torsdag 15 december 2011

haligh, haligh, a lie, haligh

Det är december. Vissa dagar är det kallt, andra varmt. På nyheterna pratar de om snöstormar som aldrig kommer, hur Sverige snart ska täckas i snö. Men jag ser inget av det, marken är fortfarande grön och bilrutorna endast fuktiga. Men man ska nog inte klaga, det finns så mycket som försämras när den där vintern kommer. Så mycket man kan klaga på, skylla på. Men jag längtar efter snön, för min födelsedag har alltid varit vit. Som den där gången när jag fyllde fjorton och fick en digitalkamera, min allra första. Det hade inte snöat alls mycket under hela december men så kom snön på min födelsedag. Jag gick ut på trappan i nattlinnet och fotade snöfallet, kylan i luften förvandlades till värme inuti.

kommande stycken handlar om olika personer.

1. När slutade jag att vara okej? Var det något jag gjorde som inte förväntades och isåfall vad. Jag ser oss fortfarande utanför det där caféet. Vi står och sparkar i marken med våra kängor och röker, cigarett efter cigarett. Sen går vi in, sätter oss och pratar inte. Vi bara sitter där, vid ett tillfälle tar du upp en bok du köpt skriven av en filosof. Du berättar om den och dina ögon lyser. Det var alltid så, de mest otippade saker var du intresserad av. Till exempel, den där filosofen och billie the vision. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på dig, att jag inte saknar. För det gör jag. Jag vet inte ens var du är eller vad du gör. Har inte hört något från dig på snart ett år. Det spelar ingen roll om jag slänger iväg ett sms, du kommer ändå inte svara på det. Jag önskar att jag såg dig någon gång. Att du är vid liv i alla fall. Och att du svarar på nästa sms jag skickar. Men det går dagar och månader, sen har jag glömt att jag ens skickade ett sms. Så jag skickar ett till.

2. Vrider mig i sängen, drömmer mardrömmar, sover oroligt. Det är nog inte du som gör att det är så. Kanske skriver jag det bara för att fylla ut. Men, jag saknar dig. Tänker på hur allting var så lätt förut. Nu känns det som att du driver bortåt varje dag som går och jag undrar hur vi skulle vara om jag aldrig aldrig aldrig hörde av mig. Om du skulle göra det. Och jag undrar när du tänkte berätta att du kommer hit snart. Och vart du kommer sova. Det var alltid så lätt med dig, du sa någonting och jag svarade, sen skrattade vi. Nu är det mer att, jag säger någonting, du kanske svarar, sen är det tyst. Förut var du den enda i hela världen som var på riktigt. Den enda som kändes i mig. Om någon skulle rycka bort dig ur hjärtat skulle det göra ont. Jag klippte bort dig helt själv, lät endast små bitar sitta kvar.
Tänker att jag är alldeles för dramatisk för dig, att du aldrig har varit så. Att livet för dig är så lättsamt. Men för mig är det svårt, för du är där borta och jag är här och jag saknar dig varje dag. Önskar att vi hördes som förut. Men det gör vi inte. Jag har lärt mig att sova utan dina godnatt.


söndag 11 december 2011

f-a-m-i-l-j

Hur löven faller om hösten. Sakta singlandes neråt, vilandes på marken. Hon frågar om det är kallt ute, jag tänker att det inte gör någon skillnad om jag svarar fel för du kommer ändå inte röra dig därute, du blir rädd då. Det är kallt ute, svarar jag. Frosten lägger sig över löven på marken och vi väntar på snön. Det går veckor innan den kommer och när den kommer, så faller den fort, försvinner i samma sekund. Jag tror att marken äter vintern. Den tar allt dåligt. För den delen kommer det inget bra ur den heller, mina nyplanterade smultron som jag satte i en kruka en varm julidag växte aldrig. Det blev bara fler smultronblad, men inga bär. Inga sötsura bär.

-

Det är sommar på Gråheden och min pappa står vid grillen, jag leker i skogen med min syster och vi springer bakom huset. Hundarna skäller på oss när vi springer, deras hundgård ligger på en höjd från huset och i sluttningen växer det smultron. Vi plockar, slänger alla de bruna, smakar de som är röda. I min mun smakar det sött och surt och sommar. Frihetskänslan som infann sig när rektorn haft sitt sommartal i kyrkan och man hade suttit på sin plats i sitt klassrum, fått ta emot ett pris för att man varit bäst på nutidskrysset, fått sin tårtbit, fått sin kram av sin lärare (som man aldrig ville ha ör det var konstigt, luktade inte mamma). Då var det sommar. Då kunde man cykla ner till älven medan pappa gick bredvid med en hund i varsitt koppel, i varsin hand. Där gick mamma, där gick min syster, där gick min bror. I eftermiddagssolen gick vi ner för att titta på hur älven brusade där det var som mest strömt. Jag tänkte alltid att om jag åker båt i älven någon gång och hamnar där, i strömmen, så dör jag. Vi åkte alltid uppströms med båten, aldrig till strömmen. För då dör man.

Så går vi hemåt igen, det är lite kyligare ute, lite mer mygg. Sätter oss inomhus och tittar på tv. Med varsin chipsskål i handen sitter vi på rad, mina syskon och jag. Min pappa och min mamma satt kvar vid köksbordet och pratade. Hon med ett glas rött vin, hand med en iskall öl.

Hon säger god natt till mig med ett leende, jag säger att hon ska låta det vara tänt i hallen och dörren ska vara öppen. När hon har gått ner för den gröna trappan så lägger jag täcket över huvudet och blundar.

Det är morgon, jag går upp först av alla och bankar på deras dörr, de ber mig att göra frukost som ett trick för att jag ska gå därifrån. Men jag ger mig inte, tänker att det minsann, får de fixa åt mig. Så äntligen är vi alla nere i köket, på bordet står det fruktyoghurt och ägg så det räcker till alla i familjen. Där står oboyburken och skivorna av skogaholmslimpan ligger i en smulig hög. Så pratar vi om vad det ska bli av den här dagen och jag säger att jag vill åka och bada, men får ett nej som svar. Då springer jag upp på mitt rum och gråter och tänker att mitt liv är en film och någon räddar mig snart. Min pappa kommer upp för trappen och är förstående och snäll, någon timme senare åker vi och badar. Allihopa. Solen skiner över skogstjärnen och vi har med oss matsäck. Alla badar och skrattar, och nu tänker jag att det var de här dagarna som var finast. Och jag saknar dem.

Men det var inte sådär fint och perfekt hela tiden. När vi blev äldre förändrades något, det blev mörker istället för ljus. Den ena gick och la sig medan den andra stannade uppe och pratade om livet alternativt lyssnade på en och samma låt om och om igen och grät.

Allt blev svart.

-

Vi sitter vid samma bord som vi åt frukost vid den där soliga sommardagen. Dagarna innan har jag haft mina finaste vänner på besök och firat min födelsedag, ensamheten som bor hos mig blev lite mindre när jag hade sällskap. Men så åkte sällskapet och i mig bildades ett stort hål.

Jag visste att den här dagen skulle komma, min syster hade dragit mig åt sidan och sagt att vi skulle ha det här mötet när mina vänner åkt hem. Det var en kall januaridag, en av de första det året. Jag hade åkt fram och tillbaka till Malung för att lämna min finaste bästa på tåget.

Jag sitter längst ut till höger på kökssoffan, min syster sitter på min vänstra sida, min bror sitter mitt emot min syster på hans plats och min mamma till vänster om honom på sin plats, min pappa sitter på kortsidan, närmast mig och mamma. Vi är inte så formella av oss, det finns inte utrymme för diskussion, är det något så är det så det är och ordet kompromiss är liksom ett dött uttryck, det fungerar inte i praktiken.

Alla tar ett djupt andetag, tills min pappa öppnar munnen samtidigt som min mamma börjar prata men det är han som hörs mest. Min mamma slutar prata och där sitter vi, en familj bestående av fem människor, som sakta förvandlades till fem trasiga, små.

De sa till mig att jag inte skulle lägga någon skuld på mig själv, just då undrade jag varför jag skulle göra det när det inte var mitt fel. Det kom ifatt mig, jag ägnade nätter åt att komma på hur jag hade kunnat göra annorlunda, att allt kanske hade blivit bättre om jag inte funnits, att jag var tvungen att göra allt bra igen, att det alternativet fortfarande var möjligt.

Men det var inte möjligt, skulle aldrig bli möjligt.

-

Jag är inte ledsen över att det är som det är nu. Det enda jag är ledsen över är att jag saknar hur allt en gång var och att det är så himla långt bort från nu att det känns som att det inte ens har hänt. Jag vill vara där igen. På Gråheden, i mitt rum, vid älven, i klassrummet. Det får mig att undra vart min barndom tog vägen, för den kittlar inte i skinnet längre. Den har försvunnit och jag undrar om jag kommer hitta den. Känna allt igen, hur det kändes att cykla på grusvägen åt vilket håll jag ville, hur långt jag ville, gå upp i skogen och springa runt alla träd, gå ner till älven och stirra på vattnet, springa till bussen varje morgon och åka den till skolan, gå upp på vinden där det var kallt och luktade på ett speciellt sätt, klä ut mig med kläderna i den blå kistan, sitta vid bordet i köket och äta middag med min familj.

Det är snart fyra år sen, men det känns fortfarande så himla nära.

lördag 3 december 2011

I don't wanna cry my whole life through, I wanna do some laughing too.

Jag har väntat länge nu. På det där som ska börja, de kallar det livet men för mig är det något helt annat. Det är en vana, ett system som aldrig förändras. Jag skulle vilja bryta mig ut och jag antar att det enda som hindrar mig från att växa till en annan, bättre människa är mig själv och hur allt en gång var. Det är svårt för mig att acceptera att det som har hänt tidigare, har hänt. Det är ingenting som händer nu. Alla ord och elaka skratt förföljer mig hela tiden. Formar mig, får mig att se mig själv som det där internetmobbade fettot som ingen tyckte om. Eller hon som är så ful att ingen vill röra vid henne, inte ens med en tång. Och jag hatar alla som har bränt in det här i mig. Vill slita ut mig själv ur mig själv, placera mig någonstans där jag finner mig mer bekväm med tillvaron. Nu är det inte bekvämt alls. Det är som att jag hela tiden går runt i en tröja som sticks, en sån man bara vill ta av sig men man måste ha den på sig för ens mormor har stickat den. Och det här är den smutsigaste tröjan någonsin. Jag vill inget hellre än att slänga den.

Jag ber er inte att förstå, ber heller inte om bekräftelse. Vill bokstavligt talat inte höra att jag är fin som jag är. För jag ser inget fint. Jag ser det fula, som kliar och sticks. När jag får höra hur fantastisk jag är, studsar det tillbaka, försvinner. Allt som är bra går upp i rök. Ibland efter några dagar, ibland samma sekund.

Höst. Jag föll någon gång i mitten av september, stod utanför en krog på söder och pratade i telefon med världens finaste bästa. Spände käkarna och försökte andas mellan orden, gjorde allt för att inte bryta ihop. Lät orden sjunka in, du var påväg bort, gick väldigt fort och andades tungt. Det var kallt ute då, jag stod utanför ett kontor som hade fönstret öppet, gick i cirklar på gatan och tittade på när fönstret stängdes. Tänkte att personen där inne kanske blev störd av mitt samtal. Tiden stod still där, jag vet inte vart VI var påväg. Din röst var helt normal, som om inget hänt som om faktumet att jag någon dag innan berättat för dig hur jag kände inte rörde dig i ryggen. Jag förvandlade dina ord till ord jag ville höra, försökte hålla ihop mig själv, rädda mig själv från att gå sönder. Men så brast det. Som att hela kroppen krossades som porslin på den lilla gatan. Min vän var påväg därifrån och på håll tittade han på mig med sina bruna ärliga ögon. Och jag sprang mot honom, hamnade i den finaste famnen och grät. Så promenerade vi till Slussen och jag åkte hem. Lyssnade på "Vi förtjänar att bli lyckliga", kände att jag förtjänar nog ingenting. Inte utan dig. Sen föll jag hela tiden, reste mig upp men föll igen. Hösten funkar så.

Och nu är jag så jävla ensam, jag tycker om så lätt, kastar mig i vattnet men vet inte om det är kallt eller varmt, undrar om allt är värt det, försöker hitta ett sätt att komma ut ur mig själv, förgöra allt som gör ont.
Och jag tänker att jag vill att alla personer som har gjort mig illa ska inse att de bör be om ursäkt för att dem förstört mig. Säga förlåt och att de ångrar sig och sedan försvinna.
För jag är så fruktansvärt trött på mig själv nu, när jag ser mig själv i spegeln ser jag ingenting. jag skäms så fort jag går utanför dörren, jag får ångest när jag är ute.
Jag har svårt för att veta vem jag är. Om jag är samma fetto som i grundskolan, om jag är den tjocka tjejen man busringer till, om jag är hon som är så ful att man tittar och pekar och skrattar, eller om jag är den där fina människan. Den sistnämnda, känner jag inte alls.