And now I cling to what I knew. I saw exactly what was true but oh no more. That's why I hold, that's why I hold with all I have.

Mitt hår är slitet och det luktar surt under diskbänken. I lägenheten klättrar tobaksröken på väggarna och golvet är täckt av smutsiga kläder. På bordet framför teven står tomma ölburkar och spritflaskor med endast lite kvar i. En shot tänker jag. Sen tänker jag, det kommer jag aldrig bli full på. Så jag låter bli. Sitter i den utslagna bäddsoffan och tittar på teve. Virar duntäcket kring mig och tänder en cigarett. Vaknar med hostan i halsen och små svarta smulor från gårdagens mascara har lagt sig under ögonen. De bildar två mörka ringar, jag har blivit tröttare igen.

Det är kallt inne, kallt ute. Vissa dagar skiner solen och andra dagar är himlen helt grå. En stor gapande mun som sväljer hela mig. De dagarna håller jag mig inne, ligger i min säng och sover tills jag vaknar upp av hunger. Borde egentligen ta vara på sånt jag älskar att göra. Men jag har ingen lust. Lämnar mig själv i sängen och låter mina intressen dö ut. Nuförtiden är sömn min bästa vän, och sämsta. Drömmer de där drömmarna igen, halvvaken ligger jag i sängen och försöker fly men de tar mig alltid. Jagar när jag ligger där och krampar. Får ingen luft och kan inte skrika. Tänker varje natt att; såhär rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. Så somnar jag om. När jag vaknar på morgonen känns det som att jag precis stängt ögonen.

Det är februari 2012 men det skulle lika gärna kunna vara 2011. Du är sådär nära igen, försöker hålla mina gränser stängda, inte låta någon innanför dem. Du är en ångvält, kör över alla murar jag har. Det är bra att du är där inne, att jag har dig. Annars skulle jag inte kunna leva. Behöver någon jag kan andas med. Nästa helg åker vi till Göteborg, då kommer jag behöva dig mer än nånsin.

På alla hjärtans dag sitter jag hemma och försöker överleva. När jag tar bussen hem från jobbet ser jag alla fina par med varsin blombukett i handen. Jag skrattar åt dem, vet att det där inte är något för mig. Men trots det vill jag inget hellre. När jag kommer hem väntar jag på att tiden ska gå. Och det gör den. Vi möts upp på söder och går till en restaurang på Ringvägen. Sedan spelar vi biljard och blir fulla. Jag är glad över att jag har träffat två fina, som får mig att skratta på riktigt. Det var den bästa 14e-februari nånsin.

Varje gång jag ringer tänker jag att, nu ska du få veta vad jag har tänkt på de senaste månaderna. Och samtalet börjar med att jag känner mig illa till mods sen har jag så mycket att berätta så jag glömmer. Men du har fått mig att gråta och bli förbannad. Utan någon som helst aning. En dag när jag känner att jag behöver träffa dig så svarar du att du inte hinner. Jag vet hur meningen slutar, som att du kastar flera knivar i bröstet på din bästa vän utan att veta om det. Du. Har. Inte. Tid. Jag har inte heller tid, jag sitter hemma och trycker fingrarna i mina armar och försöker hålla fast. Inte bryta ihop, inte falla isär, bara överleva. Och du har inte tid. Jag har återkommit till det stadiet då jag känner att jag vill mota bort alla jag har. För jag är så trött, jag kan inte ta hand om er och jag vill bara överleva. Men du har inte tid.

Jag har snart ett fast jobb, jag har ett band, jag har ett annat projekt. Skulle du behöva mig har jag all tid i världen för ingenting är viktigare.

Vintern kom sent, oinbjuden. Jag är begravd under snötäcket. Har ett litet lufthål att andas genom. Håller fortfarande fast i det dåliga, för jag vet helt säkert att det aldrig kommer försvinna. Så rädd för att alla en dag bara ska lämna och säga; nu får du klara dig själv.