söndag 31 januari 2010

stjärnfallet är jag och du är himlen jag föll från den dan

vilka är ni som läser den här bloggen? majoriteten av alla som kommenterar är anonyma och den faktan gör mig galen! Något jag fortfarande funderar på är vem som citerade nordpolen, jag undrar också vem som ville röra mig, och vem som skrev världens längsta finaste kommentar och skrev att jag var vacker. Dessa små saker som lyser upp min vardag måste komma från några personer och jag vill veta vilka!


klockan är 00.05. Jag tittade på skins alldeles nyss och höll på att börja gråta. Jag hatar att sova ensam och jag hatar att vara ensam och jag hatar tanken på alla lyckliga par och jag hatar att bli kär. Jag hatar misstankarna jag har om andra och jag hatar att jag tror att man inte kan tycka om mig. Jag hatar min spegelbild och jag hatar min sociala oförmåga. Jag hatar att jag nästan glömt bort hur man kysser någon och att jag bara kysst tre personer. Jag hatar att alla andra har legat med någon och jag hatar kärlek. Jag hatar Håkan Hellström för det han skriver och gör med mitt hjärta. Och jag hatar ___ för det han river upp och gör med mitt hjärta.
Och jag hatar mig själv som aldrig kan rycka upp mig och tro på något.
Jag tror inte på något.

tisdag 26 januari 2010

I wish you'd hold my hand when I was upset, I wish you'd never forget the look on my face when we first met.

är jag verkligen så hopplöst olycklig som mina ord säger? Det var två som svarade på vad de ville att jag skulle skriva. Båda ville att jag skulle berätta om att vara kär, om smärta och ångest och så vidare. Jag tror jag tar det fel. Jag vill ju inte vara så dyster egentligen. Men det är så himla lätt att vara svart när alla andra är färgglada.

Jag ska utreda begreppet ''olyckligt kär''. Jag har varit olyckligt kär tre gånger. Jag har varit kär tre gånger. Så tre av tre lyckades jag pricka in fel hjärta. Jag vet inte hur det känns, jag har slutat känna efter.

Nummer ett:
Jag gick i femman och spenderade mina somrar i Gävle tillsammans med min vän Emelie som bodde på samma gata där min mormor bodde som jag spenderade mina somrar hos. Jag föll för en kille som gick i hennes klass och jag skrattar åt det nu men då var det stort. Vi kallar honom X. X och jag kom i kontakt genom den alldeles fabulösa sidan Lunarstorm där jag förövrigt band alla andra kontakter med människor jag har idag som inte bor i Dalarna. Hur som helst så är han ungefär det värsta som finns har jag kommit på nu i efterhand. Jag vet inte ens varför jag blev kär i honom. Jag tror det var ögonen.
Vi pratade om att gå på bio när jag skulle komma till Gävle och skrev puss och kram och puss och smek och puss och puss och puss. Allt det där betydde hela världen. Puss var inte ett ord det var ett verb. Det var vad han ville göra när vi sågs.
Han skulle inte ens röra mig med en tång. Han var så jävla elak.
Hans vänner var också elaka. Jag förstår inte varför. Idiot.

Nummer två:
jag gick i åttan och det gick en kille i min klass som hade bruna ögon. Han spelade givetvis ett instrument och vi åkte samma bussträcka till och från skolan. Han brukade sätta sig bredvid mig ibland och prata. Vi pratade ofta om musik och jag började lyssna på alla skitband i hela världen. Jag försökte introducera honom till musik som jag lyssnade på och som han skulle kunna gilla. Han gillade en låt med Coldplay. Jag sa att jag älskade den fast den ungefär var den sämsta jag nånsin hört. Jag älskade allt med honom. Jag älskade hans röst, älskade hur han sträckte på sig när han satt ner, älskade hur han såg ut när han försökte spela en slinga i en låt på luftgitarr. Eller nej, det gjorde jag inte alls. Men han var fin och inget särskilt egentligen. Inte en sådan som någon särskild skulle falla för. Men jag gjorde det och jag berättade i ett sms till honom och den natten var jag så jävla nervös på att få svaret att jag inte kunde somna. Jag skrev med röd tusch i mitt skrivblock utan att se vad jag skrev. Det stod något om att han var min flytväst när jag simmar i djupt vatten.
Jag ville så gärna vara hans.

Nummer 3:
Det var hösten i ettan och vi kallar honom ingenting. Om ingenting läser detta så tänker jag att det inte gör något för det här har gått över. Det finns inte kvar något sådant som jag tänker beskriva här. Jag och ingenting träffades på en buss hem från Göteborg och kvällen innan hade ingenting varit på samma fest som jag. Jag pratade inte med ingenting då för att ingenting hade druckit för mycket och låg däckad, logiskt nog. Vid Nils Ericsson-terminalen klev jag på bussen som skulle ta mig till ett grått Stockholm. Min vän Jesper skulle ha mött mig på stan innan jag skulle åka hem men han hann tydligen inte så när Jesper skulle säga hejdå hade han och hans dåvarande flickvän med sig Ingenting. Ingenting klev på bussen. Han var det snyggaste jag någonsin sett. Fast där och då tänkte jag att jag aldrig i hela världen skulle börja prata med ingenting för att i sjuan berättade en person klart och tydligt för mig att INGEN NÅGONSIN SKULLE VILJA RÖRA MIG, INTE ENS MED EN TÅNG, DU ÄR SKOLANS FETTO. Jag klev ur bussen för att ta luft i Jönköping och sa mina första ord till honom. Någonstans närmare Stockholm klev många av och han satte sig bredvid mig. Resdagen till ära hade jag köpt ett nummer av sonic med Annika Norlin (som är min favoritkvinna i hela vida världen) och jag tittade i den lite och kommenterade vissa bilder. Jag bjöd ingenting på godis och jag har glömt bort vad vi pratade om ända till Stockholm. Jag minns bara att jag var väldigt nervös och att jag hade en näsa och en haka som hörde ihop. Han var yngre än han såg ut.
Jag åkte på hans kort hem till Bredäng. Han gick av i slussen. Vi bytte nummer. Och jag lyssnade på nicest thing varje dag och varje sekund. Mitt hjärta stod i lågor.
Vad hände sen?
Jag har ingen som helst aning. Han ville aldrig ha mig, mitt livs största nederlag.


Och nu sitter jag här och skriver samtidigt som jag tror att jag börjar bli kär igen.
Han är någon jag sällan träffar, någon som är väldigt väldigt svår att prata med, någon som gör mig nervös och fruktansvärt osäker, någon som är fruktansvärt vacker när han spelar gitarr.
Men vem skulle vilja röra mig, ens med en tång?

söndag 17 januari 2010

Det har glömts ett hjärta kvar i frosten

Förra hösten kastade jag mitt hjärta framför ett tåg. Vad jag inte visste då var att det inte skulle slamsas sönder, det skulle fastna.
Och som det fastnade.
Att vara kär handlade om att inte våga prata för sig själv. Att skicka iväg ett sms med några få ord som gjorde en helt naken. Att få svar. Att fundera på vad man själv svarade hela tiden, även nu. Att ångra sig. Jag ångrar mig.
Och jag vet inte hur det här började men jag vet att det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta.

Nej vi var luft, luft och inget mera.

Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig. Jag tycker att nu på senaste tiden känns det som att du håller på att räcka din hand åt mitt håll men du är för långt bort. Det är farligt att gå framåt. Du är rädd för utveckling. Jag är rädd för dig.
Min största rädsla är att du säger att du vet att jag är kär i dig. Jag skulle stanna mitt på ett övergångsställe, lägga mig ner och önska att någon körde över mig.
Jag älskar dig.
Om du är tåget, är jag rälsen under den.
KÖR
ÖVER
MIG

December var en månad av destruktivitet. Vet du att jag tänkte att ju närmre jag kommer någon annan ju närmre kommer jag dig. Så om hans läppar kysser mina, kysser jag dina. Det är inte så enkelt, det är aldrig aldrig så enkelt.

Jag lyssnar på sofias kärleksgåva till mig, ni hittar den här. En fin lista. Lyssna på den.

fredag 15 januari 2010

vad ska jag berätta för er?

fredag 1 januari 2010

you left me looking like a fool boy

januari:
Inledde det nya året genom att somna på ett golv. Jag var nog ganska ensam inombords. Jag minns att jag satt uppe långa nätter för att jag inte kunde sova. Jag letade citat ur låtar, kramade ur varenda droppe kärlek. Kanske vissnade jag redan då. Jag umgicks mycket med John och kanske vann vi priset fikarna of the month. Positivets första spelning ägde rum den trettionde januari och Jesper hälsade på mig då. Det var många där, förvånansvärt många. Större delen av månaden var jag vaken. Blev mer och mer medveten om hur mycket jag inte förtjänar ett liv. Ellen kom till Stockholm och vi gick på Beyond Retro. Jag prövade en ful blå klänning sedan åkte jag till Uppsala.
Lyssnade mycket på Bright Eyes.
Jag höll på att glömma att nämna min första kyss.
Den var helt värdelös.

februari:
Jag hatade snön. Jag och John vann nog fikapriset den här månaden också. Jag såg Anna Ternheim på Cirkus med Greta, det var nog den finaste konserten på länge. Någon vecka senare såg jag Parken. Under den här perioden var det få saker som gjorde mig glad. Jag lyssnade bara på Låt mig få följa dig ner och Nicest thing. Jag och Sofia åkte hem till henne över en lunchrast och jag satte på mig en blond peruk. Någon i raptvåan påpekade att jag hade mörkt hår förut. Det var kallt och jag sov fortfarande väldigt dåligt. Var hopplöst förälskad. I vem och varför vet jag inte. Förvirringen var total. Ibland kunde jag glömma bort vad jag pratade om. Vissa gånger kunde jag inte få ut det jag ville säga. Förstod ingenting.

mars:
Stalking Marcel bildades. A not so funny story skrevs. Jag spenderade många helger hemma i Bredäng och var väldigt uttråkad. Jag började hata min kropp lite mer än vanligt. Jag såg Parken igen, på Ekerö den här gången. Upplevde mitt livs värsta bussresa hem. Inget speciellt hände. Var osams med John, blev sams med John igen. Fortfarande jätteförvirrad. Trött. Vad gjorde mig glad?

april:
Våren kom på riktigt och det firade jag tillsammans med några på Långholmen. Vi drack folköl i eftermiddagssolen och det kändes som att allt skulle ordna sig. Tyckte att jag var fulare än nånsin. Åkte till Dalarna på sportlovet och drack flera liter blåbärssoppa, utvecklade senare ett beroende av det. Jag kom på hur man hanterade min kamera och tog åtminstone två fina bilder. Fotade vid skinnarviksberget också. Det var simning på idrotten och jag ville inget hellre än att drunkna. Hängde med John på söder och pratade om livet. Man kunde sitta ute i solen äta jordgubbar i Tanto utan att frysa. Jag såg Far out family med Dea och de var sjukt bra. Jag var på en fest i Handen och dansade till house. Valborg spenderades i Göteborg med Ellen och Tintin. Jag träffade många människor och några jag saknat väldigt mycket. Sen tog april slut.

maj:
Jag var på Cirkus med min faster och såg bob hund. Pascal var förband och jag fullkomligt älskar dem. Stalking Marcel gjorde en ny låt som kom att heta Lionheart. Vad den handlar om är hemligt. Jag försvann i en vecka till varmare breddgrader. Cypern var fint och en vacker dag ska jag bo nära medelhavet. När jag var borta tänkte jag på hur allt förändras. Hur man tappar allt men samtidigt håller i så mycket annat. Linnea gjorde mig glad när hon satt i min säng och spelade gitarr och när hon började gråta för att hon tänkte på Titanic. Jag hade en fin fest som kan ha varit den bästa nånsin. Jag var glad i flera dagar efteråt. Och lite kär. Nån helg senare var jag på en fest i Sundbyberg med Sofia som bara stavades ångest. Jag köpte min favoritklänning dagen till ära och har sedan dess slitit den med hälsan. Vi var på någon knepig idrottsdag med klassen sedan följde Sofia med mig hem och åt nudlar.

juni:
Jag slutade ettan och ville gå på peace and love men när mina föräldrar sa ja så var biljetterna slut. Jag bokade Morrissey istället. Jag såg Far out family igen men denna gången på Gula Villan i Haninge. Samma kväll åt jag på Burger king med Zoë, Gustav och Peggy. Vi satt och lyssnade på när killen i kassan flörtade med sin kollega. Det hela var mycket mycket roligt och jag slutade aldrig skratta. Jag la upp en bild i min bilddagbok med bildtexten: älskar stockholm
älskar min klass
älskar mitt liv
älskar att spendera söndagkvällar i en fin gul villa med barbröstade män som spelar sjukt grym musik.
Jag vet inte varför men jag önskade att lovet skulle ta slut så fort som möjligt. Jag var i Norrköping och åt glass med Ida, Sally och Amanda. Köpte en röd regnrock på second hand och har fortfarande inte haft den på mig. Jag såg Makthaverskan på debaser och somnade på deras vandrarhem en tidig morgon. Hade maskerad och grät i x antal timmar. Trots missöden så kändes det lite bra inuti. Man ville umgås med mig, tror jag.


juli:
Jag såg BD-dokumentären och ville hemskt gärna vrida tillbaka tiden till deras sista spelning. Spenderade viss tid i Norrköping och fick fina klänningar och skor av min mamma. Klippte lugg och tyckte att det var mitt livs största misstag. Under en period saknade jag min vän Linnea i Dalarna så mycket att jag ofta grät på nätterna. Jag var ensam hemma i Bredäng och planerade en maskerad som blev av men trots det så blev inget som jag tänkt mig. Ellen kom och bodde med mig och det var det bästa med hela sommaren. Hon är ett hjärta som växer och växer inuti. John och Vincent kom förbi och hängde med oss en kväll. John var sjuk så han somnade i min säng direkt medan jag, Vincent och Ellen såg på Spirited away. Sen åkte hon och tog med sig allt inuti mig. Jag var ett tomt skal. Jag färgade håret rött. Stalking Marcel repade på studiefrämjandet, det var så varmt i det lilla rummet. Jag var på Emmaboda och hade den bästa tiden i mitt liv. Låg i ett tält och skrattade med Ellen och Louise, såg Parken, dansade sönder nätterna och sprang runt på campingen för att leta efter Saskia. Åt pasta med ädelostsås varje dag och blev sjuk tre dagar innan det tog slut. Såg moto boy och kom på att jag varit kär sen september -08. Grät jättemycket.


augusti:
Fick en ny mobil och började läsa lelovebloggen. Drunknade i mig själv och föll ner i ett stort svart hål. Åkte till Dalarna och fick äntligen träffa Linnea. Jag drömde att jag var tillsammans med Harry Potter och någon från min skola i två olika drömmar. Jag drömde att jag missade Håkan Hellström och hade en period då jag drömde två olika drömmar varje natt. Jag försvann igen, denna gången till Grekland. Det blåste och man kunde inte bada i havet. Eller det kunde man väl men då var man tvungen att vara på alerten och hoppa så fort en stor våg kom. Vi spenderade veckan vid poolen och drack milkshake och blev solbrända. Åt nog alldeles för mycket mixed grill. Det var popaganda och jag och Sofia satt under ett bord i öltältet när MGMT spelade för att det regnade. Jag såg [ingenting] och blev kär. Jag började må sämre igen vilket färgades av på min popagandahelg.

september:
Jag såg Håkan Hellström på Gröna Lund och blev skrämd av en människa i gorilladräkt. Man skrattade åt att jag skrek och jag tror jag fick en hjärtattack för att jag blev så rädd, sedan började jag gråta av chocken. Jag tog fina bilder på mitt band och allt var lite mörkt. Jag och John började fika en massa på 44an. [ingenting] hade en spelning under liljeholmsbron och det var jättejättefint. Jag åkte och fotade istället för att gå på morgonlektionerna. Lyssnade mycket på Hello Saferide och kände mig ensam. Ville (vill) ha någon. Ibland kan jag känna att det inte spelar någon roll vem, bara det är någon som tycker om mig.

oktober:
Började lyssna på Cat Power och insåg hur lycklig jag blir varje gång jag hittar ny musik att tycka om. Stalking Marcel hade sin första spelning på Gula Villan. Jag var inte så nervös som jag trodde att jag skulle bli. Den dagen vaknade jag upp bredvid Linnea i hennes föräldrars sovrum. Det var sjukt kallt men kul. Vi lyssnade på en hemlig låt. Spelningen gick över förväntan och allt gick så fort. Jag bjöd in en massa men inga av dem kom. Jag försöker att sluta undra varför. Mitt höstlov spenderade jag i Dalarna. Träffade Linnea igen, fikade och delade på en ben and jerrys burk. Jag började känna mig hemmastadd i nya lägenheten och var lättad över att man kunde stänga igen dörren helt till mitt rum. När jag stängde dörren, stängde jag in mig själv. Jag såg bob hund med min faster igen. Denna gången på Strand och herr Öberg är nog bäst i världen. Skedade med Agnes och Simone och pratade en hel natt, somnade tidigt på morgonen. Jag gick till doktorn och kollade upp min onda mage och kom fram till att jag har gallsten. Jag och Peggy gick på en halloweenmaskerad och som jag var då önskar jag att jag var jämt. Jag var skitsnygg i oktober, ingen såg. 500 days of summer gick på bio och jag såg den med Sofia, den var väldigt väldigt fin. Jag gick ut på Högkvarteret och träffade min förra popkolloledare och lika snabbt som jag kom in gick jag ut.

november:
Angelica kom och hälsade på mig i fyra dagar. Vi pratade mycket om popartiden och gick på en inrökt indiefest. Träffade Fia och hennes pojkvän Vincent när de var på besök i Stockholm. Klippte lugg och page igen, ångrade mig, igen. Gick på Lars Winnerbäck och efter det en fest vid Fridhemsplan. På tunnelbanan hem skrev jag osanningar i min skrivbok. Man kan lura iväg mitt hjärta var som helst. Sofie var på besök från Dalarna och jag hade en fin festmiddag. En katt tappades bort men kom tillbaka. Louise var i Stockholm för att se placebo, så stannade hon några dar extra för att umgås med mig. Anna kom och hälsade på mig och som jag hade saknat henne. Vi såg världens bästa Mew och ännu en gång förstod jag hur mycket hon betyder för mig. Jag var på ultraljud för att höra doktorn säga att jag har några stenar i gallgången som är 1-1.5 cm stora. Jag släppte dig tillslut och insåg hur jävla tom jag var då.

December:
Jag saknade pappa jättemycket och hade extrem hemlängtan. Jag spelade i repan vilket var en personlig seger för jag kände mig bra, i alla fall ett tag. Han stod där i mitten och jag tappade bort mig litegrann men det är sådant som händer. Jag vet inte om det berodde på honom eller om det berodde på situationen, tror på det sistnämnda. Jag hade en spelning på klubb katapult och det var kul att spela själv men jag föredrar att ha ett band bakom mig. Fotade med Saskia och vi bestämde oss för att starta en fotoblogg. Rastlöshet och tristess var två återkommande känslor. Jag fick fina julklappar och födelsedagspresenter. Nyårsafton var helt okej.

och när jag sitter här och skriver så känns det som att it's gonna be another shitty year.