torsdag 4 augusti 2011

när allting förändras/rootless tree/blackberry stone/att inte ha något att säga längre

Nu har det gått en hel sommar utan att jag har skrivit ett endaste ord. De kommer inte till mig längre, språket har försvunnit och det enda jag har kvar är ett par tomma händer. Jag önskar att jag ville berätta någonting men det finns inte mycket att säga. Ibland känns det som att jag sugits ut ur mitt eget liv, att någon annan lever det nu.

Jag träffar en vän när jag är ute en kväll, hon berättar för mig att hon är förälskad och jag önskar att jag hade varit där när det hände bara för att säga "vad var det jag sa". Varje gång jag sa att jag nog skulle vara ensam hela livet så svarade hon något i stil med att hon kunde göra mig sällskap. Och nu är hon förälskad och det är så himla fint.

I slutet av gymnasiet skapade jag ett dokument på över tio sidor och alla orden handlade om alla som någonsin petat och pickat på hjärtat. Kanske om dig men också om någon annan. En klump lättade, en ny klump sattes dit.
Det här med att andas och vara försiktig med sånt där fungerar uppenbarligen inte i praktiken.

Förlorade en vän tidigare i somras, han sa ingenting, han bara försvann. Raderade mig ur hans liv. Jag undrar fortfarande vad jag gjorde, om det var något jag sa eller om det berodde på hur jag beter mig. Igår träffade jag hans vänner och den ena nämnde att du skulle komma dit om tjugo minuter, när jag reste mig upp och började gå därifrån går du förbi mig och jag märker det inte, inte förrän min vän frågar mig om jag såg vem det var. Och när han sa ditt namn så var du där igen, i hjärtat och högg.
Ibland kunde du ringa mig och säga att du saknade mig, vi kunde sitta tysta på 44an i flera timmar. Vi behövde aldrig ord, vi behövde bara träffa varandra för att låta livet gå an en dag till.

Vissa dagar känns det som att jag inte har någonting att säga längre.

1 kommentar:

  1. jag förlorade också en vän.
    albin heter han.
    samma visa som för dig.
    det gör verkligen ont. riktigt ont.

    SvaraRadera