onsdag 12 december 2012
bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå.
onsdag 28 november 2012
om allt.
min mun är konstant torr. Ögonen känns tunga som bly och när jag vaknar är det mörkt ute. När jag kommer hem håller det på att bli ljust igen. Vi häller i oss nuförtiden, dansar tills fötterna värker och röker tills vi inte kan prata. Och jag somnar hos dig. På den kalla hala skinnsoffan under en vit filt. Du ligger i din säng helt utslagen och när du somnat kan jag inte sluta mina ögon och göra samma sak. Fäster mina ögon på en punkt i taket och undrar när det här tar slut.
Låtsas vara stabil. Säger att jag är lycklig och att mitt liv är mycket bättre än alla andras. Jag har inget att skryta över. En kväll när vi är inne i dimman så mår jag så illa att jag spyr i min egen hand. Vaknar upp dagen efter och minns ingenting. Låter vimmelbilder fylla i mina luckor. Sen pratar jag om det som att det var det coolaste jag nånsin gjort. Men hela min kropp är trasig och det är därför jag inte bryr mig. När min ölflaska är slut ber jag snällt om en ny. Tänker att jag bara är tjugo och att jag får leva såhär ett tag till.
Allt runtomkring rasar ner, det är ett ohållbart liv. En ohållbar plan. Men jag tänker att, det löser sig. Men jag ser i deras ögon att de inte tänker samma sak. Att de kanske vet bättre. Förlåt men, den senaste månaden har jag gjort så mycket dumt. Och jag önskar jag kunde säga att det är slut med det nu. Men det tar aldrig slut.
Jag är så obeskrivligt rädd för sjukdom. Att något i min kropp skulle vara fel. Tänker att jag måste boka en tid snart för att kolla upp så att allting stämmer. Men jag skjuter det ifrån mig. Lägger mig ner i sängen och sluter mina ögon för att försöka ge sömn en chans. Och den slår tillbaka. Med mardrömmar om död. Men jag kommer inte dö. Jag slänger bara bort mitt liv, slösar det på alkoholdimmor och klickcigaretter. När min vän ringer och frågar om jag ska festa och jag säger nej blir hon förvånad.
Det finns inga dagar längre. Det finns ingen tid. Tid är siffror som tickar på, något som försvinner men som startar om. Dagar är bara skillnaden mellan sömn och vakentid. Förut var jag alltid fixerad vid datum, för att veta hur många dagar det skulle vara kvar tills lönen kommer. Nu har jag ingen koll. Blir förvånad när lönespecifikationen ligger i brevlådan.
söndag 28 oktober 2012
Om ingenting alls men ändå det största som nånsin hänt mig.
Min mamma har höjt värmen i huset och på övervåningen där jag sitter just nu är det egentligen alldeles för varmt. Min mamma gillar inte när det är för varmt, hon gillar heller inte att jag aldrig hjälper till hemma. Och det är väl okej. Man får vara arg, man får tycka sitt. Jag hjälper ju sällan till hemma för att jag sällan är hemma, men det är väl ingen ursäkt egentligen. De flesta skulle kalla mig lat. Men det är väl inte det som det här ska handla om.
Det är söndag. Det är något med söndagar som får mig att helt gå under. Tänka att om det här inte är den sista dagen i mitt liv så vill jag dö innan den sista dagen. Det spelar ingen roll hur bra helg man har haft, hur kul man hade på en klubb dansandes till låtar man annars gråter till. Söndagar tar alla andetag och kväver en. Man hittar sig själv framför en dator halv tio på kvällen, lyssnandes på sin gråtlista, skrivandes i sin blogg som man borde ha slutat med för längesen, på övervåningen, sittandes på en pall, med nackont efter all dans. Så sitter man där och tycker att allt är så inihelvetes jobbigt och man vill bara att en stor förändring ska ske. Men det kommer inte hända något mirakel, inte den här veckan heller. Och så får det vara. Man kommer vara vaken halva natten och längta efter något som inte finns, sedan somna av utmattning och sen inget mer.
Och nu.
För några veckor sedan skrev jag på ett avtal för ett musikförlag. Det är väl en stor grej. Det är väl cirka 1000 steg närmre drömmen, antar jag. Och då ska man ju vara nöjd, känna att fyfan vad bra jag är. Men mina känslor vänder sig inne i kroppen. Jag kan inte förstå varför de vill ha mig på sitt förlag, jag kan ju ingenting. Jag kommer aldrig få pris för mitt fantastiska låtskriveri. Och det är helt fel för hur ska jag kunna ge mig in i något jag tvingar mig ut ifrån? Det måste finnas någon bra anledning till varför jag numer tillhör det förlaget. Det måste finnas en tanke bakom. Och den tanken måste jag höra varje dag, annars brister jag. Och man kan inte längre skylla på människor som gjorde en illa i högstadiet, den enda som gör mig illa just nu är jag själv. Där har vi något jag är bra på. Inget jag är speciellt stolt över men jag är fruktansvärt bra på att säga till mig själv att jag inte duger.
Men jag duger ju för fan. Jag gör mer än duger. Jag kommer släppa en låt med en väldigt bra människa. Allt det här hade aldrig hänt om jag hade varit dålig. Jag är mer än bra. Och jag kan det här. Det här är vad jag ska göra.
onsdag 26 september 2012
Laura - Bat for lashes
söndag 23 september 2012
hur det känns.
Och jag undrar om du fortfarande är lika blind.
Vi satt utanför och rökte varsin cigarett, alla mina ord var försvunna. Mitt språk fanns någonstans i de här två åren. Du berättar att du varit på botten och vänt, att du tog studenten och att du vill plugga teologi. Din röst har mognat. Jag vet inte vem du är längre. Du hade rätt när du sa att jag inte visste vem jag saknade. Att vi är främlingar nu. Du upprepar gång på gång att du vill spela musik, att jag kan vara med för visst kunde väl jag sjunga. Som om du bara träffat mig några gånger förut och endast håller en liten liten uppfattning om mig i dina händer.
I mina händer håller jag ingenting.
Tid går så fort och man hinner få så många minnen som man sedan glömmer bort. Men jag minns varje eftermiddag, när vi sparkade kängorna i asfalten i kylan utanför ett café på söder, när vi satt där inne i värmen och bara tittade utan att säga ett ord till varandra, vi behövde inga ord, jag minns när vi tog bussen från slussen hem till dig mitt i vintern, jag minns när vi lyssnade på samma låt på repeat hela natten innan jag skulle åka bort, jag minns första gången jag såg dig och jag minns varenda sekund av första gången vi pratade med varandra, jag minns när du hälsade på mig i skolan, jag minns första gången jag var i din lägenhet, när jag satt i ditt rum och spelade trummor och du försökte förgäves att spela gitarr medans. Jag minns dig, men jag är rädd för att du har glömt bort. Eller att du är rädd för att komma ihåg. För jag minns och jag kommer aldrig glömma.
Försvann in i din famn och sa: förlåt för att jag kramar dig som en galning nu men jag har saknat dig så mycket.
söndag 29 april 2012
Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat vad jag letar efter
Jag undrar fortfarande hur man överlever, ser mig själv hänga ner från ett högt hus, försöker hålla fast i fasaden med mina svaga händer. Men jag släpper. För jag vill att det tar slut nu.
Jag är utanför mig själv, står och ser på med tomma ögon hur allting faller sönder. Försöker se en framtid som jag vill ha den, som jag drömmer om. Men så går det sönder när det är som bäst och då ser jag ingenting längre. Jag pratar om att jag känner mig trygg där jag är nu, övertygar att det går bra att andas. Men jag har glömt bort hur man gör.
Och jag känner mig så himla himla himla ensam och rädd.
söndag 8 april 2012
--
Slår igen dörren, slänger nycklarna på byrån i hallen. Slänger jackan och väskan på golvet och skyndar in till en tom säng. Ligger där och fryser ett tag, sedan kommer sömnen.
torsdag 22 mars 2012
torsdag 15 mars 2012
I N S T A B I L
tisdag 21 februari 2012
And now I cling to what I knew. I saw exactly what was true but oh no more. That's why I hold, that's why I hold with all I have.
måndag 13 februari 2012
EXPLOSIONER 2011
EXPLOSIONER
Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner.
Det här handlar om handgranater och atombomber.
Våra kroppar liggandes på fabriken - gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten.
Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen,
låg någon annan där.
SVARTA HÅL
Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.
Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg.
Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.
Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte. Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig.
Lät dina blå ögon göra hål i mina.
Önskade att jag kunde säga:
Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu.
Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen. Andetagen är tyngre nu,
det är inte dina längre.
VÅR/VINTER/VÅR/VINTER
Det är mina andetag och de blåser stormar i bröstet, känns som att ett tredje världskrig pågår där inne, bland hjärta och lungor.
-
Din kropp var mjuk mot min. Dina händer knotiga och tunna, men jag höll dem, lät dig vara ledsen tills du somnade. Du la din arm om mig och våra trasiga hjärtan seglade mot morgonen.
Jag kunde aldrig skriva om dig i somras.
Men mina ord handlade alltid om dig.
Och jag pratar alltid om hur enkelt det är att fullfölja saker men själv sitter jag fast i ett system som inte går framåt. På bussen sitter du bredvid mig och tar min hand, gnuggar tummen mot mina knogar,
jag längtar efter dig nu.
SMÄRTTRÖSKEL
Det här är som världens finaste kärlekssång men också den mest smärtsamma. Jag befinner mig i andra versen nu, där låtskrivaren förklarar hur fruktansvärt ont det gör att vilja ha någonting som är omöjligt att få.
Det behöver nödvändigtvis inte handla om dig längre, utan kanske om någon eller några andra.
Jag slöt ögonen i väntan på dig, i alla fall.
Vaknade morgonen efter av varma ord som jag varsamt förflyttade till höger och vänster hjärtkammare.
KARDIOLOGI
Det kommer bara leda till något ont sa du och vände andra kinden till. Jag frös med blicken över en somnande stad och undrade hur vi hamnat här.
Vilken funktion fyllde du när du satt fast i mig?
Hjärtat stannade mitt i allting
När vi gick över torget höll du min hand.
Det finns ett foto på oss taget med din väns ögon då jag försvinner in i din famn och du trycker dina läppar mot min kind. Han vet lika lite som jag och jag vill säga det till honom.
Att jag inte vet vad vi är eller kommer att bli.
Att vi förmodligen bara är.
ENKELRESA
En dag bestämmer jag mig för att inte vara mottaglig längre. Stänger av alla känslor i hela kroppen och säger till mig själv att nästa gång du kommer nära så ska jag inte göra
något.
Så står du plötsligt precis mittemot. Jag sträcker ut armarna och försvinner in i din famn igen, lämnar mig själv där tills nästa gång vi ses.
När du rör mig gör det ont överallt.
När jag rör dig känns det som att din hud spricker.
NATTDJUR
Du är ett andetag ifrån mig nu. Jag lutar mitt huvud mot din axel och lägger mina fingrar mellan dina. Du håller hårt.
När vi ska kramas hejdå en natt så kommer tunnelbanan och det känns som att du inte vill släppa. Du trycker kroppen mot min och drar med fingrarna i min nacke, som om det var sista gången.
Som om vi bara existerar på natten.
DYSFUNKTIONELL
Du kan bara vara arg korta sekunder.
Jag kan vara arg en evighet.
Du kan leta dig in med de bruna ögonen och göra allting värre.
Jag kan låta min kropp ge med sig när du rör mig.
Du kan hålla armarna runt mig.
Jag kan vara kall och hård, inte låta dig.
Vi kan ingenting.
JAGET
Du somnar med halva munnen öppen, det är influensatider och din näsa är täppt
Du skjuter bort en människa du tycker om för att
du är rädd
Och för att du vet att den här människan inte vill någonting med dig, den här människan är rädd för att vara utan närhet
Den här människan pratar gulligt med dig, gör så att orden smälter i dina öron och du är där varje gång när han kommer nära, tackar och tar emot
Den här människan är dum i huvudet.
Den här människan kommer skada ditt hjärta.
Du vet det för dem säger det till dig,
inte för att du förstår det själv.
Ditt hjärta blöder och är köttslamsor från tidigare attacker
UTSVÄVNING
Jag gömmer min näsa mellan din axel och nacke i en kram
lägger ner allt jag någonsin känt på en liten centimeter
När du pratar om andra gör det ont i mig
för att du kan låta mig försvinna in i din famn
och trycka läpparna mot min hud
Men vi är fortfarande ingenting extra
ingenting utöver det vanliga
och jag önskar att jag inte kände dig
SÄKERHETSÅTGÄRD
När porslinshuden spricker vet jag att du varit där och petat,
när du tittar på mig med dina hjälplösa oskyldiga onyktra ögon
är vi tillbaka där vi började igen
och jag är den mest hjälplösa i hela världen
står med armarna hängandes och vill ha dig
så börjar du prata om att du är ledsen igen och jag vill säga att
allt blir bra
även fast jag inte tror på det själv
Du kan fortsätta trycka din varma kropp mot mig
och sätta spår i min hud
men
jag är inte gjord av sten,
mitt hjärta kan också gå sönder.
SLUTET
Om du fick välja ett ögonblick av tiden som varit nu, att spara och klippa ut ur historien för att sedan trycka på repeat och play,
vilket skulle du välja?
När vi stod på centralen och väntade på tåget
och kramades så hårt att det kändes som
att man skulle lossna från världen om man släppte
När du höll mig i handen medan vi
mitt i natten gick över medborgarplatsen
När du placerade dina läppar på kinden,
i pannan, halsen och nacken
När vi gick på vägen hem till mig och sjöng låtar som får varje hjärta att skena av sorg
Jag skulle välja
allt eller inget
___
Och jag önskar att du också kunde göra det.