Himlen är ett hudfärgat draperi som sträcker sig mellan dig och Georgia. Hon håller dig i handen så hårt att naglarna och fingertopparna borrar in sig i huden. Du har kvar märken av detta nästa dag. Du torkar ut dig själv i värmen, tanken på att brinna upp ligger dig varmt om hjärtat. Resterna av dig skulle vara vitt fint pulver och skrivmaskinsskrivna ord på spillda papper.
Solen dränker öknen och du är i Ventor igen. Promenerar mellan husen i silverkappan. När du vaknar ur dvalan ligger du på en obduktionsbänk. Man ska undersöka vem som ligger bakom S.C.U.M. När de frågar säger du att det var Andy, presidenten och Louis som skapade S.C.U.M. Du var snäll och skrev den åt dem.
Tillbaka i laborationsrummet med Cosmogirl, utanför i det blöta gräset leker albinovita kaniner. Du frågar var hon varit, hon svarar ingenting. Dina händer är flygande gnistrande över svarta tangenter och motorvägen därifrån. Det här är vår drömfakultet, vårt knark och vår väg härifrån.
För ett heltal större än noll är fakulteten lika med produkten av alla heltal från 1 upp till och med talet självt. Drömfakulteten är en funktion inom matematiken. Den mest komplicerade, mest svårräknade.
Ditt hår är stripigt och du har inte duschat på flera dagar, du tänker att snart är det dags att klippa av den är skiten. Du är trött nu, sitter mest vid skrivbordet på hotellrummet framför skrivmaskinen. Dina fingrar har skavsår och värker. Du är trött.
Långa dagar kan du ligga i sängen utan att titta. Långa dagar kan jag ligga i sängen och stirra upp i taket, undra vad du gör just nu.
Klipper av mitt hår i väntan på någonting.
Det här är bara råtext. Så säger du om allting du skriver, att ingenting är färdigt. Det behöver aldrig bli klart då man kan fylla på ett dokument ända tills man dör, då är man inte kapabel till någonting längre. Då kan man inte röra sig. Då kan man inte längre känna något överhuvudtaget. Framförallt inte få andra att känna någonting, inte skriva.
Placerar kroppen vid din sida, tänker att vi två är ett pussel som hör ihop. I vårt pussel fattas inga bitar, när jag placerar mig vid din sida sitter vi ihop med ett litet klick. I drömmarna förstås, i verkligheten finns bara ofärdiga pussel, pussel där det fattas en kantbit, eller en bit i mitten. När jag tänker på oss i drömmarna så tar du min hand och lägger läpparna på den en kort sekund. I drömmarna så kan vi sitta på ett café och le mot varandra och du kan röra handen över min rygg och jag kan dra fingrarna längs ditt hår.
Tänker att om jag kunde leva i drömmen så skulle jag aldrig behöva känna ångest.
(Varje gång du möter min blick, tänker jag.)
Och historien kan ändras hur många gånger som helst, det behöver aldrig vara något från A-Ö. Jag kan börja på k och aldrig sluta. Aldrig. Sluta. Känna. Något.
Vi kan spela om skivan hur många gånger vi vill för i drömmarna så förändras ingenting. Man behöver aldrig vara rädd för att någon annan ska krypa in under huden, jag behöver aldrig oroa mig för att någon annan ska passa perfekt vid din sida.
Huden är torr i ansiktet, för många sena nätter och för lite ork. Sminket är det samma varje dag och
groparna under ögonen ser numera ut som svarta hål. Detta för att livet är ett svart hål som slukar en hel. Livet är ett svart hål som suger i sig mitt hjärta med ett sugrör. Det tar tid och det gör ont.
Men man kan täcka allt så bra idag. Jag kan få mina svarta hål att försvinna med ett penseldrag, jag kan låtsas att hjärtat är helt genom att forma läppen till ett något utdraget u.
Man kan lura verkligheten att man lever i drömmen.
Och man kan lura människorna runt omkring en att allt är ”helt okej” samtidigt som man känner att man fungerar lite som ett jordskred. När jag gick i sexan så skrev vi om naturkatastrofer, den jag kunde identifiera mig mest med då var ett jordskred. Hur allt faller neråt och exploderar inifrån. Fast då tänkte jag att jag aldrig kunde rasa, att jag aldrig skulle förstöra sådant jag byggt upp.
Hela mitt liv är ett jävla jordskred.
Jag vill tacka; dig, dig, dig och dig för din medverkan i projektet ”tappa varje liten del av mig själv som går så att jag kan stå”. Jag vill tacka mig själv för att jag aldrig reste mig.
Skämt åsido, du borde faktiskt försvinna nu.
Det är tomt här snart, när jag kom var alla platser upptagna och nu är varenda stolsrygg tom, inte längre klämd av något obekvämt tyg. Jag sitter och ska lämna snart. När jag går ut genom dörren så kommer den kalla oktoberluften sluka all värme och,
när jag går ut genom dörren så stängs en annan.
