EXPLOSIONER 2011

Följande ord är de mest raka och renaste och ärligaste och bästa ord jag nånsin skrivit:

EXPLOSIONER

Andetag lätta, tunga. Andningen varierar beroende på tidigare känslomässiga explosioner.

Det här handlar om handgranater och atombomber.

Våra kroppar liggandes på fabriken - gjutna i varandra för att passa perfekt. Du slöt kroppen runt min, din arm höll mig hela natten.

Jag slöt ögonen och tryckte på paus. När jag tryckte på play igen,

låg någon annan där.

SVARTA HÅL

Dina fingeravtryck brände hål på hela huden. Jag låg raklång på rygg i någon annans säng och kroppen jag trodde var min hade någon annans skelett.

Letade mig in igen, gömde huvudet i din bröstkorg.

Försökte leta mig in till den djupaste vrån men dörren var stängd. Den är alltid stängd. Jag kan smyga hur tyst jag vill men dörren är alltid stängd.

Tänkte på hur jag gömde din hand i min när vi sov. Tänkte att du inte märkte. Ville bara ha dig. Inte svårare än så. Tyckte/tycker/ville tycka om dig.

Lät dina blå ögon göra hål i mina.

Önskade att jag kunde säga:

Om du inte hade varit så jävla blind så hade du sett mig nu.

Dina ögon väntandes, vilandes. Sedan vände du bort igen. Andetagen är tyngre nu,

det är inte dina längre.

VÅR/VINTER/VÅR/VINTER

Det är mina andetag och de blåser stormar i bröstet, känns som att ett tredje världskrig pågår där inne, bland hjärta och lungor.

-

Din kropp var mjuk mot min. Dina händer knotiga och tunna, men jag höll dem, lät dig vara ledsen tills du somnade. Du la din arm om mig och våra trasiga hjärtan seglade mot morgonen.

Jag kunde aldrig skriva om dig i somras.
Men mina ord handlade alltid om dig.

Och jag pratar alltid om hur enkelt det är att fullfölja saker men själv sitter jag fast i ett system som inte går framåt. På bussen sitter du bredvid mig och tar min hand, gnuggar tummen mot mina knogar,

jag längtar efter dig nu.

SMÄRTTRÖSKEL

Det här är som världens finaste kärlekssång men också den mest smärtsamma. Jag befinner mig i andra versen nu, där låtskrivaren förklarar hur fruktansvärt ont det gör att vilja ha någonting som är omöjligt att få.

Det behöver nödvändigtvis inte handla om dig längre, utan kanske om någon eller några andra.

Jag slöt ögonen i väntan på dig, i alla fall.

Vaknade morgonen efter av varma ord som jag varsamt förflyttade till höger och vänster hjärtkammare.

KARDIOLOGI

Det kommer bara leda till något ont sa du och vände andra kinden till. Jag frös med blicken över en somnande stad och undrade hur vi hamnat här.

Vilken funktion fyllde du när du satt fast i mig?

Hjärtat stannade mitt i allting

När vi gick över torget höll du min hand.

Det finns ett foto på oss taget med din väns ögon då jag försvinner in i din famn och du trycker dina läppar mot min kind. Han vet lika lite som jag och jag vill säga det till honom.

Att jag inte vet vad vi är eller kommer att bli.

Att vi förmodligen bara är.

ENKELRESA

En dag bestämmer jag mig för att inte vara mottaglig längre. Stänger av alla känslor i hela kroppen och säger till mig själv att nästa gång du kommer nära så ska jag inte göra

något.

Så står du plötsligt precis mittemot. Jag sträcker ut armarna och försvinner in i din famn igen, lämnar mig själv där tills nästa gång vi ses.

När du rör mig gör det ont överallt.

När jag rör dig känns det som att din hud spricker.

NATTDJUR

Du är ett andetag ifrån mig nu. Jag lutar mitt huvud mot din axel och lägger mina fingrar mellan dina. Du håller hårt.

När vi ska kramas hejdå en natt så kommer tunnelbanan och det känns som att du inte vill släppa. Du trycker kroppen mot min och drar med fingrarna i min nacke, som om det var sista gången.

Som om vi bara existerar på natten.

DYSFUNKTIONELL

Du kan bara vara arg korta sekunder.

Jag kan vara arg en evighet.

Du kan leta dig in med de bruna ögonen och göra allting värre.

Jag kan låta min kropp ge med sig när du rör mig.

Du kan hålla armarna runt mig.

Jag kan vara kall och hård, inte låta dig.

Vi kan ingenting.

JAGET

Du somnar med halva munnen öppen, det är influensatider och din näsa är täppt

Du skjuter bort en människa du tycker om för att
du är rädd

Och för att du vet att den här människan inte vill någonting med dig, den här människan är rädd för att vara utan närhet

Den här människan pratar gulligt med dig, gör så att orden smälter i dina öron och du är där varje gång när han kommer nära, tackar och tar emot

Den här människan är dum i huvudet.
Den här människan kommer skada ditt hjärta.

Du vet det för dem säger det till dig,
inte för att du förstår det själv.

Ditt hjärta blöder och är köttslamsor från tidigare attacker

UTSVÄVNING

Jag gömmer min näsa mellan din axel och nacke i en kram
lägger ner allt jag någonsin känt på en liten centimeter

När du pratar om andra gör det ont i mig
för att du kan låta mig försvinna in i din famn
och trycka läpparna mot min hud

Men vi är fortfarande ingenting extra
ingenting utöver det vanliga

och jag önskar att jag inte kände dig

SÄKERHETSÅTGÄRD

När porslinshuden spricker vet jag att du varit där och petat,
när du tittar på mig med dina hjälplösa oskyldiga onyktra ögon
är vi tillbaka där vi började igen
och jag är den mest hjälplösa i hela världen
står med armarna hängandes och vill ha dig
så börjar du prata om att du är ledsen igen och jag vill säga att

allt blir bra
även fast jag inte tror på det själv

Du kan fortsätta trycka din varma kropp mot mig

och sätta spår i min hud

men

jag är inte gjord av sten,
mitt hjärta kan också gå sönder.

SLUTET

Om du fick välja ett ögonblick av tiden som varit nu, att spara och klippa ut ur historien för att sedan trycka på repeat och play,

vilket skulle du välja?

När vi stod på centralen och väntade på tåget
och kramades så hårt att det kändes som
att man skulle lossna från världen om man släppte

När du höll mig i handen medan vi
mitt i natten gick över medborgarplatsen

När du placerade dina läppar på kinden,
i pannan, halsen och nacken

När vi gick på vägen hem till mig och sjöng låtar som får varje hjärta att skena av sorg

Jag skulle välja

allt eller inget

___

Och jag önskar att du också kunde göra det.

hallonsoda, drömmar och livet

Det går i vågor, ena dagen helt fantastiskt, andra dagen känns det som att jag håller på att drunkna. Jag försöker smälta bort dig, men du ligger som ett extra lager hud och det är så det ska vara. jag tror inte det är meningen att du ska försvinna, jag vet inte vad meningen är med dig. Men jag ringer och vi pratar länge, och ditt skratt ramlar ur din mun rakt in i mitt öra. Det finns ingen annan som är som du, som fungerar som du fungerar i mig. Du nämner hennes namn en gång, men det gör mig ingenting. Inte just då.

En morgon när jag vaknar läser jag ett mail som gör mig glad. Veckan efter lägger jag sång på en låt som bland annat är gjord av sångaren i det viktigaste bandet när allt var svart för några år sen. Och när jag står där i studion så känner jag att det är det jag vill göra varje dag. Som att äta upp det man har i handen och sträcka sig efter mer, utan att få det. När blir det så? När får jag spendera alla mina dagar i en studio/replokal/på en scen i hur många timmar som helst?

Jag vet inte, men jag hoppas det är snart.

Efter att ha jobbat som timvikarie i ett år får jag ett vikariat som börjar i mars, det känns fint att få jobba med de äldre. Det finns så många som jobbar där för att tjäna pengar, men när det faktiskt är människor man jobbar med och inga maskiner så är det en helt annan sak tycker jag. Då är omvårdnaden viktigare än pengarna. Ett viktigt och bra jobb, tänker jag. Även fast jag vill hålla på med musik 24/7.

I mars åker jag och mitt fina band ner till Göteborg för att göra en akustisk spelning på Kontiki. Jag längtar dit, framförallt till mina fina vänner men också till att stå på scen. Det ska bli fint att se staden igen, fint att träffa den bästa människan i hela världen igen.

Det jag kanske är mest rädd för just nu, är att falla samman när jag är där. Den som lever får se.

I CAN'T BE SOBER AND WIN YOU OVER.

när allt annat här är falskt och fel.

--------------

han kallar henne baby och gör hjärtan efter hennes namn.

varje fredag går jag ut och dansar, sedan sätter jag mig på tunnelbanan hem. på vardagarna jobbar jag och på kvällarna sitter jag hemma. han kallar henne fortfarande baby. spelar ingen roll om det är dag eller kväll. tänker ofta att jag skulle kunna säga "antingen väljer du mig eller så flyttar jag och lämnar allt föralltid". han skulle aldrig välja mig för han gör hjärtan efter hennes namn. han skulle säga att det är bra att jag ser världen. kanske.

han skulle nog inte säga någonting alls för han är upptagen med att kalla henne baby.

en kväll sitter jag och en vän och dricker öl. vi pratar om honom och försöker komma fram till någon lösning. det finns ingen lösning. så vi går därifrån, hon går hem och jag fortsätter äta av natten. funderar på det här med att veta och förutse att något skulle kunna bli så jävla bra.

anledningen till att jag aldrig slutar är för att jag ser inte slutet. jag väntar på början.

men han kallar henne baby och gör hjärtan runt hennes namn medan jag vaknar på morgonen, tittar runt i min lägenhet, tänker på honom som en möbel, att han skulle passa bra här inne. och jag skulle aldrig kalla honom baby, inte heller göra hjärtan runt hans namn. Men jag skulle må så jävla bra.

haligh, haligh, a lie, haligh

Det är december. Vissa dagar är det kallt, andra varmt. På nyheterna pratar de om snöstormar som aldrig kommer, hur Sverige snart ska täckas i snö. Men jag ser inget av det, marken är fortfarande grön och bilrutorna endast fuktiga. Men man ska nog inte klaga, det finns så mycket som försämras när den där vintern kommer. Så mycket man kan klaga på, skylla på. Men jag längtar efter snön, för min födelsedag har alltid varit vit. Som den där gången när jag fyllde fjorton och fick en digitalkamera, min allra första. Det hade inte snöat alls mycket under hela december men så kom snön på min födelsedag. Jag gick ut på trappan i nattlinnet och fotade snöfallet, kylan i luften förvandlades till värme inuti.

kommande stycken handlar om olika personer.

1. När slutade jag att vara okej? Var det något jag gjorde som inte förväntades och isåfall vad. Jag ser oss fortfarande utanför det där caféet. Vi står och sparkar i marken med våra kängor och röker, cigarett efter cigarett. Sen går vi in, sätter oss och pratar inte. Vi bara sitter där, vid ett tillfälle tar du upp en bok du köpt skriven av en filosof. Du berättar om den och dina ögon lyser. Det var alltid så, de mest otippade saker var du intresserad av. Till exempel, den där filosofen och billie the vision. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på dig, att jag inte saknar. För det gör jag. Jag vet inte ens var du är eller vad du gör. Har inte hört något från dig på snart ett år. Det spelar ingen roll om jag slänger iväg ett sms, du kommer ändå inte svara på det. Jag önskar att jag såg dig någon gång. Att du är vid liv i alla fall. Och att du svarar på nästa sms jag skickar. Men det går dagar och månader, sen har jag glömt att jag ens skickade ett sms. Så jag skickar ett till.

2. Vrider mig i sängen, drömmer mardrömmar, sover oroligt. Det är nog inte du som gör att det är så. Kanske skriver jag det bara för att fylla ut. Men, jag saknar dig. Tänker på hur allting var så lätt förut. Nu känns det som att du driver bortåt varje dag som går och jag undrar hur vi skulle vara om jag aldrig aldrig aldrig hörde av mig. Om du skulle göra det. Och jag undrar när du tänkte berätta att du kommer hit snart. Och vart du kommer sova. Det var alltid så lätt med dig, du sa någonting och jag svarade, sen skrattade vi. Nu är det mer att, jag säger någonting, du kanske svarar, sen är det tyst. Förut var du den enda i hela världen som var på riktigt. Den enda som kändes i mig. Om någon skulle rycka bort dig ur hjärtat skulle det göra ont. Jag klippte bort dig helt själv, lät endast små bitar sitta kvar.

Tänker att jag är alldeles för dramatisk för dig, att du aldrig har varit så. Att livet för dig är så lättsamt. Men för mig är det svårt, för du är där borta och jag är här och jag saknar dig varje dag. Önskar att vi hördes som förut. Men det gör vi inte. Jag har lärt mig att sova utan dina godnatt.

f-a-m-i-l-j

Hur löven faller om hösten. Sakta singlandes neråt, vilandes på marken. Hon frågar om det är kallt ute, jag tänker att det inte gör någon skillnad om jag svarar fel för du kommer ändå inte röra dig därute, du blir rädd då. Det är kallt ute, svarar jag. Frosten lägger sig över löven på marken och vi väntar på snön. Det går veckor innan den kommer och när den kommer, så faller den fort, försvinner i samma sekund. Jag tror att marken äter vintern. Den tar allt dåligt. För den delen kommer det inget bra ur den heller, mina nyplanterade smultron som jag satte i en kruka en varm julidag växte aldrig. Det blev bara fler smultronblad, men inga bär. Inga sötsura bär.

-

Det är sommar på Gråheden och min pappa står vid grillen, jag leker i skogen med min syster och vi springer bakom huset. Hundarna skäller på oss när vi springer, deras hundgård ligger på en höjd från huset och i sluttningen växer det smultron. Vi plockar, slänger alla de bruna, smakar de som är röda. I min mun smakar det sött och surt och sommar. Frihetskänslan som infann sig när rektorn haft sitt sommartal i kyrkan och man hade suttit på sin plats i sitt klassrum, fått ta emot ett pris för att man varit bäst på nutidskrysset, fått sin tårtbit, fått sin kram av sin lärare (som man aldrig ville ha ör det var konstigt, luktade inte mamma). Då var det sommar. Då kunde man cykla ner till älven medan pappa gick bredvid med en hund i varsitt koppel, i varsin hand. Där gick mamma, där gick min syster, där gick min bror. I eftermiddagssolen gick vi ner för att titta på hur älven brusade där det var som mest strömt. Jag tänkte alltid att om jag åker båt i älven någon gång och hamnar där, i strömmen, så dör jag. Vi åkte alltid uppströms med båten, aldrig till strömmen. För då dör man.

Så går vi hemåt igen, det är lite kyligare ute, lite mer mygg. Sätter oss inomhus och tittar på tv. Med varsin chipsskål i handen sitter vi på rad, mina syskon och jag. Min pappa och min mamma satt kvar vid köksbordet och pratade. Hon med ett glas rött vin, hand med en iskall öl.

Hon säger god natt till mig med ett leende, jag säger att hon ska låta det vara tänt i hallen och dörren ska vara öppen. När hon har gått ner för den gröna trappan så lägger jag täcket över huvudet och blundar.

Det är morgon, jag går upp först av alla och bankar på deras dörr, de ber mig att göra frukost som ett trick för att jag ska gå därifrån. Men jag ger mig inte, tänker att det minsann, får de fixa åt mig. Så äntligen är vi alla nere i köket, på bordet står det fruktyoghurt och ägg så det räcker till alla i familjen. Där står oboyburken och skivorna av skogaholmslimpan ligger i en smulig hög. Så pratar vi om vad det ska bli av den här dagen och jag säger att jag vill åka och bada, men får ett nej som svar. Då springer jag upp på mitt rum och gråter och tänker att mitt liv är en film och någon räddar mig snart. Min pappa kommer upp för trappen och är förstående och snäll, någon timme senare åker vi och badar. Allihopa. Solen skiner över skogstjärnen och vi har med oss matsäck. Alla badar och skrattar, och nu tänker jag att det var de här dagarna som var finast. Och jag saknar dem.

Men det var inte sådär fint och perfekt hela tiden. När vi blev äldre förändrades något, det blev mörker istället för ljus. Den ena gick och la sig medan den andra stannade uppe och pratade om livet alternativt lyssnade på en och samma låt om och om igen och grät.

Allt blev svart.

-

Vi sitter vid samma bord som vi åt frukost vid den där soliga sommardagen. Dagarna innan har jag haft mina finaste vänner på besök och firat min födelsedag, ensamheten som bor hos mig blev lite mindre när jag hade sällskap. Men så åkte sällskapet och i mig bildades ett stort hål.

Jag visste att den här dagen skulle komma, min syster hade dragit mig åt sidan och sagt att vi skulle ha det här mötet när mina vänner åkt hem. Det var en kall januaridag, en av de första det året. Jag hade åkt fram och tillbaka till Malung för att lämna min finaste bästa på tåget.

Jag sitter längst ut till höger på kökssoffan, min syster sitter på min vänstra sida, min bror sitter mitt emot min syster på hans plats och min mamma till vänster om honom på sin plats, min pappa sitter på kortsidan, närmast mig och mamma. Vi är inte så formella av oss, det finns inte utrymme för diskussion, är det något så är det så det är och ordet kompromiss är liksom ett dött uttryck, det fungerar inte i praktiken.

Alla tar ett djupt andetag, tills min pappa öppnar munnen samtidigt som min mamma börjar prata men det är han som hörs mest. Min mamma slutar prata och där sitter vi, en familj bestående av fem människor, som sakta förvandlades till fem trasiga, små.

De sa till mig att jag inte skulle lägga någon skuld på mig själv, just då undrade jag varför jag skulle göra det när det inte var mitt fel. Det kom ifatt mig, jag ägnade nätter åt att komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, att allt kanske hade blivit bättre om jag inte funnits, att jag var tvungen att göra allt bra igen, att det alternativet fortfarande var möjligt.

Men det var inte möjligt, skulle aldrig bli möjligt.

-

Jag är inte ledsen över att det är som det är nu. Det enda jag är ledsen över är att jag saknar hur allt en gång var och att det är så himla långt bort från nu att det känns som att det inte ens har hänt. Jag vill vara där igen. På Gråheden, i mitt rum, vid älven, i klassrummet. Det får mig att undra vart min barndom tog vägen, för den kittlar inte i skinnet längre. Den har försvunnit och jag undrar om jag kommer hitta den. Känna allt igen, hur det kändes att cykla på grusvägen åt vilket håll jag ville, hur långt jag ville, gå upp i skogen och springa runt alla träd, gå ner till älven och stirra på vattnet, springa till bussen varje morgon och åka den till skolan, gå upp på vinden där det var kallt och luktade på ett speciellt sätt, klä ut mig med kläderna i den blå kistan, sitta vid bordet i köket och äta middag med min familj.

Det är snart fyra år sen, men det känns fortfarande så himla nära.