Det känns som jag gett allt jag kan ge, ändå har jag inte hittat vad jag letar efter

Det känns som att det är 2008 igen. Allting kommer ikapp mig hela tiden, letar sig in och pickar. Som små fågelnäbbar som vill ta sig ut ur huden. Ser framför mig hur den spricker och allt väller ut. De säger att jag ska ta hand om mig, hålla hårt i mina pengar och skita i sånt som gör mig illa. Jag lyssnar med ett halvt öra, säger att jag vet men att det inte är lätt. Ger dem halva sanningen som de tuggar i sig, sväljer och glömmer bort.
Jag undrar fortfarande hur man överlever, ser mig själv hänga ner från ett högt hus, försöker hålla fast i fasaden med mina svaga händer. Men jag släpper. För jag vill att det tar slut nu.

Jag är utanför mig själv, står och ser på med tomma ögon hur allting faller sönder. Försöker se en framtid som jag vill ha den, som jag drömmer om. Men så går det sönder när det är som bäst och då ser jag ingenting längre. Jag pratar om att jag känner mig trygg där jag är nu, övertygar att det går bra att andas. Men jag har glömt bort hur man gör.

Och jag känner mig så himla himla himla ensam och rädd.