söndag 17 oktober 2010

Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven

Att aldrig aldrig aldrig någonsin komma någon vart och att alltid alltid alltid stå still, fortsätter gå och stannar upp; går varvet igen. Det jävla varvet. Livet som aldrig blir något annat, bara mörker.
Spelar liksom ingen roll vad jag gör för att berika mitt liv med mer, det är alltid grått och det blir inte starkare i färg, det svalnar och blir nästan genomskinligt. Jag vet inte vart jag ska. Vet att jag vill bort.
Och kanske hittar du ett par läppar någonstans, men inte jag. Mina andetag är alltid ensamma och ena sidan av sängen är alltid tom. Jag undrar var du finns. Och vem jag är. Och vad jag ska göra för att vara mindre jag. Hur man får bort den tjocka svarta jävla väggen.
Alla bryter upp nu och det gör att allt är sorgligt. Att mitt liv kanske blir ännu sorgligare. Tänk att det faktiskt händer saker utanför min bubbla, att folk går vidare och att folk stannar upp. Tänker på hur mycket som händer för alla andra, hur mitt liv står så jävla still. Tänker att jag kan blunda och aldrig mer lyfta ögonlocken.
Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven.
Nätterna skjuter hål på mig och medan alla lever är jag död. Bestämmer inte över min egen andning längre. Den sköter sig själv, skulle den inte göra det, skulle kanske allting kännas mindre.

Om dagarna försvinner jag in i svarta hål. Mina vänner lever och går vidare. Stannar aldrig upp.
Jag sitter framför teven och tänker att om jag ska leva i minst sextio år till så måste någonting hända.

2 kommentarer:

  1. jag känner igen mig så mycket.
    hoppas det blir bättre.

    SvaraRadera