haligh, haligh, a lie, haligh

Det är december. Vissa dagar är det kallt, andra varmt. På nyheterna pratar de om snöstormar som aldrig kommer, hur Sverige snart ska täckas i snö. Men jag ser inget av det, marken är fortfarande grön och bilrutorna endast fuktiga. Men man ska nog inte klaga, det finns så mycket som försämras när den där vintern kommer. Så mycket man kan klaga på, skylla på. Men jag längtar efter snön, för min födelsedag har alltid varit vit. Som den där gången när jag fyllde fjorton och fick en digitalkamera, min allra första. Det hade inte snöat alls mycket under hela december men så kom snön på min födelsedag. Jag gick ut på trappan i nattlinnet och fotade snöfallet, kylan i luften förvandlades till värme inuti.

kommande stycken handlar om olika personer.

1. När slutade jag att vara okej? Var det något jag gjorde som inte förväntades och isåfall vad. Jag ser oss fortfarande utanför det där caféet. Vi står och sparkar i marken med våra kängor och röker, cigarett efter cigarett. Sen går vi in, sätter oss och pratar inte. Vi bara sitter där, vid ett tillfälle tar du upp en bok du köpt skriven av en filosof. Du berättar om den och dina ögon lyser. Det var alltid så, de mest otippade saker var du intresserad av. Till exempel, den där filosofen och billie the vision. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på dig, att jag inte saknar. För det gör jag. Jag vet inte ens var du är eller vad du gör. Har inte hört något från dig på snart ett år. Det spelar ingen roll om jag slänger iväg ett sms, du kommer ändå inte svara på det. Jag önskar att jag såg dig någon gång. Att du är vid liv i alla fall. Och att du svarar på nästa sms jag skickar. Men det går dagar och månader, sen har jag glömt att jag ens skickade ett sms. Så jag skickar ett till.

2. Vrider mig i sängen, drömmer mardrömmar, sover oroligt. Det är nog inte du som gör att det är så. Kanske skriver jag det bara för att fylla ut. Men, jag saknar dig. Tänker på hur allting var så lätt förut. Nu känns det som att du driver bortåt varje dag som går och jag undrar hur vi skulle vara om jag aldrig aldrig aldrig hörde av mig. Om du skulle göra det. Och jag undrar när du tänkte berätta att du kommer hit snart. Och vart du kommer sova. Det var alltid så lätt med dig, du sa någonting och jag svarade, sen skrattade vi. Nu är det mer att, jag säger någonting, du kanske svarar, sen är det tyst. Förut var du den enda i hela världen som var på riktigt. Den enda som kändes i mig. Om någon skulle rycka bort dig ur hjärtat skulle det göra ont. Jag klippte bort dig helt själv, lät endast små bitar sitta kvar.

Tänker att jag är alldeles för dramatisk för dig, att du aldrig har varit så. Att livet för dig är så lättsamt. Men för mig är det svårt, för du är där borta och jag är här och jag saknar dig varje dag. Önskar att vi hördes som förut. Men det gör vi inte. Jag har lärt mig att sova utan dina godnatt.