onsdag 22 september 2010

dansa fastän hjärtat brister

Trycker läpparna mot glasrutan. Det är frost ute nu och löven är gula. Allt gick så fort. Innan sommaren tog slut hann jag aldrig tänka på dig. Så lättad inuti, som att någon släppt ut tusentals fåglar ur en trång bur. Kan fortfarande inte skriva lika mycket som förr men jag tror det beror på att jag inte sitter fast längre. Släppte dig någon gång på våren, höll om dig med det varma hjärtat, håller kvar och släpper ibland. Du finns där fortfarande, men växer som ett annat frö. Lämnade plats åt andra i ditt hjärthål. Hoppas att fylla det innan allting tar slut.

Har känt länge nu att det finns bara tre färger, kolsvart, grått och vitt. Dagarna är mestadels grå, vissa stunder vita. Sen finns det de stunder då jag inte kan se för allt mörker, då kroppen bara skakar och stämbanden vibrerar och benen inte kan gå. Sådana dagar kan vara måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, hela veckan. Man försöker plåstra ihop och laga, lägga nya grunder av betongen som krossats. Bygger upp murar med tegelstenarna som blev kvar från tidigare krig. Använder de slitna organen och benen och försöker bygga upp kroppen på nytt. Men inga husmorstips eller läkarstudier hjälper mot ett brustet hjärta, inte heller mot ett förlorat krig.


Men jag reser mig och försöker igen. Fastän allting har en tendens att falla samtidigt. Jag reser mig i skolmatsalen, jag reser mig på tunnelbanan och jag reser mig i sömnen. Jag reser mig vid matbordet och jag reser mig i orden. Små rutiner jag har, lagar och en viss ordning.

Jag kanske tror att jag tycker om människor ibland men det är för att fylla alla hjärthål. Står framför spegeln varje dag, byter kläder minst fem gånger och vaknar alldeles försent. Så jag glömmer bort att jag är bra och tänker att alla andra är bättre. På vägen hem till mig trampar fötterna på den blöta asfalten och jag ställer mig i vattenpölen för att se hur lätt vattnet skvätter på stövelfötterna. Sedan fortsätter jag hem, fastän jag minuter tidigare pratat med min mamma, pratat om missnöjet, om mig själv. Tänker att klumpen som går i de här stövlarna inte förtjänar livet egentligen, att det nog är bäst om klumpen försvinner.

2 kommentarer:

  1. Människan är ett värde i sig. Alla människor är det. Oavsett. Glöm inte det.

    SvaraRadera