Man läser bloggar, man kommer nära, man rymmer. Spränger hål innanför huden och det är det som gör ont. Man vill rädda, man vill reda ut. Man kan inte. Kan ingenting för:
HÅLL DIG TILL DIN KANT HÅLL DIG TILL DIN KANT HÅLL DIG TILL DIN KANT.
Inget utrymme tillräckligt stort för att rädda någon utanför ens gränser.
Jag skriver aldrig dagbok, jag skrev aldrig dagbok. De enda orden jag fick ner på papper när jag var yngre var ord som beskrev vad jag kände för alla de som inte kände något för mig. Det handlade om att riva murar och att bygga upp dem. Jag stod förgäves framför murarna varje dag och byggde upp dem bara för att de skulle kunna rivas ner igen. Man vet ingenting om sånt här när man är yngre, det är nu i efterhand man känner av hur hårt man blev slagen i magen.
Man slutar lita på människan. Man bygger upp en mur runt sig själv som är så stark att ingen ens ställer sig nära för att titta över kanten.
Jag har börjat gilla att läsa högt nu. Kan läsa så högt så att stämbanden lossnar, läsa så tyst att bara en ämnad människa hör. Jag tror på orden, på makten och känslorna som kommer när man får höra det här. Jag tror på mycket, litar inte på många men trots min rädsla för att lita på människor så kan jag blotta mig hur lätt som helst. Jag kan visa allt det som ingen annan har sett fastän alla redan har sett det, för jag har glömt bort att vara rädd. Att vara rädd om det som är mitt, jag har glömt bort att hålla fast.
Man fastnar inte. Kan inte fastna hos någon, det är någon som håller fast dig. Någon som vill. Någon som älskar, någon som tycker om.
Och jag håller fast dig nu, hårdare än hårdast.
Inte för att jag älskar
utan för att du kan ställa dig nära min mur och vara tillräckligt lång för att titta vad som finns bakom den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar