förälskelser är lätta att glömma

Igår.
Orden ville flytta ut ur önskefingrarna. De önskar vara pianofingrar, var det en gång i tiden också. Då dess ledande ljus var en man på väg in i ålderdomen förlorade de sin förmåga och allmänna rätt att kalla sig pianofingrar.
Hungersmaken i munnen och simtagen genom boksidorna. Musiken från munnen och en darrande tamburin i handen. Asplövet i den andra. Darrande. Man kan stryka under, man kan minnas, man kan glömma. Man undrar. Jag undrar.
Önskefingrarna har slutat röra på sig. Blodet som rinner längs ådrorna har stillat.

Iförrgår.
När man skrattar med någon som skrattar med en själv. Som att öppna en present och lysa upp i ansiktet. Min vardag har fått färg. Simtagen genom boksidorna igen. Blodet i ådrorna och hungersmaken i munnen. Skriken i bröstet som vill ut. Fängelset med två lås högt upp i ett höghus.
Det är inte så farligt egentligen. Man kan härda ut. Man måste hävda sig först.

Idag.
Sara Stridsberg strider inuti min kropp. Ett virus och en ny författarförälskelse.
Tänker att om Sara varit en man och levande och i min närhet så hade jag fallit så hårt.
Faller ändå. För böckernas värld har inga begränsningar. Jag har begränsningar. Är begränsad. Kontrollerad.
Faller. Nu. Igen.
Men i en värld med tre färger istället för två. Förr. Svart och vit. Nu. Svart, vit och vissa röda nyanser. Du.

Imorgon.
Hjärtat i hjärnan. Hjärtat i magen. Hjärtat. Främst i fingrarna, jag ska spela melodier på din rygg.

Puss.