tisdag 15 februari 2011

A-L-V-A

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner. Det här handlar om handgranater och atombomber. Våra kroppar liggandes på fabriken, gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten. Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen låg någon annan där. Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg. Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.
Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte.

Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig. Lät dina blå ögon göra hål i mina. Önskade att jag kunde säga: Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu. Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen.

Andetagen är tyngre nu, det är inte dina längre.