ur högtalarna spelas en favorit från förr, en låt vi citerat hur många gånger som helst bara för att vi kan, inte för att vi vill. Så är det alltid.
Vi gör allting på impuls, vi gör det för att vi kan och aldrig för att vi vill. Men jag tror att någonstans mellan kramarna och händerna på kroppen så vill vi, men vi vågar inte. En sak jag har med mig överallt är dock att jag vet att allting handlar inte om mig, inte en enda bokstav handlar om mig och kommer aldrig att handla om mig. Det är därför man går runt och undrar vem jag tror att jag är, och det är därför man själv inte förstår varför jag hänger kvar.
Jag hatar det du gör mot mig, hur du får mig att hänga kvar. Hur trasiga vi är tillsammans och hur jag hela tiden får känslan av att vi kan laga allting.
Vi kan inte laga någonting överhuvudtaget, vi är trasiga på olika plan. Det var du som tog sönder mig och någon annan som tog sönder dig, det finns ingenting som vi kan göra åt saken tillsammans.
jag kan inte säga till dig att jag är trasig för att du noggrant petade sönder allt som var jag i mitten av februari. Hur du kom som en snöstorm och slet sönder hjärtat. Jag vågar inte tro på kärlek och jag vågar inte tro på dig. Jag hänger kvar för att det lilla hoppet som lever i mig är armarna runt dig. Det enda jag har är en famn fylld av tomhet och ett hjärta som gråter.
Och jag vill be om ursäkt till alla jag någonsin tagit sönder men samtidigt säga att, jag följde bara mitt hjärta. Mitt hjärta tog mig hit, till ord som pickar under huden, till famnar som skriker att jag ska gå men samtidigt håller fast.
Och jag tappade kartan någonstans mellan dina läppar och mina. En liten millimeter där allting föll emellan.
