tillfälligt avbrott

Här är jag nu.

Drömde om att du låg bredvid och drömde om att jag försvann in i din famn. Jag hoppades väldigt länge på mig själv och på att allting kanske skulle bli annorlunda.
När jag skriver det här skriver jag ditt namn på min lista över hur många jag varit olyckligt jättekär. Ni är tre nu. Jag har aldrig haft ett förhållande. Jag har aldrig haft någon som tyckt om mig och visat det. Jag har aldrig. Första gången jag kysste någon var när jag gick i ettan på gymnasiet. Där tar det slut.

Hjärtat är ett stort tomt hål som längtar efter dig men som hatar dig för att du aldrig kommer vilja ha det. Det är krig i mina vener. Mitt hjärta är en krater. Hur ser ditt hjärta ut nu?
Stort, rött, varmt, så långt bort från ekande tomt som möjligt?
Klart hon var söt, hennes leende kunde charma vem som helst.
Om det gjorde ont? Jag var ensam i mig själv hela kvällen och gick in på toaletten och grät med hela kroppen, det gjorde ont.

Jag önskar att jag aldrig gick sönder. Du la dina händer på mina axlar, sa hejdå och mitt namn och jag rann ner på golvet, blev en hög av spillror.
Som att någon sög ut allt liv.
Låg hemma på soffan i två dagar och tänkte på dig, tänkte på dig, jag tänkte på dig då.
Hon frågade mig vad jag tänkte på och jag envisades med att säga "ingenting" men jag tänkte på dig, tänker på dig. HELA TIDEN.
Och man ska koppla bort och man ska sluta och man ska vara på ett sätt,
till min vän skrev jag:

Det känns som att jag är på standby

För jag gick sönder. Jag gick sönder på dansgolvet, jag gick sönder när du la din arm runt hennes midja, jag gick sönder.

Jag gick sönder när du kysste henne, för det kommer aldrig vara jag och -
någon kommer alltid vara sötare.

Och jag vill ta en paus, fast aldrig mer komma tillbaka.

"att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt borta från allt annat"

Jag läser Gunnar Ardelius, reciterar och hoppas. Hoppas att jag någon gång ska uppleva den fina kärlek som utspelar sig i böckerna, att jag någon gång ska gå från ensam till oensam. Att jag kan få det ekande tomrummet i hjärtat och min ena hand att fyllas med någonting, kanske kärlek och en hand till.

"Ibland när du tittar in i mina ögon så måste jag titta bort för det känns som om du kan se vad jag tänker"

Och när du står i strålkastarljuset och ler och tittar, vänder bort och tittar så känns det precis så. Som att du kan se vad jag tänker. Som att jag öppnar upp bröstkorgen och du kan titta in, som i ett litet dockskåp. Du kan flytta runt artärerna och venerna, flytta hjärtat.
Röra till det mer än vad du redan har gjort.

"Redogör för alla gånger du tyckt synd om dig själv. Stanna kvar i den känslan tills du ruttnar. Redogör för smärtreflexen. Sitt vid ett kafébord och se ut som att du väntar på någon. Svara på följande frågor: Var i kroppen sitter olycklig kärlek? Hur många röster krävs det innan det blir ett sorl?"

Jag tycker inte längre synd om mig själv, självömkan är ett tillstånd. Alltid det nuvarande tillståndet. Jag hatar att tycka synd om mig själv men något så enkelt är svårt att koppla bort. Och ja, det gör ont. Som att någon tuggar taktfast på min halspulsåder. Man väntar alltid på någonting, det är en känsla omöjlig att framställa ur ingenting. Just nu, väntar jag på dig och olycklig kärlek är blodet som gör så att min kropp fungerar som den ska.

"Går det överhuvudtaget att tänka sig en frisk människa? Skulle du byta underkäkens tänder mot en kram? Skulle du dra ut alla tänder, en efter en med en tång, för att få veta om någon verkligen tyckte om dig? Skulle du vara med vemsomhelst för att slippa vara ensam?"

Tänker att jag någon gång ska sluta med det här, romantiserandet kring att hitta någon som tycker om en. Någon gång ska jag sluta tycka att allting är hopplöst och grått och fult och trist. Samtidigt känner jag hur det ekar tomt, som att min kropp inte var stöpt för att ligga bredvid någon annan. Som att luften jag andas inte är någon annans, som att ingen har rätten att känna något för mig. Som att hela världen är ett stort svart hål som slukar mig hel.

"Tror du att du skulle vilja vara med mig om du kunde läsa mina tankar?"

den kvällen jag träffade dig, gick du hem med en annan tjej

II
vi tömmer våra plånböcker när vi springer genom natten
dansar på ett främmande dansgolv till bekant musik och
jag tänker på dig då
när vi går ut och röker tänker jag på dig
när jag tittar mig omkring efter någon vemsomhelst
tänker jag på dig
ditt ansikte sydde jag varsamt fast på min näthinna
nu finns du överallt

-

Jag frågar henne om jag är en idiot
om jag gör fel
om det är rätt att
känna så mycket som jag gör
hon svarar att man är en idiot om man inte vågar kasta sig ut

jag har skrivit om det någon gång
att man måste våga kasta sig ut
så jag sväljer mina egna ord och låter dem smälta i magen

-

somnar med gråten i halsen
vaknar med hjärtat utanför bröstkorgen
jag kunde inte sova på hela natten för hjärtat ville ut

(jag sov hela natten och drömde om dig och hjärtat var redan ute då
det lossnade någon gång mellan
”om jag var lika fin som henne” och ”om du var lika ful som jag”)

-

Hjärtats kundtjänst är för tillfället överbelastad, återkom gärna senare

Du har kommit till hjärtats kundtjänst och placerad i kö
ditt kö-nummer är 1234567890 Var god dröj

Så jag väntar
räknar 1234567890
och när jag kommer fram hörs ett långt pip sen klick sen är det slut
slutsatsen av detta är att det finns ingen kundtjänst för hjärtat
ingen vet bättre än du själv

(och vad vet du egentligen?)

-

när jag väntar på någonting
går hela min vardag i bitar om
allt inte går enligt min plan
så om jag
planerar att ta bussen 56
och därefter tvingas ta den 58
så vill jag gärna skylla på någon annan för att
min frisyr föll ihop
jag missade bussen båda bussarna
kom försent
slutade känna mig nöjd för att min frisyr föll ihop

och om jag
inte lämnar huset prick fyra minuter
innan bussen kommer
om jag tvingas vänta en minut extra och därmed
riskera försening och att missa bussen
så är dagen förstörd och
detta på grund av att jag måste anpassa mig
till någon annans okontrollerade vardag
allt
måste
vara
precis
och exakt
aldrig någonsin chansa eller ändra planer

-
med dig
tar jag allt lite som det kommer

och
det går inte bra alls

-

den kvällen jag träffade dig, gick du hem med en annan tjej

I

Till en början iakttog jag dig på avstånd
följde varenda millimeter lång rörelse

hur fingrarna sakta rörde sig över gitarrhalsen
hur jag önskade att det var dina läppar och min hals

minns när jag pratade med dig på riktigt första gången
delade stol på en trång krog mitt i ett hejdå-kalas
för vem spelade ingen roll

(för henne du kysste samma natt)

Konstruktionen; hur din kropp sväljer hela mig i en kram
hur ditt ansikte tittar så milt på mig
hur ofarligt det känns att
le tillbaka
hur jag önskar att jag aldrig lämnade de omfamnande armarna
hjärtat som slår hårdare än någonsin

-

man kan gå upp på morgonen
ställa klockan lite för tidigt
somna om
äta frukost
sminka sig; göra sig fin; jättefin
man kan gå till skolan
man kan åka hem igen
man kan leva i slentrian
man kan aldrig stanna upp eller stå still hela tiden
man
kan
längta till något så himla mycket för att
sedan se det spricka som tunt tunt glas

man tittar på när allting rasar
låter hela världen gå sönder framför ens ögon
bara för att man är

Bara för att man sitter still och inte gör någonting
bara för att man inte vågar
för att man bara kan skriva ord
inte säga dem
inte vara

-

I ett sms skrev jag,
”Vad gör man med ett hjärta som längtar ut om allt känns omöjligt?”

tänkte att den enda som kan svara på det är jag
och det enda svaret är handling och handling är lika svårt som
kommunikation
lika svårt som att prata som att göra som att krama

om kroppen inte är fylld med berusningsmedel innan du startar en konversation så kommer den definitivt sluta omgående

om du intagit diverse berusningsmedel på en trång krog på söder
innan du delar stol med någon vars hjärta du vill åt så kommer konversationen aldrig sluta

(jag har inte råd att supa varje dag)

-

vet du att
jag stänger in mig i mig själv för att jag är rädd för att konversera

att jag ger upp innan jag kastat mig ut

att jag hamnar i ett tillstånd där inga ord hjälper

att jag imploderar, magen liksom sugs inåt och hjärtat bankar på bröstkorgen

vet du att det här händer varje gång jag blir kär

vet du varför?
jag lämnar svarskolumnen tom.

Alla filmer, alla böcker handlar om dig, alla ryggar tillhör dig tills jag går fram ”Förlåt jag trodde det var nån annan”

och när jag lyssnar på det här,
så skriver jag det här:

Din hud är som en darrig fönsterruta. Hela ansiktet vibrerar när jag stilla lägger huvudet på din axel. I kramarna blundar vi och jag undrar vad du tänker på. Jag undrar om, du tänker på mig.
Så himla kallt dessa dagar, vinden blåser igenom vilket foder som helst. Hjärtat har inget foder, heller ingen livsförsäkring. Vad gör man med ett hjärta som har dött kärleksdöden? Kan man återuppliva ett hjärta som dött kärleksdöden, och vad kostar det?
Kanske en kärleksdöd till.

Det kostar ingenting att falla handlöst för någon, men ändå känns det som att man förlorar så himla mycket. När jag tittar på dig, in i dina djupa ögon, så känns det inte värt att hoppas. För att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
Och man förlorar allt man är, man förlorar allt man känner, man förlorar förmågan att leva på riktigt.
Jag är transparent och jag undrar om du ser igenom mig, om mitt hjärta bultar genom tyget, om du ser att det bultar, om du ser att hjärtat skriker, om du ser hjärtat överhuvudtaget. Ser du mig?

Jag hade ju slutat med sånt här för längesen, det är aldrig värt någonting. Fast när jag sitter på bussen påväg hem och tänker på framtiden, tänker att jag vill söka en musikhögskola, så tänker jag att jag nog är för dålig, att det inte är någon idé att pröva ens. Men om jag skulle vara dålig, då skulle alla människor ljuga för mig, skulle jag vara ful, skulle alla människor ljuga för mig. Så, jag måste sluta tro att jag inte är värd någonting, måste sluta tro att jag är dålig, ful.
Den enda som ljuger för mig är jag. Det jävla JAGET som inte har någon aning egentligen.

Din hud är som en darrande fönsterruta i en buss. Den vibrerar när man lägger huvudet mot. Tänker på dig. Tänker att, den enda som ljuger för mig är jag. Och att det kanske finns en chans, på någon spårvagn någonstans.

-----------------------------------------------

att våga hoppas på nåt fint, är att skjuta sig i huvudet.
Vi hörs om ett tag.