tisdag 15 juni 2010

sommarlivet del 1

Jag har alltid velat att mitt liv ska vara som en tonårsfilm fylld av drama. När jag gråter vill jag att mina föräldrar ska komma upp och trösta mig och säga att allt blir bra. Jag vill ha ett lyckligt slut eller i alla fall en vändpunkt. Jag vill att allt ska vara så klyschigt som möjligt och jag är nog som jag är bara för att det passar min roll i min film.
Jag har haft väldigt svårt för att skriva den senaste tiden. Är blockerad av en tjock mur och även fast det är sommar och sommarlov så vissnar jag inuti. Jag springer förbi kärlek, springer in i den och gör bort mig mest hela tiden. På fredagkvällarna händer det att jag skriker håkanlåtar lite för högt och det händer att jag vaknar upp dagen efter och undrar vad som egentligen hände. Jag ångrar väl alltid allting och jag tänker att jag nästa helg inte ska gå fullt ut, när helgen väl kommer så är all självbehärskning bortblåst. Jag tänker på hur desperat Henrik Berggren låter när han sjunger "I am only living when I am drinking" och håller med honom.
Det är svart nuförtiden, allting är så väldigt svart och jag faller isär. Drar mig för att citera en massa popsånger egentligen. Vill undvika popromantikerstämpeln men den är väl redan intatuerad i hjärtat antar jag.

Jag värderar mina vänner väldigt högt, jag anser att vänskap är något väldigt skört och man måste ta hand om vänskap. Man får inte glömma bort vänskap. Jag glömmer så lätt. Jag gör ofta fel, är kanske som en igel på de flesta och sedan försvinner allt eller allt försvagas. Det är inte meningen men jag vet inte hur jag ska hantera vissa saker. Jag har på senaste tiden börjat tappa kontrollen och nuförtiden är det som att allt är nytt och så himla lätt att bränna sig på. Jag håller i, jag tappar, jag håller i, jag tappar.
Jag har vissa människor runt omkring mig som är väldigt viktiga. De fyller ut olika funktioner och det finns en som fyller ut när-jag-är-med-dig-kan-jag-andas-på-riktigt- och den vänskapstråden är så fruktansvärt skör och vass och varm och jag bränner mig och tappar och försöker hålla i.
Jag kanske borde sluta bry mig om saker allt för mycket, det kanske går bra om man inte tänker ihjäl sig. Allt kanske löser sig, man behöver inte analysera och förstora upp saker. Allt är inte större än vad man gör det till.

Så Alva, för guds skull, ta det lugnt och försök andas.

1 kommentar:

  1. "även fast det är sommar och sommarlov så vissnar jag inuti"
    precis så.

    SvaraRadera