Hur allting förändras.
Hur jag för några år sedan kallade någon för syster. En annan skulle köpa en stjärna på himlen åt mig men det blev totalt fel för att idioterna i min klass inte fattade att det var en överraskning. De fattade inte varför jag skulle få en stjärna, eller varför någon de inte kände hade hört av sig.
Vi skulle aldrig lämna varandra, vi:et som var då. Det var mina bästa vänner på helt andra ställen i Sverige. Några träffade jag någon gång, andra träffade jag inte alls.
Vi var himlen, vi var allt. Vi var det finaste vi någonsin skulle kunna få och vi var varandras. Vi var orden i varandras dagboksinlägg på lunarstorm och helgon.net. Vi var dikterna på sockerdricka.nu. Vi var i varandras liv och vi gjorde skillnad. Men nu. Nu finns inget av det kvar, jag dröjer flera månader med att svara på en vänförfrågan från henne jag kallat syster. Vi skulle ta över världen men jag antar att livet kom emellan. Man lovar så mycket när man är tonåring och går på högstadiet. Allting skulle alltid vara förevigt. Jag skulle aldrig glömma någonting. Och vi skulle hålla ihop. I vått och torrt.
Jag läser hennes brev ibland, det är fint och gav mig trygghet förut. Nu är det, ord bara. Jag har slutat bry mig. Man bryr sig inte om sånt längre, gamla brev och ord som lovar hit och dit. Det finns inget inom vänskap som heter förevigt. Någon gång tar det slut. Och våra gemensamma andetag byttes ut mot egna. Avstånd gör det svårt att andas tillsammans. Och jag såg nu att du är tillbaka där vi började, när jag lärde känna er båda. Jag hoppas du är lyckligare nu men jag känner dig inte så jag vet inte hur det var förut, jag har aldrig känt dig. Du har aldrig känt mig. Vi har bara varit två människor som behövt någon. Behövt känna sig behövd. Det var vad vi gav varandra. Känslan av att finnas. Känna att man behöver finnas.
Vi var så många då. Som gjorde ont. Som behövde någon. Vi var så många och vi mognade och växte upp. Allting skedde på de mest naturliga sätt. Vi höll ihop tills vi inte behövde varandra längre. För vissa tog det tid, för andra slutade det fortare än det hann börja.
Men så finns det människor, som gjort djupare avtryck än några andra. Som jag ångrar att jag släppte. Som aldrig kommer komma tillbaka.
