onsdag 25 januari 2012

hallonsoda, drömmar och livet

Det går i vågor, ena dagen helt fantastiskt, andra dagen känns det som att jag håller på att drunkna. Jag försöker smälta bort dig, men du ligger som ett extra lager hud och det är så det ska vara. jag tror inte det är meningen att du ska försvinna, jag vet inte vad meningen är med dig. Men jag ringer och vi pratar länge, och ditt skratt ramlar ur din mun rakt in i mitt öra. Det finns ingen annan som är som du, som fungerar som du fungerar i mig. Du nämner hennes namn en gång, men det gör mig ingenting. Inte just då.

En morgon när jag vaknar läser jag ett mail som gör mig glad. Veckan efter lägger jag sång på en låt som bland annat är gjord av sångaren i det viktigaste bandet när allt var svart för några år sen. Och när jag står där i studion så känner jag att det är det jag vill göra varje dag. Som att äta upp det man har i handen och sträcka sig efter mer, utan att få det. När blir det så? När får jag spendera alla mina dagar i en studio/replokal/på en scen i hur många timmar som helst?
Jag vet inte, men jag hoppas det är snart.

Efter att ha jobbat som timvikarie i ett år får jag ett vikariat som börjar i mars, det känns fint att få jobba med de äldre. Det finns så många som jobbar där för att tjäna pengar, men när det faktiskt är människor man jobbar med och inga maskiner så är det en helt annan sak tycker jag. Då är omvårdnaden viktigare än pengarna. Ett viktigt och bra jobb, tänker jag. Även fast jag vill hålla på med musik 24/7.

I mars åker jag och mitt fina band ner till Göteborg för att göra en akustisk spelning på Kontiki. Jag längtar dit, framförallt till mina fina vänner men också till att stå på scen. Det ska bli fint att se staden igen, fint att träffa den bästa människan i hela världen igen.
Det jag kanske är mest rädd för just nu, är att falla samman när jag är där. Den som lever får se.

måndag 9 januari 2012

I CAN'T BE SOBER AND WIN YOU OVER.

när allt annat här är falskt och fel.

--------------

han kallar henne baby och gör hjärtan efter hennes namn.

varje fredag går jag ut och dansar, sedan sätter jag mig på tunnelbanan hem. på vardagarna jobbar jag och på kvällarna sitter jag hemma. han kallar henne fortfarande baby. spelar ingen roll om det är dag eller kväll. tänker ofta att jag skulle kunna säga "antingen väljer du mig eller så flyttar jag och lämnar allt föralltid". han skulle aldrig välja mig för han gör hjärtan efter hennes namn. han skulle säga att det är bra att jag ser världen. kanske.
han skulle nog inte säga någonting alls för han är upptagen med att kalla henne baby.

en kväll sitter jag och en vän och dricker öl. vi pratar om honom och försöker komma fram till någon lösning. det finns ingen lösning. så vi går därifrån, hon går hem och jag fortsätter äta av natten. funderar på det här med att veta och förutse att något skulle kunna bli så jävla bra.

anledningen till att jag aldrig slutar är för att jag ser inte slutet. jag väntar på början.
men han kallar henne baby och gör hjärtan runt hennes namn medan jag vaknar på morgonen, tittar runt i min lägenhet, tänker på honom som en möbel, att han skulle passa bra här inne. och jag skulle aldrig kalla honom baby, inte heller göra hjärtan runt hans namn. Men jag skulle må så jävla bra.