De frågar mig hur man gör, hur man överlever och hur hjärtat klarar sig. Jag tänker; vad är det som gör så att folk tror att jag vet fastän ingen någonsin tyckt om mig tillbaka? mitt hjärta har aldrig klarat sig och jag har aldrig överlevt. Men det är fint av dem. Jag tycker om att kunna vara till hands, hjälpa, skriva ord jag önskar att man skrev till mig. Jag vet ingenting egentligen men jag försöker så gott jag kan. Att överleva och ta hand om hjärtat som kanske inte slår lika hårt längre, kanske har gett upp lite.
Luften har blivit tyngre nu. Hösten är påväg och det regnar ute. Jag är i Dalarna på ännu en sån där resa jag bestämmer mig för att göra för att jag inte orkar vara kvar i livet. Många sådana den här sommaren, många resor jag bestämmer mig för att göra för att det inte går att andas mellan höghusen, villorna och tunnelbanerälsen. Ibland måste man komma bort för att kunna andas ett tag. Jag behöver komma bort mest hela tiden men jag blir så rastlös av att vara här att jag vill vrida kroppen ut och in.
Det är augusti igen och jag förvånas över mig själv, hur jag lyckas överleva fastän allt är så fruktansvärt svårt. Jag tror att man ofta underskattar sin egen kapacitet. Enligt mig själv är jag så himla himla himla svag just nu. Jag saknar att känna mig glad. Men jag saknar inte att känna något. Och det var så himla längesen jag hade ord.
Man har bestämt sig för att påminna mig om hur det kändes att gå i grundskolan. Man har bestämt sig för att inte växa upp fastän man är lika gammal som mig och min syster. Man har bestämt sig för att ringa på skyddat nummer och sjunga på min låt och man har bestämt sig för att påminna mig om hur viktigt det är att jag förstår att jag aldrig kommer vara smal. Men jag har bestämt mig också. Jag har bestämt mig för att inte låta sådant röra mig längre.
Och jag har lurat mig själv för många gånger nu.
