onsdagen den 25:e januari 2012

hallonsoda, drömmar och livet

Det går i vågor, ena dagen helt fantastiskt, andra dagen känns det som att jag håller på att drunkna. Jag försöker smälta bort dig, men du ligger som ett extra lager hud och det är så det ska vara. jag tror inte det är meningen att du ska försvinna, jag vet inte vad meningen är med dig. Men jag ringer och vi pratar länge, och ditt skratt ramlar ur din mun rakt in i mitt öra. Det finns ingen annan som är som du, som fungerar som du fungerar i mig. Du nämner hennes namn en gång, men det gör mig ingenting. Inte just då.

En morgon när jag vaknar läser jag ett mail som gör mig glad. Veckan efter lägger jag sång på en låt som bland annat är gjord av sångaren i det viktigaste bandet när allt var svart för några år sen. Och när jag står där i studion så känner jag att det är det jag vill göra varje dag. Som att äta upp det man har i handen och sträcka sig efter mer, utan att få det. När blir det så? När får jag spendera alla mina dagar i en studio/replokal/på en scen i hur många timmar som helst?
Jag vet inte, men jag hoppas det är snart.

Efter att ha jobbat som timvikarie i ett år får jag ett vikariat som börjar i mars, det känns fint att få jobba med de äldre. Det finns så många som jobbar där för att tjäna pengar, men när det faktiskt är människor man jobbar med och inga maskiner så är det en helt annan sak tycker jag. Då är omvårdnaden viktigare än pengarna. Ett viktigt och bra jobb, tänker jag. Även fast jag vill hålla på med musik 24/7.

I mars åker jag och mitt fina band ner till Göteborg för att göra en akustisk spelning på Kontiki. Jag längtar dit, framförallt till mina fina vänner men också till att stå på scen. Det ska bli fint att se staden igen, fint att träffa den bästa människan i hela världen igen.
Det jag kanske är mest rädd för just nu, är att falla samman när jag är där. Den som lever får se.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar