Du är inte den bästa i världen. Men jag älskar dig, för att jag måste. För att man ska göra det.

"Du har valt bort arbete. Förövrigt kan jag inte hjälpa dig just nu"

Du har aldrig kunnat hjälpa mig. Ända sedan ni skiljde er har det varit såhär, en tunn tråd hängandes mellan oss. Du vill inte bry dig egentligen men ringer ibland för att du måste. Jag vet inte ens om du tänker på mig. Men när vi ses en gång om året och du blir full så gråter du och säger att du önskar att du var bättre. Det önskar jag också. Alla dagar önskar jag att vår relation var prickfri. Att jag stolt kunde säga att du var den bästa i hela världen. Jag biter mig i läppen när jag tänker på det, försöker säga det men det kommer ett nej i vägen. Du är inte den bästa i världen. Men jag älskar dig, för att jag måste. För att man ska göra det. Ibland dröjer det flera veckor innan vi hörs. Jag skickar ett sms och ber om pengar och klämmer in att du kan ju höra av dig och bara för att jag är vuxen nu betyder inte det att du slutar vara den du är. För några veckor sedan ringde jag och sa att jag ville flytta till dig, för att jag mår väldigt dåligt, för att jag behöver andas. "Sluta vara så dramatisk" sa du. När vi la på kokade jag igen. Det känns som att du helt slutat bry dig, att du skjuter mig ifrån dig. Kanske inte medvetet men jag är längre bort än nånsin nu. Och vår tråd går snart av.
Och jag ber inte om hjälp för att jag är lat, jag ber om hjälp för att jag mår dåligt, för att jag kan ligga uppe hela nätterna helt utan sömn och gråta, för att jag önskar att du fanns här varje dag och pratade med mig. Bara för att jag är 21 så betyder inte det att du avsäger dig allt ansvar.

Man slutar aldrig att vara en förälder, pappa.

THIS AINT LOVE ITS CLEAR TO SEE BUT DARLING STAY WITH ME

Jag ska skriva om det nu. Om hur det kändes, om hur varenda liten millimeter av ditt hjärta kan gå sönder på 4 korta minuter. Jag ska berätta om hur solen en gång värmde oss och om hur din hud såg ut när du låg bredvid mig där i sängen en hel natt med min röda lampa som enda ljuskälla. Jag ska berätta om hur du lämnade mig, hur du borrade in handen rakt i bröstkorgen och slet ut det enda jag kunde känneteckna som vårt och oss. Mitt hjärta, våra hjärtslag, våra andetag och vår värme.

Jag vet inte riktigt var det började. Efter många långa veckor då jag undvikit dig i korridoren så frågade du igen om den där konserten, om vi skulle gå tillsammans. I mitt huvud sprang det runt små förvirrade Alvor och jag ville säga nej, jag var fast besluten om att säga nej men det enda som kom ur min mun var "ja, men jo, det kan vi väl, du kan väl kolla upp det där". Jag ångrade mig redan sekunden efteråt, en våg av glömda känslor sköljde över mig, väckte mig, igen. Jag skulle ha sagt nej.

Vi började umgås igen. Vi tog en fika och jag berättade om det sjukaste engångsligget någonsin, du skrattade litegrann men lyssnade mest. Det kändes på något sätt som att du fattade att jag egentligen inte tyckte att det var så jäkla roligt. För det var det inte.
Vi sågs hela tiden, hördes av på sms eller så ringde någon och så bestämde vi att vi skulle ses när båda var klara i skolan. Vi gick ut och tog en öl och pratade i flera timmar, vi ringde varandra innan vi skulle sova och pratade om allt. Jag fann ett slags lugn i dina ögon, jag kunde vila där, även i din röst kunde jag vila. Som att allting runtomkring studsade emot det där skyddshöljet som jag döpte efter ditt namn. Ingenting kunde röra mig, förgöra mig. Inte när du var i närheten. Jag kände en värme inuti mig som jag aldrig känt förut, en trygghet jag knappt vågade tro på själv. Du fick mig att må så himla bra.

Det var som att jag, under hela den här tiden, levde i en bubbla. De sa det till mig, att jag skulle vara vaksam på vad som komma skulle och "han har ju faktiskt sagt hur han känner". Men jag kunde inte lyssna, när jag var med dig stod tiden still. Du var den bästa klippan att luta sig mot. Så mjuk och lugn. När jag berättade om hur fint jag tycker att mitt jobb är och hur tokiga de som bor där är så log du bara, nickade lite och kollade på mig, lyssnade med hela hjärtat. Det är exakt så jag vill att någon lyssnar på mig. När jag berättar om mitt jobb för andra är det lätt att man brister ut i något slags gapskratt och sen börjar prata om vad man åt till lunch men med dig hände aldrig det. Jag har aldrig träffat någon jag velat veta allt om så mycket som jag ville det med dig. Du tog liksom aldrig slut, alla dina tankar och känslor var som en jätteherrgård innanför dina revben. Ett hus med oändligt många rum, det fanns alltid något nytt att veta och jag var så nyfiken. Som ett barn på julafton ville jag öppna upp varje del av dig som om det vore mina alldeles egna julklappar.

Mitt uppe i allt det här så tappar du bort dina nycklar hem, det slutar med att du sover här. Hos mig. Det kändes inte konstigt alls, att du var här, att jag satt ute på balkongen med min syster och min bästa vän, att du låg i soffan. Du funkade så bra här, med min syster. Hon är annars så fruktansvärt blyg men jag tror hon gillade dig också. Jag tror hon gillade tanken på oss, jag tror hon såg att jag mådde bra. Att det förmodligen lugnade henne.

Herrarna i bandet Hästpojken skrev en gång en låt som heter "Utan personlig insats" där de bland annat sjunger "att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet" och det stämmer ju. Det är ju sjukt rimligt när det väl händer en men, innan så hoppas man alldeles för mycket för att man blir matad med lovord och känslor man trodde var på riktigt så man galopperar på utan att någonsin stanna för att sedan krocka rakt in i en betongvägg.
Det hände mig.

Vi levde i en märklig relation i ungefär två månader. Vi var inte tillsammans. Vi var jättejättebra vänner. Jag har aldrig blivit så vilseledd i hela mitt liv.
Skolavslutningskvällen slutar med att jag sitter på en brygga och gråter ur mig allt jag någonsin känt i nyfunna vänners armar för att mannen jag mer eller mindre älskar går iväg med någon annan och därmed raserar hela min bild av verkligheten och den fasta, trygga punkten är borta.
Jag sa hela tiden att "jag skulle kunna leva i det här hur länge som helst men skulle jag få reda på att han kysser någon annan skulle jag gå sönder". Och där låg jag på bryggan, eller det som var jag en gång i tiden. Där slog verkligheten hål på alla förhoppningar, den morgonen i tidiga juni.

Jag bad dig ringa mig. Det dröjde några timmar men lagom tills jag skulle möta min absolut ENDA håkankompis i Stockholm så ringde du. Jag stod mitt på Södermalmstorg och kände i hela kroppen att är det någon gång jag ska säga någonting så är det nu. Men jag kunde inte. Jag kunde inte säga det rakt ut till dig utan du fick gissa själv. Det enda jag fick ur mig var "du vet ju vad jag kommer säga, du är ju inte dum". Och det var du inte. Svaret kom inte som en överraskning, det hade redan legat och vaggat inne i bröstkorgen. Alla nätter, all gråt, alla gånger jag pratat om dig - då hade svaret legat där och vaggat. Jag började gråta, min enda håkankompis tittade på mig och förstod då vem det var jag pratade med. Hans bekymrade, vänliga hundögon. När vi avhandlat ämnet färdigt och bestämt att vi inte skulle höras på ett tag så vore det naturliga att lägga på, men du har aldrig hållit dig till såna normer. Du fortsatte prata om festen igår och jag var millimeter från att be dig hålla käften. Vi la på, sen hördes vi inte. På tre dagar.

Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv som jag gjorde efter det där samtalet, min kropp var avstängd för all kommunikation och jag kände ingenting. Min enda håkankompis och den finaste av klasskamrater följde med mig till Grönan och Arcade Fire. Ett band som ändå får en att känna något, borde göra i alla fall. Under No cars go står jag som ett ljus, tittar bara, rakt fram. Jag bryr mig inte ens om jag ser bandet. Någon låt senare flyger det konfetti och jag skyndar upp med mobilen för att ta kort. Men jag känner ingenting. Det enda jag känner är att det gör ont. Så fruktansvärt ont. Hela tiden.

Ingen har fått mig att må så bra som du, men ingen har heller gjort mig så ledsen som du. Jag kan räkna upp gångerna jag gråtit på pendeltåget hem på mina båda händer och det borde man inte kunna räkna alls. Dagen efter Arcade Fire låg jag i sängen hela dagen, bråkade med min syster, sa inte ett ord, sov. Sen blev det söndag och vi hade fortfarande inte hörts. Det låg någonting i bakhuvudet och gnagde hos mig, något jag var tvungen att få ur mig. Så jag hörde av mig. Författade ett sms och fick ur mig allt jag ville få ur mig. Svaret kom ett dygn senare. Sedan dröjde det dagar.

I år var första året jag var bjuden till ett midsommarfirande. Detta var något jag blev väldigt glad över att vara just med tanke på alla människor som var där, som jag tycker om så himla mycket. Jag såg framemot en midsommar utan att behöva oroa mig över vem du försvinner iväg med härnäst. En midsommar där jag fick vara jag helt ensam, där du inte var överhuvudtaget. I mina lyckligaste sekunder på dansgolvet, dansandes, stirrandes in i ett par nya spännande ögon till en låt jag hört alldeles för många gånger förut, så kände jag att jag nog var klar. Jag var klar med dig där och då och det kändes så himla bra.

Men så kollade jag mig omkring i rummet, tycktes mig se några konturer som liknade dina, gick fram och kisade lite för att verkligen se vem det var, för att sedan inse att; där sitter du, vi har inte setts sen avslutningen, sen jag berättade, vi har inte setts och nu är du här och förstör min fina midsommar.
Trycket över bröstkorgen som någon dag innan försvunnit var tillbaka och jag skyndade mig ut ur huset, försökte hämta andan, försökte att inte gråta, blev besegrad av paniken.
För där var du mitt i mitt perfekta midsommarfirande, som att ingenting hade hänt och bara andades. Grät över detta på gräsmattan senare, byggde upp något slags skal som krävde att jag skulle vara otrevlig och dryg. Gick hela kvällen så. Svarade kort när du försökte prata med mig och sprang in så fort du var i närheten.

Sen hamnade vi där ute ändå, i någon dyr designträdgårdsmöbel. Jag hamnade i någon slags förklararsits och försökte få dig att förstå varför jag tycker om dig, varpå jag började gråta igen. Men denna gång var jag inte den enda. Du som till en början satt mittemot mig flyttade dig så du satt bredvid och nära. Så vi kunde vara med varandra i varandras gråt. Så vi kunde ta det här jävla steget mot förlåtelse och fred så mycket fortare. Efter denna känsloorkan var det som att ingenting hade hänt, vi var vi igen och vi var där och vi firade världens bästa midsommar tillsammans.

Och nu har det gått dagar, veckor. Du har inte ringt en enda gång och jag börjar tro att vi slutar här. Jag känner ingenting längre, jag vet inte hur man gör det. Vi kommer aldrig komma närmre varann än  en dimmig midsommar. Du kommer aldrig gråta igen, jag kommer sakna dig. Jämt. För att du gjorde mig till en bättre person.
För att jag önskar att du fortfarande gjorde det.

In your eyes I rest my heart, when my body aint strong enough.

Han tar mig inte i handen fysiskt men jag känner den ändå. Kramar varenda millimeter och flätar ihop fingrarna med mina. Jag vet att han inte kommer göra det nånsin i det verkliga livet men det gör ingenting. Jag gillar honom ändå, han gör mig lugn.
En kväll går vi runt på Södermalms gator och pratar om allt som finns och lite till. Vi stannar vid en sunkig bar på en tvärgata och sitter där i timmar.
När han pratar så låter jag varenda ord sjunka in, varenda ord känns som liv och död. Han berättar att han inte tyckte om mig först, att jag verkade alldeles för negativ och sarkastisk. Men för några veckor sedan ändrade han uppfattning, han minns kvällen på Theodoras då. Han ler när han pratar om det.

Det är inte bara lätt, vi sjunker in i ett tungt samtalsämne och mitt hjärta börjar blöda. Han ser bekymrad ut när han pratar om det och jag förstår honom. Förstår varenda ord han säger, ingenting låter främmande eller konstigt. Det känns som att han tycker att det han säger inte är sant och att han överdriver. Men jag vet att det är så, jag har också förnekat men det är ingen idé. När vi går hem åt skilda håll sen har jag en tung sten i maggropen. Jag vill inte att det ska göra ont i honom. Ingen ska behöva känna det jag har känt.

Vi sätter oss ute på asfalten på den sidan av huset där det inte blåser lika mycket. Solen skiner för kanske fjärde dagen i rad och några grundskolebarn spelar fotboll på planen bredvid. Han börjar prata om sin bror och varje gång han gör det är det någon slags stolthet som lyser igenom, han ler hela tiden även fast det var en historia om en fingertopp som klämdes i en dörr och gick av. Det gör mig glad att se honom le. När han senare måste gå frågar jag om det verkligen är nödvändigt, då stannar han en stund till. Även fast jag inte säger något där i solen känns det ändå bra att slippa sitta ensam.

Och vi kanske aldrig kommer bli någonting men så länge jag har dig där jag har dig nu så är jag nöjd, i alla fall för en stund.

DET HÄR ÄR MITT POMPEJI EN FÖRLORAD STAD EN FÖRSVUNNEN VÄRME DÄR ALLTING FINT FINNS KVAR

I

Du tittar på mig och ler. Kisar med ögonen på det där sättet som gör att det brinner i hjärtat. 

Det är ingen skillnad nu, jag tog ett steg bakåt men det finns fortfarande ingen som tittar på mig på samma sätt som du. 

Din röst är lugn och avslappnad när vi pratar, du låter fortfarande nervös när jag frågar något. 

När du tittar på mig finns det ingen annan i rummet. Det är det som gör det så svårt att förstå. 

Hur din blick kan skära genom vilka barriärer som helst, hur din röst kan värma ett så utslaget hjärta som mitt men fortfarande inte känna ett jävla skit.

Vi pratar om dig efteråt, att du är lugn och mogen. En sådan man ska tycka om. Och jag kan inte sluta. 

Föreställer mig hur du ligger med armen runt mig i min säng som om jag vore den enda du hade, det enda livet du någonsin brytt dig om. 

Jag gör alltid såhär, förstorar upp händelser så de gör tillräckligt ont för att kunna skriva om dem. Nu är du en av alla jag skrivit om.

Jag lovade mig själv att inte gråta, men känslorna blev för stora när jag i söndags satt och upprepade scenariot i huvudet.

Vad du skrev, hur du varit. Om och om igen. Och så alla frågetecken, varför det aldrig blev. 

Jag var uppriktigt glad ett tag, det flög fjärilar inuti kroppen och efter tidigare krigsskador i hjärtat såg jag ett slags ljus, ett hopp. 

Det kändes som att det faktiskt skulle gå bra på riktigt. Jag skulle få vara med dig, det skulle ta tid men det gjorde inget. Du skulle vara min.

Vi skulle vara varandras. Det värmde i hjärtat att känna att du såg mig. Jag trodde på livet när mina vänner sa att det finns något där, att det inte bara var i mitt huvud. 

Jag vågade hoppas på något fint efter att ha blivit så brutalt sårad någon månad tidigare. När jag berättade för min mor om dig så sa hon att, det är vår tur nu.

Hon sa att man ska gå igenom mycket skit för att komma dit vi är nu och det är vårt år, Alva. Nu kommer det gå bra. Så jag hoppades, på oss, på livet. Började träna, slutade dricka.

Gav något slags välmående en chans. Det gick bra. 

Varje gång jag såg dig ville jag krama dig så jävla hårt och aldrig släppa. Du var min väg ut ur skiten. 

Du var min väg in i den. 

Och jag tog det inte på så stort allvar för man ska vara försiktig med sånt, så man inte grottar in sig. Fastnar. Sa att jag inte alls ville ha något seriöst med dig när jag pratade om dig. 

Det var ingen som hoppades på oss, alla sa att det skulle gå åt helvete och jag visste väl kanske det också men jag ville bevisa att alla hade fel. 

Så jag skyller det här på dig nu. Allt är ditt fel. 

Jag vill inte vara din vän.

Jag vill vara ditt allt. 

II

De stunderna du tittar på mig så känner jag mig vackrast i hela världen. 

Små korta sekunder som bekräftar min existens. 

Du är den enda som säger mitt namn mer än två gånger om dagen. 

Och jag vill ha dig som en jävla tok just nu.

När jag tänker på dig blir det ibland så att jag inte kan andas. 

Jag minns:

när vi dansade

när du la din arm runt mig i soffan fastän vi aldrig pratat med varandra

när du kramade mig i cafeterian

när du frågade om vi skulle gå på bio

när du kom till theodoras fastän klockan var alldeles för sent

när du tog min hand på bussen och kollade på mitt nagellack och senare sa att

du är så cool Alva, som säger vad som helst

Jag minns alla gånger vi suttit ner och pratat

när du åt middag och jag höll dig sällskap på ditt initiativ

jag minns exakt allt

och jag förstår inte ett jävla dugg.

Ser dig leende, tyst och kall. Hand i hand fast vi inte får varann.

I
Dina händer är mjuka mot den bara huden. Det klibbar och sticks lite när du pressar huden mot min, det är trångt och varmt. Jag lägger huvudet precis där ditt hjärta sitter, känner hur du rör dina fingrar upp och ner på min arm. När jag blundar känner jag mig mer trygg än nånsin. Efter ett tag vänder vi på oss, dina varma andetag i nacken och armen runt min kropp, hela min hud brinner när du rör vid mig. Djupa andetag, en sömn som aldrig kommer. Ligger där och blundar, önskar att det alltid skulle vara såhär. Hur full jag än var kommer jag aldrig glömma hur dina andetag brände i nacken, hur hela min kropp skälvde varje gång du andades in djupt.
Jag vaknade när du kravlade dig upp ur sängen på natten, det blev kallt så fort. Morgonen efter låg du där igen. Jag minns; din doft, mina fingrar på din rygg, innanför skjortan, på bara huden. Sen gick vi.

II
Det var kallt ute, den sista novemberdagen detta året. Klockan var alldeles för mycket och min kropp alldeles för snurrig. När ni gick kunde jag inte andas, kroppen gjorde ont och jag skakade. Grät som om jag aldrig gråtit förr. Så hon hämtade dig, förklarade i hissen att såhär ligger det till. När jag suttit ner och lugnat mig kom hon tillbaka, sa att du var med henne.
Mitt hjärta har aldrig slagit så hårt och allt rann över mig igen. Minns mig själv stå i hallen med ansiktet i händerna, mumlandes, att jag tycker om dig och att jag inte vet vad jag ska göra.
Minns; dina utsträckta armar, hur jag försvann gråtandes in i den välbekanta famnen som jag snart känner till varenda centimeter av, orden ur din mun, att du tittade på mig med de finaste ögonen, att du var tvungen att gå sen.
Hon sa att du sov där, att ni myste och sov. "Vill du verkligen veta?" frågade hon.
Minuterna innan du försvann iväg med henne i en taxi stod du i min hall. Med mig i armarna.
"Du är så himla fin" sa du. Sen var du borta.

III

Jag ser dig ibland, får inte gå fram
och hålla din hand
Det kommer gå bra, jag vänjer mig snart

Vi skulle vara perfekta tillsammans. Jag kunde somna i din famn varje kväll och aldrig mer drömma de där mardrömmarna. Du hade fått ha din fotboll om jag fick ha mina romantiska komedier, om jag fick ha dig. Jag skulle inte byta ut din parfym mot någon annan i hela världen och om du ville skulle jag klia dig på ryggen tills du somnade. Jag skulle sjunga fånigt för att få dig att skratta, göra till rösten på det där sättet som är så kul. Jag skulle lyssna på dig, på vad du än skulle ha att berätta. Jag skulle inte byta ut dig mot någon i hela världen.

Tack.

Jag vill säga tack. Tack för att jag fick lära känna dig, vara nära dig, älska dig och hata dig. Tack för att du fick mig att förstå min egen mognad, för att du fick mig att inse att jag förändrats och att förändring är någonting bra. Tack för att du satte mig i konstiga situationer jag var tvungen att hantera. Tack för att du på något sätt aldrig fanns där men ändå fanns där hela tiden. Tack för alla gånger du fått mig säga saker jag annars aldrig skulle säga. Tack för att du fick mig att växa.
Tack för att jag aldrig fick stå i centrum, tack för att du fick mig att hålla mig på min kant. Tack för att jag fick vara din bästa vän samtidigt som jag inte var det alls.
Tack för att du fick mig att inse att jag är värd någon mycket bättre. Någon som är på riktigt. Och tack för att jag tyckte om dig för mycket för att be dig dra åt helvete.

jag hoppas att din nästa och du får ett finare förevigt

På regnvåt asfallt faller himlen ner över ett mulet Göteborg. Lugnet efter stormen. Vi höll inte ut länge hon och jag. Syret i luften vi andades tog slut någonstans en Stockholmsnatt, på en uteservering i alkoholdimma och nikotinrus. Jag tror inte våra ben bär oss längre, inte på samma sätt. Du sitter hemma i ditt flickrum och stirrar upp i taket, biter dig i läppen och tänker att; jag är så trött på mänskligheten, på människor som inte beter sig. Några mil bort ligger jag i mitt flickrum, stirrar sönder den fula fågeltapeten och tänker att; nu är det nog. Jag orkar inte springa längre. Mänskligheten är en utdöd art.

Vi drömde oss bort, vi skulle ta över världen, skapa ett kungarike som endast var byggt för oss. Fyllt av det vi gillade mest; bra jävla musik och snygga män och lyckorus och öl. Men du lät det brinna upp. Jag lät askan ligga kvar. För någonstans i det här svarta hålet vill jag tro att vi kommer se ljuset igen. Det fanns en chans till, en chans som föll lika hårt mot marken som spöregnet i torsdags. Och inne på stället stod du, helt svart i ögonen; Du vet vad som är fel, sa du. 

Det enda felet där och då var du.

Vet du att jag blev så förbannad på dig att jag var nära på att be dig dra åt helvete?

Vet du att jag var så arg att jag föll in i min bästa väns famn och grät.

Han som du sa inte kände mig som du.

Jag tror det handlar om förändring och förändring är bra. Förändring är bäst. Den ständiga personliga utvecklingen har vi allt att tacka för. Jag hade inte velat vara 14 hela livet, till exempel. Jag vill kunna växa, hantera situationer bättre. Och jag har vuxit. Utan dig. Men du såg aldrig. För upptagen med att se dig själv, och människor som kanske inte brydde sig lika mycket som jag. 

För oss finns det ingen himmel. Vi åker rätt ner i marken, begraver oss tillsammans. Ingen aska, inget syre. 

Du sa att det gjorde ont. Att det gör ont. En smärta jag tror är övergående för dig, men som värker hela tiden i mig. Jag satt uppe hela natten och skrek efter dig. Grät tills jag fick ont i huvudet. Så jag hoppas att din nästa och du får ett finare förevigt. 

För här tar allmän väg slut och du måste börja gräva fram din egen.