april

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag håller på med en ny såndär fånig textfilm igen. Den kanske blir klar i helgen, då lägger jag upp den.

Jag vet inte vad jag ska skriva eller beskriva då de enda som kan beskriva vad jag vill skriva är Kate Nash och Håkan Hellström. Jag kan skriva att jag i tisdags grät som ett barn över en skitsak vilket bara gjorde allting tydligare; jag måste glömma bort honom. nu. fort.
vet inte hur man gör. hur man glömmer. hur avtryck försvinner.
hur allt bara slutar kännas. vet ni? kan ni berätta. snälla.
jag vill vara Nicest thing och jag vill att du ska gå sönder så som jag gjorde (i tisdags, alla dagar den här vintern).

Våren. Den är här nu. Jag är glad ibland, ibland kan jag faktiskt le utan att känna mig dum. Som när jag går hem från jobbet och är glad över att jag trivs och som när jag tänker på vilka fina vänner jag har här. När jag tänker på hur bra mitt liv egentligen är.

Fast oftast så vill jag bara slita sönder allt. Jag vill slå sönder saker, jag vill slita sönder saker och jag vill vara ensam. Jag önskar att det var synd om mig och jag tror att alla har lurat mig. Ibland. Att vänskap är en lögn och att kärlek är en myt. Jag vill riva, slita och slå för att det är någon inuti mitt skal som håller på med precis samma sak. Jag vill hämnas på mig själv för att jag får mig att känna så.

När jag åkte hem från Dalarna i söndags såg jag människor från min gamla klass. Och det som gör mest ont när jag är glad och trevlig och hälsar på dem. Är att de aldrig kommer förstå att mitt hjärta fortfarande gör ont för saker som sades till mig. Antingen är jag en mes som fortfarande inte glömt bort att jag är Skolans fetto, en släpvagn, tönt osv eller så är det så bara. Att man inte kan glömma saker.

Jag är så trött nuförtiden, trött på det mesta, men mestadels vill jag bara sova. I det sovande tillståndet känner jag inget alls och mår förhållandevis bra. Det beror på vad jag drömmer om. Häromnatten drömde jag om att jag var kär i en långhårig hårdrockare som jobbade i en möbelaffär. Sedan var jag tillsammans med Freddie i Skins. Så himla konstigt.

Förlåt för det här inlägget men jag var tvungen att skriva något. Jag ska snart uppdatera med en text som känns lite mer, där orden faller lite finare.

Ps. Till alla anonyma:
Jag brukar säga till mina vänner hur irriterande det är att nästan alla som kommenterar min blogg är anonyma. Fast då brukar de säga till mig att det inte gör någonting sålänge kommentarerna är snälla och hur fina som helst. De har rätt.
Ni är fina, jag tycker om er.

Och till den anonyma som bland annat skrev "jag är anonym för jag vill inte att du ska veta":
jag tänker på dig ofta.