Jag har väntat länge nu. På det där som ska börja, de kallar det livet men för mig är det något helt annat. Det är en vana, ett system som aldrig förändras. Jag skulle vilja bryta mig ut och jag antar att det enda som hindrar mig från att växa till en annan, bättre människa är mig själv och hur allt en gång var. Det är svårt för mig att acceptera att det som har hänt tidigare, har hänt. Det är ingenting som händer nu. Alla ord och elaka skratt förföljer mig hela tiden. Formar mig, får mig att se mig själv som det där internetmobbade fettot som ingen tyckte om. Eller hon som är så ful att ingen vill röra vid henne, inte ens med en tång. Och jag hatar alla som har bränt in det här i mig. Vill slita ut mig själv ur mig själv, placera mig någonstans där jag finner mig mer bekväm med tillvaron. Nu är det inte bekvämt alls. Det är som att jag hela tiden går runt i en tröja som sticks, en sån man bara vill ta av sig men man måste ha den på sig för ens mormor har stickat den. Och det här är den smutsigaste tröjan någonsin. Jag vill inget hellre än att slänga den.
Jag ber er inte att förstå, ber heller inte om bekräftelse. Vill bokstavligt talat inte höra att jag är fin som jag är. För jag ser inget fint. Jag ser det fula, som kliar och sticks. När jag får höra hur fantastisk jag är, studsar det tillbaka, försvinner. Allt som är bra går upp i rök. Ibland efter några dagar, ibland samma sekund.
Höst. Jag föll någon gång i mitten av september, stod utanför en krog på söder och pratade i telefon med världens finaste bästa. Spände käkarna och försökte andas mellan orden, gjorde allt för att inte bryta ihop. Lät orden sjunka in, du var påväg bort, gick väldigt fort och andades tungt. Det var kallt ute då, jag stod utanför ett kontor som hade fönstret öppet, gick i cirklar på gatan och tittade på när fönstret stängdes. Tänkte att personen där inne kanske blev störd av mitt samtal. Tiden stod still där, jag vet inte vart VI var påväg. Din röst var helt normal, som om inget hänt som om faktumet att jag någon dag innan berättat för dig hur jag kände inte rörde dig i ryggen. Jag förvandlade dina ord till ord jag ville höra, försökte hålla ihop mig själv, rädda mig själv från att gå sönder. Men så brast det. Som att hela kroppen krossades som porslin på den lilla gatan. Min vän var påväg därifrån och på håll tittade han på mig med sina bruna ärliga ögon. Och jag sprang mot honom, hamnade i den finaste famnen och grät. Så promenerade vi till Slussen och jag åkte hem. Lyssnade på "Vi förtjänar att bli lyckliga", kände att jag förtjänar nog ingenting. Inte utan dig. Sen föll jag hela tiden, reste mig upp men föll igen. Hösten funkar så.
Och nu är jag så jävla ensam, jag tycker om så lätt, kastar mig i vattnet men vet inte om det är kallt eller varmt, undrar om allt är värt det, försöker hitta ett sätt att komma ut ur mig själv, förgöra allt som gör ont.
Och jag tänker att jag vill att alla personer som har gjort mig illa ska inse att de bör be om ursäkt för att dem förstört mig. Säga förlåt och att de ångrar sig och sedan försvinna.
För jag är så fruktansvärt trött på mig själv nu, när jag ser mig själv i spegeln ser jag ingenting. jag skäms så fort jag går utanför dörren, jag får ångest när jag är ute.
Jag har svårt för att veta vem jag är. Om jag är samma fetto som i grundskolan, om jag är den tjocka tjejen man busringer till, om jag är hon som är så ful att man tittar och pekar och skrattar, eller om jag är den där fina människan. Den sistnämnda, känner jag inte alls.
*
SvaraRadera