måndag 8 september 2014

Du är inte den bästa i världen. Men jag älskar dig, för att jag måste. För att man ska göra det.

"Du har valt bort arbete. Förövrigt kan jag inte hjälpa dig just nu"

Du har aldrig kunnat hjälpa mig. Ända sedan ni skiljde er har det varit såhär, en tunn tråd hängandes mellan oss. Du vill inte bry dig egentligen men ringer ibland för att du måste. Jag vet inte ens om du tänker på mig. Men när vi ses en gång om året och du blir full så gråter du och säger att du önskar att du var bättre. Det önskar jag också. Alla dagar önskar jag att vår relation var prickfri. Att jag stolt kunde säga att du var den bästa i hela världen. Jag biter mig i läppen när jag tänker på det, försöker säga det men det kommer ett nej i vägen. Du är inte den bästa i världen. Men jag älskar dig, för att jag måste. För att man ska göra det. Ibland dröjer det flera veckor innan vi hörs. Jag skickar ett sms och ber om pengar och klämmer in att du kan ju höra av dig och bara för att jag är vuxen nu betyder inte det att du slutar vara den du är. För några veckor sedan ringde jag och sa att jag ville flytta till dig, för att jag mår väldigt dåligt, för att jag behöver andas. "Sluta vara så dramatisk" sa du. När vi la på kokade jag igen. Det känns som att du helt slutat bry dig, att du skjuter mig ifrån dig. Kanske inte medvetet men jag är längre bort än nånsin nu. Och vår tråd går snart av.
Och jag ber inte om hjälp för att jag är lat, jag ber om hjälp för att jag mår dåligt, för att jag kan ligga uppe hela nätterna helt utan sömn och gråta, för att jag önskar att du fanns här varje dag och pratade med mig. Bara för att jag är 21 så betyder inte det att du avsäger dig allt ansvar.

Man slutar aldrig att vara en förälder, pappa.