lördag 14 maj 2011

fylleanteckning nummer ett.

ur högtalarna spelas en favorit från förr, en låt vi citerat hur många gånger som helst bara för att vi kan, inte för att vi vill. Så är det alltid.
Vi gör allting på impuls, vi gör det för att vi kan och aldrig för att vi vill. Men jag tror att någonstans mellan kramarna och händerna på kroppen så vill vi, men vi vågar inte. En sak jag har med mig överallt är dock att jag vet att allting handlar inte om mig, inte en enda bokstav handlar om mig och kommer aldrig att handla om mig. Det är därför man går runt och undrar vem jag tror att jag är, och det är därför man själv inte förstår varför jag hänger kvar.

Jag hatar det du gör mot mig, hur du får mig att hänga kvar. Hur trasiga vi är tillsammans och hur jag hela tiden får känslan av att vi kan laga allting.
Vi kan inte laga någonting överhuvudtaget, vi är trasiga på olika plan. Det var du som tog sönder mig och någon annan som tog sönder dig, det finns ingenting som vi kan göra åt saken tillsammans.

jag kan inte säga till dig att jag är trasig för att du noggrant petade sönder allt som var jag i mitten av februari. Hur du kom som en snöstorm och slet sönder hjärtat. Jag vågar inte tro på kärlek och jag vågar inte tro på dig. Jag hänger kvar för att det lilla hoppet som lever i mig är armarna runt dig. Det enda jag har är en famn fylld av tomhet och ett hjärta som gråter.
Och jag vill be om ursäkt till alla jag någonsin tagit sönder men samtidigt säga att, jag följde bara mitt hjärta. Mitt hjärta tog mig hit, till ord som pickar under huden, till famnar som skriker att jag ska gå men samtidigt håller fast.
Och jag tappade kartan någonstans mellan dina läppar och mina. En liten millimeter där allting föll emellan.

3 kommentarer:

  1. Hur ser du ut?
    Jag skulle gärna vilja veta.
    Det är kul att veta hur människan som skriver det man läser ser ut. Lägg upp en bild!

    SvaraRadera
  2. Hej Alva. Hanna heter jag och just nu är klockan lite över fyra på natten. Jag är sjutton år och är väldigt långt ifrån där du säkert är just nu.

    Jag hittade din blogg på ett väldigt underligt sätt, någon kommenterade min blogg idag. För att jag plötsligt och lite förvånande hamnade på blogg.se's förstasida. Jag är inte van vid uppmärksamhet på det där enorma viset och klickade mig bara in på en av hundra kommentarer som kom just idag, och jag kollade runt på den bloggen noga. Någonstans så hade hon länkat dig.

    Så jag ramlade in här, och läste ungefär tre rader på inlägget längst upp. Och sen så läste jag hela din blogg från nu, till början. Jag skriver nu min första riktiga kommentar någonsin, för att jag vill säga till dig att du är den vackraste människan jag någonsin har trillat in i. För något år sen så verkade du lite osäker på dig själv, och det kanske du fortfarande är. Och jag vill bara be dig att sluta med det omedelbart.

    För så fina personer som dig finns det få av, och jag trodde ibland att jag var ensam på den här fula och äckliga planeten att se saker på det viset som du så fint beskriver allting. Det är både så fruktansvärt mörkt och fult och vackert på samma gång, för livet är liksom precis så. Och efter att ha läst din blogg, och gråtit lite över att du verkligen inte förstår hur speciell och vacker du är. Så kan jag skriva igen, den tunna och smutsiga hinnan som legat över mina drömmar och tankar har brunnit upp. Och jag tror faktiskt på riktigt att den aldrig kommer att komma tillbaka igen, tack. Verkligen, tack för att jag har förstått att jag inte är ensam om att vara såhär fruktansvärt jävla udda och delvis olycklig.

    SvaraRadera