Där borta står du. Jag vet att du hör hemma är lika lite som jag. Kylan biter i dina kinder, hugger tänderna i dig. N tänker du säkert att du önskar att den tog hela dig. Men ingens mun är så stor, jag skulle inte vilja det i alla fall. Att kylan tog hela mig.
Mössan är neddragen så pass att man knappt ser dina ögon, tänker att bilden av dig just nu skulle kunna beskriva januari, evighetskalla januari.
Virar halsduken runt halsen medan jag betraktar dig från andra entrén. Du tar snabba bloss på cigaretten och tar upp telefonen med tjugo sekunders mellanrum. Som att du måste se upptagen ut, se ut som att du väntar på någon. Drar upp dragkedjan på min jacka, försöker dra ut på tiden. När jag går ut kommer du att se mig och när du ser mig kommer jag fastna där, i stillbilden. De kommer klistra in mig i ett fotoalbum, så jag väntar lite till.
Du försökte alltid tala om för mig att man ska vara stark, stå upp för sig själv. Jag talade aldrig om för dig att det var omöjligt. Jag nickade och log. Svalde de tunga orden och lämnade dem att gro i min bröstkorg. Du visste inte mycket om mig. Du trodde att du visste men du vet ingenting.
Jag går ut i snön och du ser mig gå över skolgården upp mot receptionen. Du ropar på mig men jag förstår inte vad du säger, bytte språk när du bytte ut mig.
När jag vänder mig om har det börjat snöa och du är påväg bort. Jag ser din tunna kropp gå därifrån i snöfallet. Dina ledsna ögon stannar inuti mig föralltid. Två välslipade knivar som hugger.
Det var aldrig mitt fel.
Sådana här saker gör ont att läsa, men det är fruktansvärt fint.
SvaraRadera