar mitt huvud mot din axel och lägger mina fingrar mellan dina. Du håller hårt.

När vi ska kramas hejdå en natt så kommer tunnelbanan och det känns som att du inte vill släppa. Du trycker kroppen mot min och drar med fingrarna i min nacke, som om det var sista gången.

Som om vi bara existerar på natten.


DYSFUNKTIONELL

Du kan bara vara arg korta sekunder.

Jag kan vara arg en evighet.

Du kan leta dig in med de bruna ögonen och göra allting värre.


Jag kan låta min kropp ge med sig när du rör mig.

Du kan hålla armarna runt mig.

Jag kan vara kall och hård, inte låta dig.

Vi kan ingenting.

JAGET

Du somnar med halva munnen öppen, det är influensatider och din näsa är täppt

Du skjuter bort en människa du tycker om för att
du är rädd

Och för att du vet att den här människan inte vill någonting med dig, den här människan är rädd för att vara utan närhet

Den här människan pratar gulligt med dig, gör så att orden smälter i dina öron och du är där varje gång när han kommer nära, tackar och tar emot

Den här människan är dum i huvudet.
Den här människan kommer skada ditt hjärta.

Du vet det för dem säger det till dig,
inte för att du förstår det själv.

Ditt hjärta blöder och är köttslamsor från tidigare attacker

UTSVÄVNING

Jag gömmer min näsa mellan din axel och nacke i en kram
lägger ner allt jag någonsin känt på en liten centimeter

När du pratar om andra gör det ont i mig
för att du kan låta mig försvinna in i din famn
och trycka läpparna mot min hud

Men vi är fortfarande ingenting extra
ingenting utöver det vanliga

och jag önskar att jag inte kände dig

SÄKERHETSÅTGÄRD

När porslinshuden spricker vet jag att du varit där och petat,
när du tittar på mig med dina hjälplösa oskyldiga onyktra ögon
är vi tillbaka där vi började igen
och jag är den mest hjälplösa i hela världen
står med armarna hängandes och vill ha dig
så börjar du prata om att du är ledsen igen och jag vill säga att


allt blir bra
även fast jag inte tror på det själv

Du kan fortsätta trycka din varma kropp mot mig

och sätta spår i min hud



men

jag är inte gjord av sten,
mitt hjärta kan också gå sönder.

SLUTET

Om du fick välja ett ögonblick av tiden som varit nu, att spara och klippa ut ur historien för att sedan trycka på repeat och play,

vilket skulle du välja?

När vi stod på centralen och väntade på tåget
och kramades så hårt att det kändes som
att man skulle lossna från världen om man släppte

När du höll mig i handen medan vi
mitt i natten gick över medborgarplatsen

När du placerade dina läppar på kinden,
i pannan, halsen och nacken

När vi gick på vägen hem till mig och sjöng låtar som får varje hjärta att skena av sorg

Jag skulle välja

allt eller inget

___

Och jag önskar att du också kunde göra det.