söndag 26 december 2010

älskling allt är skit

Nästa natt är jag arton och jag lyssnar på Kent igen. Jag har aldrig velat lämna så mycket som nu. Återkommer när jag inte längre vill vrida mig själv ut och in. Hej så länge.
Published with Blogger-droid v1.6.5

måndag 13 december 2010

If only your bed could cry

Imorgon fyller jag år om två veckor, idag är det julafton om en vecka och fyra dagar. Jag har inte köpt några julklappar till någon än, jag litar på min kreativa förmåga att göra någonting själv, som inte kostar men som uppskattas gränslöst.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara av förra vintern, jag trodde aldrig att jag skulle klara av våren, inte heller sommaren och hösten.
Tror fortfarande inte att jag kommer klara den här vintern. Så mycket som trycker nu. Så mycket som gnager på ytan och skrapar lite irriterat, pickar på.
Jag vill ha en enkelbiljett härifrån nu.
För jag är trött, mest trött på mig själv.
Att mitt liv är så otacksamt.

Jag har fortfarande inte glömt dig. Jag lyssnar fortfarande på musik som gör ont och jag hoppas fortfarande på att du någon dag ska komma gåendes över min infart, knacka på dörren och se frostbiten ut och säga att du, trots allt, vill ha mig.
Jag kan nog inte bli fånigare än såhär. Ett utplacerat skämt i universum, skapades för att folk skulle få skratta. Förlåt.
För allt, mest för mig och min oförmåga att bli omtyckt.

Sitter på bussen från Sickla, långt fram. Lyssnar på första raderna av Hope there's someone och bryter ihop. Jag hatar när det händer. När man går sönder inuti och önskar att man var någon helt annanstans. Blir upptäckt givetvis, en röst undrar varför jag sitter själv.
Vad svarar man på det?
jag rycker på axlarna och säger att jag inte vet.
Jag ville bara riva upp hela bröstkorgen och slänga den i ansiktet på vem som helst.

En kväll när jag väntar på bussen i mörby centrum kommer en fin människa fram till mig och berömmer mig för min blogg, hennes skratt är vänligt och nervöst.
Hur visar man uppskattning? Ett tack känns så förfärligt litet mot en stor komplimang. Jag kan inte beskriva hur glad jag blir när folk säger fina saker till mig, då känns ett tack så otacksamt och litet.
Tack.

Det är kaos här nu. Jag drömmer om egen lägenhet på Södermalm med egen balkong och ett litet fint kök. Väggarna täckta av mina favoritmän och andra tavlor. Ljusslingor som löper längs väggen som sängen står mot och ett brevinkast.
Allra helst en egen nyckel till något att kalla sitt eget. Inga krav från andra, inga som säger att man aldrig hjälper till. Bara tystnaden och kanske ett gigantiskt diskberg men vad spelar det för roll, jag skulle diska när jag kände för det. Jag skulle få bestämma själv och jag skulle slippa stänga in mig. Jag skulle aldrig behöva kräva eget utrymme.
Nu vill jag vara själv mest hela tiden. Men man får inte vara själv utan att ha någon anledning, det slutar med att man skriker och springer upp för trappen och stänger dörren med en smäll. Det är väl okej, antar jag.
Eller nåt. Man kan tro att det hjälper att gå till en familjeterapeut några gånger, men det gör det inte. Hur mycket man än vill tro på det. Det kostar bara pengar. För de pengarna skulle man kunna gå på bio alternativt belöna sig själv med en ångestdämpande fylla.

Jag vill bara ha någon att kramas med.

måndag 29 november 2010

tillfälligt avbrott

Här är jag nu.

Drömde om att du låg bredvid och drömde om att jag försvann in i din famn. Jag hoppades väldigt länge på mig själv och på att allting kanske skulle bli annorlunda.
När jag skriver det här skriver jag ditt namn på min lista över hur många jag varit olyckligt jättekär. Ni är tre nu. Jag har aldrig haft ett förhållande. Jag har aldrig haft någon som tyckt om mig och visat det. Jag har aldrig. Första gången jag kysste någon var när jag gick i ettan på gymnasiet. Där tar det slut.

Hjärtat är ett stort tomt hål som längtar efter dig men som hatar dig för att du aldrig kommer vilja ha det. Det är krig i mina vener. Mitt hjärta är en krater. Hur ser ditt hjärta ut nu?
Stort, rött, varmt, så långt bort från ekande tomt som möjligt?
Klart hon var söt, hennes leende kunde charma vem som helst.
Om det gjorde ont? Jag var ensam i mig själv hela kvällen och gick in på toaletten och grät med hela kroppen, det gjorde ont.

Jag önskar att jag aldrig gick sönder. Du la dina händer på mina axlar, sa hejdå och mitt namn och jag rann ner på golvet, blev en hög av spillror.
Som att någon sög ut allt liv.
Låg hemma på soffan i två dagar och tänkte på dig, tänkte på dig, jag tänkte på dig då.
Hon frågade mig vad jag tänkte på och jag envisades med att säga "ingenting" men jag tänkte på dig, tänker på dig. HELA TIDEN.
Och man ska koppla bort och man ska sluta och man ska vara på ett sätt,
till min vän skrev jag:

Det känns som att jag är på standby

För jag gick sönder. Jag gick sönder på dansgolvet, jag gick sönder när du la din arm runt hennes midja, jag gick sönder.

Jag gick sönder när du kysste henne, för det kommer aldrig vara jag och -
någon kommer alltid vara sötare.

Och jag vill ta en paus, fast aldrig mer komma tillbaka.

onsdag 17 november 2010

"att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt borta från allt annat"

Jag läser Gunnar Ardelius, reciterar och hoppas. Hoppas att jag någon gång ska uppleva den fina kärlek som utspelar sig i böckerna, att jag någon gång ska gå från ensam till oensam. Att jag kan få det ekande tomrummet i hjärtat och min ena hand att fyllas med någonting, kanske kärlek och en hand till.

"Ibland när du tittar in i mina ögon så måste jag titta bort för det känns som om du kan se vad jag tänker"

Och när du står i strålkastarljuset och ler och tittar, vänder bort och tittar så känns det precis så. Som att du kan se vad jag tänker. Som att jag öppnar upp bröstkorgen och du kan titta in, som i ett litet dockskåp. Du kan flytta runt artärerna och venerna, flytta hjärtat.
Röra till det mer än vad du redan har gjort.

"Redogör för alla gånger du tyckt synd om dig själv. Stanna kvar i den känslan tills du ruttnar. Redogör för smärtreflexen. Sitt vid ett kafébord och se ut som att du väntar på någon. Svara på följande frågor: Var i kroppen sitter olycklig kärlek? Hur många röster krävs det innan det blir ett sorl?"

Jag tycker inte längre synd om mig själv, självömkan är ett tillstånd. Alltid det nuvarande tillståndet. Jag hatar att tycka synd om mig själv men något så enkelt är svårt att koppla bort. Och ja, det gör ont. Som att någon tuggar taktfast på min halspulsåder. Man väntar alltid på någonting, det är en känsla omöjlig att framställa ur ingenting. Just nu, väntar jag på dig och olycklig kärlek är blodet som gör så att min kropp fungerar som den ska.

"Går det överhuvudtaget att tänka sig en frisk människa? Skulle du byta underkäkens tänder mot en kram? Skulle du dra ut alla tänder, en efter en med en tång, för att få veta om någon verkligen tyckte om dig? Skulle du vara med vemsomhelst för att slippa vara ensam?"

Tänker att jag någon gång ska sluta med det här, romantiserandet kring att hitta någon som tycker om en. Någon gång ska jag sluta tycka att allting är hopplöst och grått och fult och trist. Samtidigt känner jag hur det ekar tomt, som att min kropp inte var stöpt för att ligga bredvid någon annan. Som att luften jag andas inte är någon annans, som att ingen har rätten att känna något för mig. Som att hela världen är ett stort svart hål som slukar mig hel.

"Tror du att du skulle vilja vara med mig om du kunde läsa mina tankar?"

fredag 12 november 2010

den kvällen jag träffade dig, gick du hem med en annan tjej

II
vi tömmer våra plånböcker när vi springer genom natten
dansar på ett främmande dansgolv till bekant musik och
jag tänker på dig då
när vi går ut och röker tänker jag på dig
när jag tittar mig omkring efter någon vemsomhelst
tänker jag på dig
ditt ansikte sydde jag varsamt fast på min näthinna
nu finns du överallt

-

Jag frågar henne om jag är en idiot
om jag gör fel
om det är rätt att
känna så mycket som jag gör
hon svarar att man är en idiot om man inte vågar kasta sig ut


jag har skrivit om det någon gång
att man måste våga kasta sig ut
så jag sväljer mina egna ord och låter dem smälta i magen

-

somnar med gråten i halsen
vaknar med hjärtat utanför bröstkorgen
jag kunde inte sova på hela natten för hjärtat ville ut


(jag sov hela natten och drömde om dig och hjärtat var redan ute då
det lossnade någon gång mellan
”om jag var lika fin som henne” och ”om du var lika ful som jag”)

-

Hjärtats kundtjänst är för tillfället överbelastad, återkom gärna senare

Du har kommit till hjärtats kundtjänst och placerad i kö
ditt kö-nummer är 1234567890 Var god dröj

Så jag väntar
räknar 1234567890
och när jag kommer fram hörs ett långt pip sen klick sen är det slut
slutsatsen av detta är att det finns ingen kundtjänst för hjärtat
ingen vet bättre än du själv

(och vad vet du egentligen?)

-

när jag väntar på någonting
går hela min vardag i bitar om
allt inte går enligt min plan
så om jag
planerar att ta bussen 56
och därefter tvingas ta den 58
så vill jag gärna skylla på någon annan för att
min frisyr föll ihop
jag missade bussen båda bussarna
kom försent
slutade känna mig nöjd för att min frisyr föll ihop

och om jag
inte lämnar huset prick fyra minuter
innan bussen kommer
om jag tvingas vänta en minut extra och därmed
riskera försening och att missa bussen
så är dagen förstörd och
detta på grund av att jag måste anpassa mig
till någon annans okontrollerade vardag
allt
måste
vara
precis
och exakt
aldrig någonsin chansa eller ändra planer


-
med dig
tar jag allt lite som det kommer

och
det går inte bra alls

-

onsdag 10 november 2010

den kvällen jag träffade dig, gick du hem med en annan tjej

I

Till en början iakttog jag dig på avstånd
följde varenda millimeter lång rörelse


hur fingrarna sakta rörde sig över gitarrhalsen
hur jag önskade att det var dina läppar och min hals

minns när jag pratade med dig på riktigt första gången
delade stol på en trång krog mitt i ett hejdå-kalas
för vem spelade ingen roll


(för henne du kysste samma natt)

Konstruktionen; hur din kropp sväljer hela mig i en kram
hur ditt ansikte tittar så milt på mig
hur ofarligt det känns att
le tillbaka
hur jag önskar att jag aldrig lämnade de omfamnande armarna
hjärtat som slår hårdare än någonsin


-


man kan gå upp på morgonen
ställa klockan lite för tidigt
somna om
äta frukost
sminka sig; göra sig fin; jättefin
man kan gå till skolan
man kan åka hem igen
man kan leva i slentrian
man kan aldrig stanna upp eller stå still hela tiden
man
kan
längta till något så himla mycket för att
sedan se det spricka som tunt tunt glas

man tittar på när allting rasar
låter hela världen gå sönder framför ens ögon
bara för att man är

Bara för att man sitter still och inte gör någonting
bara för att man inte vågar
för att man bara kan skriva ord
inte säga dem
inte vara

-

I ett sms skrev jag,
”Vad gör man med ett hjärta som längtar ut om allt känns omöjligt?”

tänkte att den enda som kan svara på det är jag
och det enda svaret är handling och handling är lika svårt som
kommunikation
lika svårt som att prata som att göra som att krama

om kroppen inte är fylld med berusningsmedel innan du startar en konversation så kommer den definitivt sluta omgående

om du intagit diverse berusningsmedel på en trång krog på söder
innan du delar stol med någon vars hjärta du vill åt så kommer konversationen aldrig sluta

(jag har inte råd att supa varje dag)


-

vet du att
jag stänger in mig i mig själv för att jag är rädd för att konversera

att jag ger upp innan jag kastat mig ut

att jag hamnar i ett tillstånd där inga ord hjälper

att jag imploderar, magen liksom sugs inåt och hjärtat bankar på bröstkorgen

vet du att det här händer varje gång jag blir kär

vet du varför?
jag lämnar svarskolumnen tom.

torsdag 4 november 2010

Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram ”Förlåt jag trodde det var nån annan”

och när jag lyssnar på det här,
så skriver jag det här:

Din hud är som en darrig fönsterruta. Hela ansiktet vibrerar när jag stilla lägger huvudet på din axel. I kramarna blundar vi och jag undrar vad du tänker på. Jag undrar om, du tänker på mig.
Så himla kallt dessa dagar, vinden blåser igenom vilket foder som helst. Hjärtat har inget foder, heller ingen livsförsäkring. Vad gör man med ett hjärta som har dött kärleksdöden? Kan man återuppliva ett hjärta som dött kärleksdöden, och vad kostar det?
Kanske en kärleksdöd till.

Det kostar ingenting att falla handlöst för någon, men ändå känns det som att man förlorar så himla mycket. När jag tittar på dig, in i dina djupa ögon, så känns det inte värt att hoppas. För att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
Och man förlorar allt man är, man förlorar allt man känner, man förlorar förmågan att leva på riktigt.
Jag är transparent och jag undrar om du ser igenom mig, om mitt hjärta bultar genom tyget, om du ser att det bultar, om du ser att hjärtat skriker, om du ser hjärtat överhuvudtaget. Ser du mig?

Jag hade ju slutat med sånt här för längesen, det är aldrig värt någonting. Fast när jag sitter på bussen påväg hem och tänker på framtiden, tänker att jag vill söka en musikhögskola, så tänker jag att jag nog är för dålig, att det inte är någon idé att pröva ens. Men om jag skulle vara dålig, då skulle alla människor ljuga för mig, skulle jag vara ful, skulle alla människor ljuga för mig. Så, jag måste sluta tro att jag inte är värd någonting, måste sluta tro att jag är dålig, ful.
Den enda som ljuger för mig är jag. Det jävla JAGET som inte har någon aning egentligen.

Din hud är som en darrande fönsterruta i en buss. Den vibrerar när man lägger huvudet mot. Tänker på dig. Tänker att, den enda som ljuger för mig är jag. Och att det kanske finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

tisdag 2 november 2010

-----------------------------------------------



att våga hoppas på nåt fint, är att skjuta sig i huvudet.
Vi hörs om ett tag.

måndag 25 oktober 2010

OM VALERIE/ALVA

Himlen är ett hudfärgat draperi som sträcker sig mellan dig och Georgia. Hon håller dig i handen så hårt att naglarna och fingertopparna borrar in sig i huden. Du har kvar märken av detta nästa dag. Du torkar ut dig själv i värmen, tanken på att brinna upp ligger dig varmt om hjärtat. Resterna av dig skulle vara vitt fint pulver och skrivmaskinsskrivna ord på spillda papper.

Solen dränker öknen och du är i Ventor igen. Promenerar mellan husen i silverkappan. När du vaknar ur dvalan ligger du på en obduktionsbänk. Man ska undersöka vem som ligger bakom S.C.U.M. När de frågar säger du att det var Andy, presidenten och Louis som skapade S.C.U.M. Du var snäll och skrev den åt dem.

Tillbaka i laborationsrummet med Cosmogirl, utanför i det blöta gräset leker albinovita kaniner. Du frågar var hon varit, hon svarar ingenting. Dina händer är flygande gnistrande över svarta tangenter och motorvägen därifrån. Det här är vår drömfakultet, vårt knark och vår väg härifrån.

För ett heltal större än noll är fakulteten lika med produkten av alla heltal från 1 upp till och med talet självt. Drömfakulteten är en funktion inom matematiken. Den mest komplicerade, mest svårräknade.

Ditt hår är stripigt och du har inte duschat på flera dagar, du tänker att snart är det dags att klippa av den är skiten. Du är trött nu, sitter mest vid skrivbordet på hotellrummet framför skrivmaskinen. Dina fingrar har skavsår och värker. Du är trött.
Långa dagar kan du ligga i sängen utan att titta. Långa dagar kan jag ligga i sängen och stirra upp i taket, undra vad du gör just nu.
Klipper av mitt hår i väntan på någonting.

Det här är bara råtext. Så säger du om allting du skriver, att ingenting är färdigt. Det behöver aldrig bli klart då man kan fylla på ett dokument ända tills man dör, då är man inte kapabel till någonting längre. Då kan man inte röra sig. Då kan man inte längre känna något överhuvudtaget. Framförallt inte få andra att känna någonting, inte skriva.

Placerar kroppen vid din sida, tänker att vi två är ett pussel som hör ihop. I vårt pussel fattas inga bitar, när jag placerar mig vid din sida sitter vi ihop med ett litet klick. I drömmarna förstås, i verkligheten finns bara ofärdiga pussel, pussel där det fattas en kantbit, eller en bit i mitten. När jag tänker på oss i drömmarna så tar du min hand och lägger läpparna på den en kort sekund. I drömmarna så kan vi sitta på ett café och le mot varandra och du kan röra handen över min rygg och jag kan dra fingrarna längs ditt hår.
Tänker att om jag kunde leva i drömmen så skulle jag aldrig behöva känna ångest.

(Varje gång du möter min blick, tänker jag.)

Och historien kan ändras hur många gånger som helst, det behöver aldrig vara något från A-Ö. Jag kan börja på k och aldrig sluta. Aldrig. Sluta. Känna. Något.
Vi kan spela om skivan hur många gånger vi vill för i drömmarna så förändras ingenting. Man behöver aldrig vara rädd för att någon annan ska krypa in under huden, jag behöver aldrig oroa mig för att någon annan ska passa perfekt vid din sida.

Huden är torr i ansiktet, för många sena nätter och för lite ork. Sminket är det samma varje dag och
groparna under ögonen ser numera ut som svarta hål. Detta för att livet är ett svart hål som slukar en hel. Livet är ett svart hål som suger i sig mitt hjärta med ett sugrör. Det tar tid och det gör ont.
Men man kan täcka allt så bra idag. Jag kan få mina svarta hål att försvinna med ett penseldrag, jag kan låtsas att hjärtat är helt genom att forma läppen till ett något utdraget u.
Man kan lura verkligheten att man lever i drömmen.

Och man kan lura människorna runt omkring en att allt är ”helt okej” samtidigt som man känner att man fungerar lite som ett jordskred. När jag gick i sexan så skrev vi om naturkatastrofer, den jag kunde identifiera mig mest med då var ett jordskred. Hur allt faller neråt och exploderar inifrån. Fast då tänkte jag att jag aldrig kunde rasa, att jag aldrig skulle förstöra sådant jag byggt upp.
Hela mitt liv är ett jävla jordskred.

Jag vill tacka; dig, dig, dig och dig för din medverkan i projektet ”tappa varje liten del av mig själv som går så att jag kan stå”. Jag vill tacka mig själv för att jag aldrig reste mig.
Skämt åsido, du borde faktiskt försvinna nu.

Det är tomt här snart, när jag kom var alla platser upptagna och nu är varenda stolsrygg tom, inte längre klämd av något obekvämt tyg. Jag sitter och ska lämna snart. När jag går ut genom dörren så kommer den kalla oktoberluften sluka all värme och,
när jag går ut genom dörren så stängs en annan.

söndag 24 oktober 2010

Du kan låta henne springa hur långt hon vill

Den kalla oktoberluften lämnar spår i hennes ansikte. Hur hennes leende vissnar på bara några dagar. Så är hon där igen, utanför dörren in till hennes eget liv. Öppnar den inte, gör en koja av sitt täcke i sin säng. Ligger där inne med en ficklampa hela dagarna och gråter för att hjärtat värker. Trycker på strömbrytaren; tre korta, tre långa, tre korta, tre långa. Ligger där från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Blundar större delen av tiden. Man kan bedöma hennes hälsotillstånd genom att titta på hur länge hon ligger där varje dag. Om hon ligger där hela dygnet, är hon kär. Man behöver inte röra sig då, man kan inte röra sig, man behöver inte äta, man kan inte äta. Man kan bara ligga ner och ha så jävla ont i hjärtat.

I hennes värld finns det inget som heter drömmar, hon slutade med det för längesen. Kanske för att det inte är värt det, kanske för att ingen någonsin fångat hennes hjärta, kanske båda. Det finns knappt fåglar kvar längre, vingarna brutna på vissa och en längtan härifrån inuti vissa. Om hon var en fågel hade hon flugit för längesen, årstiden hade inte spelat någon roll.
I hemlighet drömmer hon om hans läppar, hur han i sömnen håller armen runt och placerar ansiktet i hennes nacke. Hon önskar att det var så. Nära.

Springer över gator i natten, gråtandes med ett blödande hjärta i handen. Hur hon aldrig hittar fram, hur hon hela tiden trevar efter en hand som kan ta emot. Men ingen tar emot, hon snubblar, krossar hjärtat. Detta upprepar sig oftare än rekommenderat. För henne rekommenderar man ingenting. Man låter henne vara, springa fritt, ta sönder sig själv. Det är bäst så. Inte blanda sig i, vara rädd.

I hemlighet har hon redan gett upp precis allting. För att det inte är värt det och för att ingen någonsin fångat hennes hjärta, för att ingen någonsin kommer fånga hennes hjärta. Hon kommer fortsätta springa panikslagen ut i natten med bultande hjärtat i handen, hon kan springa hur långt som helst för det kommer inte finnas någon där. Så hon gråter, igen. Torkar tårarna och tänker att det kanske blir bra den här gången, tänker nej. Ingen någonsin.

Oktober, och jag håller din hand för hårt. Har du nåra goda råd innan klockan byter år?

"Ett hjärta väger 250 gram, våra hjärtan tillsammans väger 500 gram"

När man träffar människor som inte tar några genvägar till hjärtat, som bara går raka vägen in så blir man fruktansvärt glad. När dessa människor får en att skratta så att det gör ont i magen och kramar en när man är ledsen utan att tänka. När dessa människor är en människa som frågar om hon får skriva i min anteckningsbok och jag säger ja. När jag dagen efter upptäcker att det står:

Ett hjärta väger 250 gram, våra hjärtan tillsammans väger 500 gram.

Hur mycket enklare det är att andas med den här människan, hur fruktansvärt tråkigt det vore om hon skulle försvinna. Så jag hoppas inte det, jag hoppas att hon hänger kvar, att hon aldrig lossnar.

----------------------------------
Du finns hela tiden överallt. Jag kan inte äta, stå upp, röra mig överhuvudtaget. Varenda muskel är bortdomnad. När man faller för någon så kan man inte kontrollera det, kroppstillståndet är liksom inget man har makt över. Hjärtat är kroppens makthavare och vi gör som hjärtat säger. Jag lever på små fina ögonblick och dina ögon. Och jag drömmer om, sånt man drömmer om. Om sånt jag skrivit om hundra gånger förut. Kastade mig ut, åts upp av hajarna. Köttslamsor är det enda som är kvar nu. Jag som lovade mig själv att aldrig kasta mig ut. Aldrig någonsin igen. Jag ska fan aldrig kasta mig ut igen.

söndag 17 oktober 2010

Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven

Att aldrig aldrig aldrig någonsin komma någon vart och att alltid alltid alltid stå still, fortsätter gå och stannar upp; går varvet igen. Det jävla varvet. Livet som aldrig blir något annat, bara mörker.
Spelar liksom ingen roll vad jag gör för att berika mitt liv med mer, det är alltid grått och det blir inte starkare i färg, det svalnar och blir nästan genomskinligt. Jag vet inte vart jag ska. Vet att jag vill bort.
Och kanske hittar du ett par läppar någonstans, men inte jag. Mina andetag är alltid ensamma och ena sidan av sängen är alltid tom. Jag undrar var du finns. Och vem jag är. Och vad jag ska göra för att vara mindre jag. Hur man får bort den tjocka svarta jävla väggen.
Alla bryter upp nu och det gör att allt är sorgligt. Att mitt liv kanske blir ännu sorgligare. Tänk att det faktiskt händer saker utanför min bubbla, att folk går vidare och att folk stannar upp. Tänker på hur mycket som händer för alla andra, hur mitt liv står så jävla still. Tänker att jag kan blunda och aldrig mer lyfta ögonlocken.
Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven.
Nätterna skjuter hål på mig och medan alla lever är jag död. Bestämmer inte över min egen andning längre. Den sköter sig själv, skulle den inte göra det, skulle kanske allting kännas mindre.

Om dagarna försvinner jag in i svarta hål. Mina vänner lever och går vidare. Stannar aldrig upp.
Jag sitter framför teven och tänker att om jag ska leva i minst sextio år till så måste någonting hända.

tisdag 5 oktober 2010

Som om tio kampsportshundar tuggat taktfast på min halspulsåder

det är mörkt. det är höst. och det finns ingen luft att andas.
klarar mig nog inte. undrar varför jag bryr mig om människor som skiter i mig.
varför jag tänker på människor som inte bryr sig om vad jag gör, hur jag mår.
jag ska
sluta bry mig om människor

har bara ett öga, ser bara mörker. försöker leta efter andetagen i gräset, som om jag tappat dem någonstans. hittar ingenting. hittar mig själv liggandes i min säng, önskar att det inte finns någon morgondag.
fick jag välja skulle jag aldrig vilja vakna imorgon. aldrig vilja somna ikväll.
somnar.
vaknar.

hjärtat. rött och heligt och kärleksfullt och kärlekstomt och bultande. sliter ut det, slänger bort det. första bästa, ta min hand. tänker att jag måste göra slut med ensamheten för att hitta andetagen.
och det äter upp mig när jag ligger i min säng,
åh gud det gör så ont att något så nära kan vara så långt bort.

det är svart nu. evighetsmörkret som alltid kommer finnas där. jag önskar att jag slutade skymma ljuset. jag önskar att jag var en skugga på en vägg. jag önskar att man kunde gå igenom mig. önskar att jag var ett spöke.
kastar bort mig själv i mitt egna krig, tror att jag kan vinna någon gång. på frontlinjen står livet och kastar sten mot mig.
och
jag
faller
igen
och
igen
och
igen
och
igen.

jag önskar att jag slapp gräva med händerna i gräset efter andetag som inte finns
och jag önskar att jag inte skymmer ljuset
och jag önskar att jag kunde sluta bry mig om människor som inte bryr sig om mig
och jag önskar att aldrig mer vakna imorgon.

tisdag 28 september 2010

när hjärtat slår volter så tänker jag på det här:

hals
hud
nacke
nyckelben
mun
ögonlock
kindben
kyss
mig
nu
tid
regn
höst
kyla
ensam
alltid ensam.

och till sist, får jag träffa dig ikväll?

fredag 24 september 2010

du

Framkallade foton, den blanka nästan rörliga framsidan
hur du håller i alla fotografier, som om de vore lika sköra som jag
lika varsamt som du håller i mig -
på framsidan leker du i en barnpool på din mormors tomt, du ler
himlen är klarblå
byter bild, nu sitter du vid matbordet, på tårtan framför dig finns det fem ljus -
det är din femårsdag, en av många födelsedagar du inte minns
men du kan se det framför dig för du har löpt längs dessa väggar
länge
om nätterna springer du någon slags kapplöpning, du skriker mitt namn
som om allting handlade om mig
handlade det någonsin om mig
när du satt instängd på ditt rum om kvällarna
handlade det inte om mig
när satte dig på mopeden och åkte iväg
handlade det inte om mig
för hade det någonsin handlat om mig hade du låtit mig följa med
dig -
men jag gick hemma väntandes på att du skulle komma tillbaka
uppe på ditt rum satt numera ett skal av en människa som placerat sig
långt in i min hjärtgrop
du skrek aldrig på mig
människan skrek på mig -
flera gånger hände det att jag frågade när du skulle komma tillbaka
människan svarade att du var tillbaka
varför kan jag inte se dig mellan väggarna undrade jag i tystnad

För att få någonting tillbaka måste man offra något annat
jag offrade mig själv och
där var du
glänste i solen och lovade dyrt och heligt att
är den där människan dum mot dig igen, då ska hon få smaka -

stolthetshjärtat, en du som kämpar
inte kunde väl jag önska mig mer
och vi var tillbaka i barndomen igen, du sittandes vid bordet och leendet på dina läppar, du plaskandes i poolen, du utklädd till pirat, du levande -
lovar dyrt och heligt att jag aldrig ska sluta älska dig
lovar dyrt och heligt att aldrig rymma från dig
lovar du dyrt och heligt att aldrig lämna kroppen, att du kommer vara kvar där, inte lämna kroppen tom
jag önskar att du aldrig lämnar kroppen tom -
igen

onsdag 22 september 2010

dansa fastän hjärtat brister

Trycker läpparna mot glasrutan. Det är frost ute nu och löven är gula. Allt gick så fort. Innan sommaren tog slut hann jag aldrig tänka på dig. Så lättad inuti, som att någon släppt ut tusentals fåglar ur en trång bur. Kan fortfarande inte skriva lika mycket som förr men jag tror det beror på att jag inte sitter fast längre. Släppte dig någon gång på våren, höll om dig med det varma hjärtat, håller kvar och släpper ibland. Du finns där fortfarande, men växer som ett annat frö. Lämnade plats åt andra i ditt hjärthål. Hoppas att fylla det innan allting tar slut.

Har känt länge nu att det finns bara tre färger, kolsvart, grått och vitt. Dagarna är mestadels grå, vissa stunder vita. Sen finns det de stunder då jag inte kan se för allt mörker, då kroppen bara skakar och stämbanden vibrerar och benen inte kan gå. Sådana dagar kan vara måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, hela veckan. Man försöker plåstra ihop och laga, lägga nya grunder av betongen som krossats. Bygger upp murar med tegelstenarna som blev kvar från tidigare krig. Använder de slitna organen och benen och försöker bygga upp kroppen på nytt. Men inga husmorstips eller läkarstudier hjälper mot ett brustet hjärta, inte heller mot ett förlorat krig.


Men jag reser mig och försöker igen. Fastän allting har en tendens att falla samtidigt. Jag reser mig i skolmatsalen, jag reser mig på tunnelbanan och jag reser mig i sömnen. Jag reser mig vid matbordet och jag reser mig i orden. Små rutiner jag har, lagar och en viss ordning.

Jag kanske tror att jag tycker om människor ibland men det är för att fylla alla hjärthål. Står framför spegeln varje dag, byter kläder minst fem gånger och vaknar alldeles försent. Så jag glömmer bort att jag är bra och tänker att alla andra är bättre. På vägen hem till mig trampar fötterna på den blöta asfalten och jag ställer mig i vattenpölen för att se hur lätt vattnet skvätter på stövelfötterna. Sedan fortsätter jag hem, fastän jag minuter tidigare pratat med min mamma, pratat om missnöjet, om mig själv. Tänker att klumpen som går i de här stövlarna inte förtjänar livet egentligen, att det nog är bäst om klumpen försvinner.

söndag 12 september 2010

everybody knows about everyone no secrets lying around

vad tycker du om?
jag tycker om sena nätter på sommaren, kyssar, bruna ögon, lockar, mina vänner,
tanken om att det kanske ordnar sig någon gång, musik, upplevelser som ger mig gåshud och som får mig att börja gråta (på ett bra sätt), festival, sitta flera timmar på ett fik någonstans på söder med en av världens finaste människor vars namn är John, kvällar man går ut och dansar till musik man alltid älskat, och så vidare.

berätta om alla de du varit kär i!
Läs om det här.

vad läser du?
Jag läser sällan. Oftast läser jag böcker med fina framsidor, sedan läser jag väldigt mycket Sara Stridsberg för hon vet hur man gör, hur man får orden att fastna i hjärtat. Min favoritpoet är nog Sara Hallström. Vi måste ha protein och Rötter är två fina samlingar. Läs mina Saror och du kommer bli sjukt inspirerad.

När ska du ha spelning?
Jag hade en spelning i lördags med mitt band. Det gick inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Men sånt händer. Jag ska förmodligen spela på Bonden bar senare i höst så jag kan ju återkomma med datum.

Vilken är den mest spelade låten i ditt itunes-bibliotek?
Jag lyssnar sällan i itunes men om man kollar på min lastfm så har jag nog lyssnat på Nicest thing med Kate Nash, alldeles för många gånger.



Och alla svaren var väl förmodligen jättedåliga men hoppas det är okej. Återkommer snart med något nytt för er att läsa.

fredag 3 september 2010

because if it's not love then it's the bomb that will bring us together


Kanske finaste paret jag vet. Mina vänner Niklas och Agnes.



Utlyser härmed frågestund.
Fråga vad ni vill, jag kommer aldrig vara ärligare.
När ni funderar på vad ni vill veta kan ni lyssna på det här.
Puss

tisdag 24 augusti 2010

100824

De frågar mig hur man gör, hur man överlever och hur hjärtat klarar sig. Jag tänker; vad är det som gör så att folk tror att jag vet fastän ingen någonsin tyckt om mig tillbaka? mitt hjärta har aldrig klarat sig och jag har aldrig överlevt. Men det är fint av dem. Jag tycker om att kunna vara till hands, hjälpa, skriva ord jag önskar att man skrev till mig. Jag vet ingenting egentligen men jag försöker så gott jag kan. Att överleva och ta hand om hjärtat som kanske inte slår lika hårt längre, kanske har gett upp lite.

Luften har blivit tyngre nu. Hösten är påväg och det regnar ute. Jag är i Dalarna på ännu en sån där resa jag bestämmer mig för att göra för att jag inte orkar vara kvar i livet. Många sådana den här sommaren, många resor jag bestämmer mig för att göra för att det inte går att andas mellan höghusen, villorna och tunnelbanerälsen. Ibland måste man komma bort för att kunna andas ett tag. Jag behöver komma bort mest hela tiden men jag blir så rastlös av att vara här att jag vill vrida kroppen ut och in.

Det är augusti igen och jag förvånas över mig själv, hur jag lyckas överleva fastän allt är så fruktansvärt svårt. Jag tror att man ofta underskattar sin egen kapacitet. Enligt mig själv är jag så himla himla himla svag just nu. Jag saknar att känna mig glad. Men jag saknar inte att känna något. Och det var så himla längesen jag hade ord.

Man har bestämt sig för att påminna mig om hur det kändes att gå i grundskolan. Man har bestämt sig för att inte växa upp fastän man är lika gammal som mig och min syster. Man har bestämt sig för att ringa på skyddat nummer och sjunga på min låt och man har bestämt sig för att påminna mig om hur viktigt det är att jag förstår att jag aldrig kommer vara smal. Men jag har bestämt mig också. Jag har bestämt mig för att inte låta sådant röra mig längre.

Och jag har lurat mig själv för många gånger nu.

torsdag 22 juli 2010

V-E-M H-A-R S-A-G-T

först det här:
Gata upp och gata ner, jag håller mina egna händer. Jag räknar dagar med mig själv och ligger vaken om nätterna. Försöker anstränga musklerna i ansiktet till ett leende, försöker känna mig glad för din skull men.
Det enda du behövde göra var att vara och du var.
Jag var inte.
Väntade i min 120-säng som om någonting automatiskt skulle komma till mig och tala om för mig att man kan och att man gör. Jag väntade när jag drömde och jag väntade när jag var vaken. Vad som finns kvar nu är, en ensam nummerlapp i en papperskorg och hjärtat som inte tycks passa någons bröstkorg.

Vet inte om jag vill vakna en gång till så jag håller mig vaken
vill höra det är slut för då har nåt börjat
orkar inte reda upp mitt liv
vem har sagt att kärlek unnas alla
kanske jag men det var längesen

håller din hand
drömmer det ibland
jag vaknar men känslan den finns kvar

det regnar utanför det regnar inuti
molnen kväver mig

du kan bli vad du vill
hans ögon brann eller ljög

hur kunde jag bli kär i dig, dina tårar var mina tårar



tisdag 20 juli 2010

drömland

1.
drömde att vi sprang över gatorna som danny zuko och sandy, du kysste mig över halsen och berättade att egentligen är det jag, egentligen är det mig du tycker om sådär mycket att hela hjärtat känns som en bomb som snart sprängs. Vi sprang och höll varandras händer, krossade allt som kom emot oss, och tänk om det är så, att allt egentligen är på ett annat sätt.

2.
Ibland blir man jagad då flyr man. Jag blev rädslan och flydde in i din famn. Du omfamnade mig och jag höll din hand. Vi borde vara mer än vad vi är. Jag borde vara mer än vad jag är.

tisdag 6 juli 2010

anteckningar om dig skrivna för längesen

Jag sitter hemma klockan elva en måndagkväll du är ute och
jag vill att du ska sitta hemma inte hos mig men hos dig för
jag skulle vilja växla några ord
veta att du finns
jag skulle vilja växa i dig
växla bort alla andra hjärtan du förstört mot mitt

jag vågar inte fråga vad du gör för att
jag vill inte höra att du befinner dig hos någon med ett namn som
indikerar att du bara vill vara
min
vän
jag vill höra dig skrika mitt namn mitt i natten som om
ingen annan fanns
jag vill att du ska glömma bort hur världen såg ut innan mig
och vi ska promenera runt på söder du ska prata tyst och
jag ska inte höra ett dugg
jag ska säga "va" och du ska svara
och sedan när vi säger "hejdå" så ger du mig den varmaste av kramar
och jag håller kvar lite extra tänker att
det här är det enda jag får av dig
en smula av en kakbit

dina fotografier ska prydas av mitt ansikte och kanske min rygg
kanske oss
kanske din hud mot min och kanske får jag någon gång se hur du bor
kanske ligga med huvudet mot ditt bröst igen somna så
aldrig vakna drömma om
dig
och vi ska sitta på bussen in till stan med huvudena lutade mot varandra
vi ska vara så jävla kära
och andra som är som jag ska äcklas och hata och önska att
önskar att det var jag


och jag föreställer mig bilden av dig och mig
vi sitter på två stolar i mitt kök och du skrattar
och vi är som idealparet
vi är ett och två och du skrattar
du blundar och skrattar
jag håller andan och är så himla rädd för det som är vårt
ser hur varje byggnad på vägen hem till mig rasar
och jag skriker dig ur mig
du skriker mig ur dig

medan jag citerar alla popmelodier som finns så
sitter du på nattbussen hem och
vi har en konversation om ingenting och allt jag vill
är att lossna
vill vara körsbärsblommorna i kungsträdgården
vill vara vitabergsparken om våren och
vill vara böckerna i biblioteket
papperssvalorna alla fotografier
vill vara

sätter mig på bussen hem nu
den tar tre minuter
det tar tre minuter för mig att gå igenom dig
jag tänker:
försvinner in i din famn kommer aldrig tillbaka



kväll nu igen
våra konversationer bottenlösa och platta
vi har inget att säga varandra förutom
ingenting
jag vill rycka loss oss från betonggrunden
falla fritt

döden nederlaget namnet
varför ligger jag i min säng om nätterna
när jag kan ta bussen någonstans och
varför ligger du i din säng om nätterna när
du kan ta bussen in till stan och sedan byta till tunnelbana

till mig

inatt var vi någonstans och du slängde ditt hjärta på mig
och jag sträckte händerna efter det och fångade det
kände dig
kände kramen den varma kramen långa den
när-vi-kramas-nu-vill-jag-aldrig-släppa-kramen

skulle en utomstående läsa den här texten
ingen utomstående får läsa den här texten

onsdag 16 juni 2010

ville byta liv bytte liv, sommarlivet del 2

1.
lämnade livet klev in i ett nytt där du inte fanns med i innehållsförteckningen
tyckte det var skönt att jag får skriva min egen och att jag slipper skriva ditt namn
att du slipper förstöra mig igen
att någon överhuvudtaget slipper förstöra mig igen
jag läser mellan raderna finner
ord jag analyserar avbryter
jag ska aldrig mer analysera

2.
det var enkelt att byta
man behövde inga speciella värdehandlingar eller löften
man kunde bara lämna och stiga på
behöver ingen giltig legitimation för att kliva på den här bussen
då den är min egen och kommer alltid vara min egen
jag saknar inte ens dig längre
jag är fri nu vill leva livet måste
hångla med någon
är det
pinsamt?
jag har fan inte hånglat sen sommaren 09
och vad jag vet så är det sommaren 2010 nu
ett år
utan fysisk närhet och så vidare

3.
det var galet hur som helst
jag tryckte upp honom mot bajamajabåset och hånglade honom knäsvag
sket väl i att han hade brud levde livet
man ska fan alltid leva livet
jag
måste
lära mig att leva livet igen
inte bry mig om petitesser och såna fula saker som kärlek
vad är det egentligen?
jag har inga känslor kvar nu

4.
Det var väl någon dag sedan
hjärtat gick sönder och jag kände att jag var påväg mot en
återvändsgränd
jag kom dit ringde en vän vände om
kom tillbaks till livet igen
jag saknar dig inte längre
jag har ägnat få timmar till att tänka på dig
jag gjorde slut med känslorna för dig
och nu känns det bra

tisdag 15 juni 2010

sommarlivet del 1

Jag har alltid velat att mitt liv ska vara som en tonårsfilm fylld av drama. När jag gråter vill jag att mina föräldrar ska komma upp och trösta mig och säga att allt blir bra. Jag vill ha ett lyckligt slut eller i alla fall en vändpunkt. Jag vill att allt ska vara så klyschigt som möjligt och jag är nog som jag är bara för att det passar min roll i min film.
Jag har haft väldigt svårt för att skriva den senaste tiden. Är blockerad av en tjock mur och även fast det är sommar och sommarlov så vissnar jag inuti. Jag springer förbi kärlek, springer in i den och gör bort mig mest hela tiden. På fredagkvällarna händer det att jag skriker håkanlåtar lite för högt och det händer att jag vaknar upp dagen efter och undrar vad som egentligen hände. Jag ångrar väl alltid allting och jag tänker att jag nästa helg inte ska gå fullt ut, när helgen väl kommer så är all självbehärskning bortblåst. Jag tänker på hur desperat Henrik Berggren låter när han sjunger "I am only living when I am drinking" och håller med honom.
Det är svart nuförtiden, allting är så väldigt svart och jag faller isär. Drar mig för att citera en massa popsånger egentligen. Vill undvika popromantikerstämpeln men den är väl redan intatuerad i hjärtat antar jag.

Jag värderar mina vänner väldigt högt, jag anser att vänskap är något väldigt skört och man måste ta hand om vänskap. Man får inte glömma bort vänskap. Jag glömmer så lätt. Jag gör ofta fel, är kanske som en igel på de flesta och sedan försvinner allt eller allt försvagas. Det är inte meningen men jag vet inte hur jag ska hantera vissa saker. Jag har på senaste tiden börjat tappa kontrollen och nuförtiden är det som att allt är nytt och så himla lätt att bränna sig på. Jag håller i, jag tappar, jag håller i, jag tappar.
Jag har vissa människor runt omkring mig som är väldigt viktiga. De fyller ut olika funktioner och det finns en som fyller ut när-jag-är-med-dig-kan-jag-andas-på-riktigt- och den vänskapstråden är så fruktansvärt skör och vass och varm och jag bränner mig och tappar och försöker hålla i.
Jag kanske borde sluta bry mig om saker allt för mycket, det kanske går bra om man inte tänker ihjäl sig. Allt kanske löser sig, man behöver inte analysera och förstora upp saker. Allt är inte större än vad man gör det till.

Så Alva, för guds skull, ta det lugnt och försök andas.

söndag 23 maj 2010

New York I love you but you're bringing me down

Har ni tröttnat nu?
Jag uppdaterar inte lika ofta. Ber om ursäkt för det. Nuförtiden dödar jag tid om dagarna genom att inte göra någonting. Försöker andas. Ser mig själv ligga utslagen på sängen. Slutar andas. Försöker gå framåt men går bakåt. Det handlar inte om planering, det handlar om att falla genom planeringen. Genom alla hål. Luckor. Dagar. Timmar. Skulle ha gjort det och det igår men gjorde inget av det.
Spenderar tid ute, inne i stan sittandes i parker och tro att jag är förälskad igen. Det är jag inte. Du kan vara lugn. Jag har tappat tron på mänskligheten, börjat hata alla som inte hatar mig.

Till en vän sa jag: jag lever i en tom låda. finns inget här. bara mitt splitter.

Man försöker inte sy ihop mig, lämnades inte in någonstans på lagning. Jag är kvar. här.
Jag drömmer om sånt man drömmer om och jag fortsätter se mig själv utslagen på min säng. Medvetslös. Händerna utfläkta över lakanet. Ögonlocken vilandes över mina stora ögon. Jag drömmer inte. Jag ska aldrig mer drömma.

Jag kanske borde flytta igen. Lämna allting. Lära mig att andas. Flyga. Hoppas. Vi får se.

måndag 10 maj 2010

försent för edelweiss






Skriver anonyma brev till bittra hundvalpar, springer runt på poesifestival och hittar ord och tappar ord. Erkänner känslor för andra än mig själv och ändrar mig snabbt och tror att jag bara vill ha kärlek. Är känslomässigt förvirrad, kanske för besatt av tanken på att ha någon försöker lossna från världen och vill resa bort en längre tid. Jag ska snart skriva något av värde, det är så svårt nuförtiden för att jag fångar upp ord och tappar dem lika snabbt och ni får inte tröttna på denna brist utan vänta mer än gärna. snart. så.

söndag 9 maj 2010

ipodanteckning nummer 1

jag är din utsöndrade svett
du är nätter och fläckar på mina lakan
vi är rullen i engångskameran jag väntar flera månader med att framkalla
den här texten är min dröm, din oönskade olycka och vår införstådda omöjlighet. Jag önskar lömskt en idiot att ligga med så jag kan glömma allt vi inte är. Min vilja är din lathet och din vilja är ovanför marken. Har inte sett på maken men idag är jag riktigt ful och sover i korridorer flyger med ridåer på en scen, promenerar längs götgatan tänker på dina tänder på mig brinner upp gör slut lämnar kvar mig själv är inte jag är en hopplöst förälskad människa som med insektsben försöker gå vidare.

måndag 3 maj 2010

INSEKTER

kom tvåa i en poetry slam-tävling med den här texten:

Vi krossar allt med våra bara händerhuden mot tegelväggen och
några rivsår får man faktiskt räkna med/
dagen blir natt och natten blir jag
svart
mörk
kall
varm
ljummen
det är ett system vi inte kan göra något åt och/
någon dag brister det
någon dag brister allt/
dysfunktionell defekt och missförstådd
du jag och alla andra
anförtrodd obebodd
tom och förstenad
det är du jag och alla andra
ingen/
är/
perfekt/
Fäster dig på kroppen stjälken stjälper/
du är spindlar och du krälar hela tiden närmre
äter dig inåt lämnar märken
jag är köttig och svårläkt/
utfläkt nerkräkt
hör röster som säger: det här är inte bra det är destruktivt osunt
man skall icke leka med insekter insikter verklighetsflykter
tänker på hur du rycker
bort dig
från mig
lämnar märken/
trycker huvudet mot marken skadar hjärnbarken
tömmer inälvor
lämnar utsagor
slagord
pratar så mycket att jag får magont
lösgöra bortföra
förstöra
det är inte marken du står på
det är livet under den
insekter insikter livsflykter/
du bara rycks med

lördag 1 maj 2010

Och jag saknar pappa

Det var en av våra alla sommarsemestrar tillsammans, familjen, den stora kärnan, lyckan och styrkan. Familjen, vår familj, inget skulle skada det sköra vi hade för vi vårdade det så väl men jag tror vi mest hade sönder allt själva. Hur som helst.
Vi åkte bil dit, stannade några gånger på vägen innan vi var framme. Lyssnade på musik i bilen och när jag tänker efter nu så hade vi kunnat vara med i en amerikansk familjefilm. Allt hade kunnat vara bra.

Vi hade hyrt en stuga i Norrland. Pappa skulle fiska och mamma skulle njuta av solen. Jag kommer inte ihåg att de åkte ut i båten tillsammans någon gång den resan. Men jag minns, jag minns pappa i eftermiddagssolen. Hur frågande han ser ut varje gång han kisar ögonen. Jag minns pappa i norrlandsnatten. Jag minns pappa i morgonljuset. Jag vet inte riktigt om han ville ha med mig i båten den kvällen för han trodde inte att jag skulle klara av att vara vaken. Men jag satte mig i ändå. Vi fick bara aborrar hela tiden men vi åkte runt hela kvällen och natten tills solen gick upp. Den här texten har ingen poäng eller något fint avslut den bara är.
Jag tänker väldigt mycket och väldigt ofta på pappa och på allt som blev och varje gång vi ses så förklarar han att det som var mest jobbigt var att vi barn rycktes bort så fort.
Det jobbiga var att han försvann så himla fort och även fast han fortfarande spelar en väldigt stor roll i mitt liv med tanke på att han är min pappa så skriver jag "försvann" för att det gjorde vi alla. Försvann från varandra och det som ändå varit bra.


Snart ska jag återkomma med något ni kan förlora er i.

torsdag 22 april 2010

the answer my friend is blowing in the wind

Amanda sa...

Fråga:
menar du allt du skriver, liksom kommer det från hjärtat? eller är det dramatiserat?
undrar bara :)
/Amanda

Svar:
Alltså, jag har väldigt svårt att inte skriva om mig själv när jag skriver. Mening och handling är väl två skilda anledningar antar jag, men det mesta jag skriver, menar jag också för att det handlar så mycket om mig, alltihop.

Anonym sa...

Fråga:
Är du lika fin som i verkligheten?
Var jobbar du?
Kan du inte lägga upp lite bilder från din vardag?
Favoritblogg?
Favoritartist? Ok ok kanske Håkan..

SLUTA ALDRIG BLOGGA. DU ÄR SÅ FIN.

Svar:
- jag vet inte riktigt hur du menar nu. Men jag tror du menar om jag är lika fin i verkligheten? Det är en väldigt svår fråga. Det får nog någon annan avgöra.

- Jag håller på med telemarketing på min morbrors företag, ringer runt och frågar om folk är intresserade av inredning typ.

- Jo, vilken bra idé! Det ska jag absolut göra!

- Min absoluta favoritblogg är nog Fridas pulsurbalans.blogg.se

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
jag undrar vad du gör på dagarna, vad du jobbar med. du går i skolan va? hur ser en typisk dag ut? du är lite av ett mysterium för mig. Puss

Svar:
Jag går andra året på Fryshusets gymnasium Skrivarlinjen och efter skolan så repar jag eller fikar med mina vänner och nu ska jag börja träna också. Det bästa jag vet är att sitta på ett fik i flera timmar med någon jag inte behöver prata särskilt mycket med. Sedan är det ganska fint att sitta i solen nuförtiden också.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
Har du någon favoritbok, och i så fall vilken?

Svar:
Åh. Den senaste bästa boken jag läste var Happy Sally av Sara Stridsberg. Annars gillar jag Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Vill man ha ett fint citat så är det bara att slå upp någon sida, vilken som helst.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
Ska du på några festivaler i sommar?
Vart går du i skola? Vilka gymnasium skulle du rekommendera och varför?
Vart gillar du att fika?
Hur länge tror du att vi orkar vara ledsna och enamma? Vad händer när vi har varit ledsna för länge?
Berätta om din första kyss. Berätta om din senaste kyss.
Vad är det vi tolkar som skönhet och vad är det vi tolkar som fulhet, tror du?

Svar:
Jag ska på Emmaboda, Way out west och så vill jag på Peace and love för att de bokat så många band jag vill se.

Jag har dålig koll på gymnasium, speciellt i Stockholm då jag inte kommer härifrån egentligen. Men Fryshuset är fint, även fast det har så dåligt rykte. Alla är mysiga och ingen hatar någon och så vidare. Jag tror att de flesta gymnasium är helt okej bara man ger sig fan på att börja om från början och ge allt en chans.

Jag fikar helst på 44:an som ligger på Tjärhovsgatan 44 eller String som ligger på Bondegatan. 44:an är prisvänligt och String är mysvänligt.

Jag vet inte hur länge vi orkar men snart kommer solen och ljuset igen, det får oss nog att orka lite till tror jag. Man ska väl aldrig ge upp egentligen. Men det är så enkelt att ge upp, enklare än att bestämma sig för att bli lycklig.

Min första kyss var i världens minsta etta i Solna. Den var inget att minnas. Känns som att allas första kyssar inte är särskilt bra. Önskar kanske att jag hade kysst någon annan. Min senaste kyss var på Emmaboda. En kille i schackrutigt bälte sa: KYSS MIG DÅ och jag gjorde det. End of story.

Skönhet och fulhet är två olika saker fast samtidigt väldigt lika. Jag vet inte vad det är. Jag vet vad fulhet är. Jag ser den varje dag i spegeln. Skönhet är något väldigt långt borta. Jag tror nog inte på sånt där.

Felicia sa...

Fråga:
jag tror att mina få läsare tycker jag är falsk. för jag skriver om sorgen och tragiken man har ibland, men utåt sett är jag inte sorgsen. jag skrattar högt på stan och skämtar överallt. hur förklarar man för någon att man gömmer sig och får dem att tro en?

Svar:
Man ska inte behöva förklara. Så länge du känner själv att du är ärlig så är ju det det enda som räknas. Man ska bli tagen på allvar och man ska först och främst vara ärlig mot sig själv.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

s sa...

Fråga:
vilka är dina inspirationskällor?

Svar:
Åh. Jag vet inte, musiken. Livet. Människorna. Alla fina. Alla fula. Alla dumma. Alla snälla. Parisromantiken. Popromantiken. Och så vidare.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
Vad är du mest stolt över med dig själv?

Vilket är ditt favoritord på svenska?

Vem är din allra bästa vän?

Vilka svenska artister lyssnar du mest på? Håkan vet vi, men vilka fler?

När var första gången du skrev något och kände att det var vad du alltid borde göra?

Vad brukar du göra när du kommer till Uppsala?

Svar:
Att jag flyttade till Stockholm och lämnade ett gammalt liv för att starta ett nytt. Eller att jag vågade sjunga på julavslutningen i nian. Eller kanske den gången då alla mina klasskamrater i min nuvarande klass tappade hakan när jag sjöng i repan. Fina prestationer uträttade av Alva Sofia Thång.

Duggregn.

Tintin. Fast jag gillar inte sånt där ”allra bästa vän”-tjafs för att liksom jag vill inte rangordna så fina personer. Men Tintin är bäst i hela världen.

Åh. Jens Lekman, Skansros, bob hund och så vidare. Har dragit slutsatsen att jag mestadels lyssnar på utländsk musik nuförtiden.

Jag har nog aldrig känt så. Jag började skriva poesi när jag gick i sjuan och alla dikter var skit, men jag kom nog på då att man kan hitta en väg ut ur jobbiga saker genom ord och då blev allt lite enklare. Fast nu när jag lyckas behärska orden så är allt ganska svårt igen.

Jag brukar äta mat hos min mormor, gosa med min systers hund och sedan åka hem igen. Jag borde åka dit oftare, för att göra andra saker givetvis.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

hanna sa...

Fråga:
Vad är det finaste du vet?

Svar:
Åh. Vill skriva ett namn men jag är inte så säker längre, sånt där är slöseri med tid. Annars kan jag skriva att frontmannen Charlie Fink i Noah and the whale är hemskt fin.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
berätta om din framtid. Hur tror/vill du att den ska se ut? Vad vill du jobba med? Vem är din drömman?

Svar:
Jag vet ingenting om min framtid. Den är ett stort askmoln, skämt åsido, jag har inte riktigt någon aning om vad jag vill göra. Min drömman är Charlie Fink. Eller James Dean (som ung) eller Bob Dylan (som ung). Åh. Eller. Åh. Någon annan. Kanske inte drömman. Men just-nu-man.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
kan du inte berätta lite om dalarna? hur ditt liv där såg ut, och hur det skiljer sig från stockholmslivet? kanske att det gör ont, men du kan sätta ord på det så fint och jag vill så gärna veta.

Svar:
Dalarna. Livet i Dalarna var mer ensamt än här. Jag spenderade oftast helgerna hemma och åkte alltid hem direkt efter skolan. I femton år (tror jag) bodde jag i ett hus, i världens största rum med världens finaste matta. Det hade röda väggar och jag minns allt väldigt tydligt. Jag har inte varit i det på ett år. Det gör ont när jag tänker på att jag aldrig kommer sova där inne igen. Mamma gjorde iordning det så fint med röda väggar och guldmålade möbler. Sedan skilde dem sig. Mitt liv blev två liv. Deras liv blev ett. Ett varsitt, givetvis. Jag och min syster flyttade med mamma till en lägenhet. Pappa flyttade till sin tjej. Jag saknar Dalarna ibland. För det är fint. Mysigt. Man vet var alla bor och vad alla heter och man har koll för att det finns inte så mycket att ha koll på. Livet är enkelt. Eller jättesvårt. Jag skriver om det mer utförligt i ett annat inlägg tror jag. Påminn mig!

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

astrid sa...

Fråga:
Vad har du hört om Globala? Är det en skola du skulle rekommendera?

Svar:
Jag vet inte, min vän Linnea går där. Jag har nog bara hört bra saker och det är säkerligen en bra skola fast jag är nog inte rätt person att fråga då jag inte går där.

http://img1.blogblog.com/img/blank.gif

Anonym sa...

Fråga:
kan inte du berätta om den dröm du minns starkast? alltså som du drömt på natten.

också kanske ditt starkaste/sorgligaste/gladaste/soligaste/finaste/argaste barndomsminne?

pusspusspusspuss

Svar:
Jag minns en dröm från när jag var liten. Jag såg allt som om jag flög ovanför det. Det var en kyrka, det var natt och jag och min bror höll lyktor i handen och vi mötte någon utanför kyrkan sedan minns jag inte riktigt vad som händer men allt blir läskigt och det är mörkt överallt. Det är så svårt att komma ihåg drömmar.

Jag minns en gång när jag hoppade studsmatta hos en kompis och jag råkade hoppa så jag ramlade av och tappade andan. För att jag inte fick någon luft började jag stöna och det kändes som att jag skulle kvävas. Medan mina två vänner stod och tittade på och dog av skratt höll jag på att kvävas. Så minns jag en gång när jag skulle vara Britney Spears i en melodifestivaltävling på vår skola och jag hade populära människor i klassen som bakgrundsdansare men jag fick ingen röst. Jag lämnade skolan i tårar den dagen. En gång var jag på toa och hade glömt låsa dörren, då öppnar killen jag är kär i och blir förvånad och går sedan ut igen. Fröken blir irriterad utanför över att jag inte lärt mig låsa när jag går på toa.
Jag försöker komma ihåg något speciellt, men det är så svårt att minnas sånt där tycker jag.