söndag 17 januari 2010

Det har glömts ett hjärta kvar i frosten

Förra hösten kastade jag mitt hjärta framför ett tåg. Vad jag inte visste då var att det inte skulle slamsas sönder, det skulle fastna.
Och som det fastnade.
Att vara kär handlade om att inte våga prata för sig själv. Att skicka iväg ett sms med några få ord som gjorde en helt naken. Att få svar. Att fundera på vad man själv svarade hela tiden, även nu. Att ångra sig. Jag ångrar mig.
Och jag vet inte hur det här började men jag vet att det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta.

Nej vi var luft, luft och inget mera.

Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig. Jag tycker att nu på senaste tiden känns det som att du håller på att räcka din hand åt mitt håll men du är för långt bort. Det är farligt att gå framåt. Du är rädd för utveckling. Jag är rädd för dig.
Min största rädsla är att du säger att du vet att jag är kär i dig. Jag skulle stanna mitt på ett övergångsställe, lägga mig ner och önska att någon körde över mig.
Jag älskar dig.
Om du är tåget, är jag rälsen under den.
KÖR
ÖVER
MIG

December var en månad av destruktivitet. Vet du att jag tänkte att ju närmre jag kommer någon annan ju närmre kommer jag dig. Så om hans läppar kysser mina, kysser jag dina. Det är inte så enkelt, det är aldrig aldrig så enkelt.

Jag lyssnar på sofias kärleksgåva till mig, ni hittar den här. En fin lista. Lyssna på den.

1 kommentar:

  1. vad himla fint du skriver! /elin, annas kompis

    SvaraRadera