söndag 23 september 2012

hur det känns.

Igår. Det var kallt ute men i hjärtat var det varmt. Firade en vän och åt på restaurang för att sedan försvinna vidare i natten och dimman. Och där jag försvann så hittade du mig. Försvann in i den där bekanta famnen och ville aldrig släppa. Men det var inte dig jag kramade. Det var en sämre version av en människa jag älskat gränslöst och försökt klara mig utan i två år. Och när jag berättat att jag varit ledsen och gråtit när du inte funnits frågade du varför.
Och jag undrar om du fortfarande är lika blind.

Vi satt utanför och rökte varsin cigarett, alla mina ord var försvunna. Mitt språk fanns någonstans i de här två åren. Du berättar att du varit på botten och vänt, att du tog studenten och att du vill plugga teologi. Din röst har mognat. Jag vet inte vem du är längre. Du hade rätt när du sa att jag inte visste vem jag saknade. Att vi är främlingar nu. Du upprepar gång på gång att du vill spela musik, att jag kan vara med för visst kunde väl jag sjunga. Som om du bara träffat mig några gånger förut och endast håller en liten liten uppfattning om mig i dina händer.
I mina händer håller jag ingenting.

Tid går så fort och man hinner få så många minnen som man sedan glömmer bort. Men jag minns varje eftermiddag, när vi sparkade kängorna i asfalten i kylan utanför ett café på söder, när vi satt där inne i värmen och bara tittade utan att säga ett ord till varandra, vi behövde inga ord, jag minns när vi tog bussen från slussen hem till dig mitt i vintern, jag minns när vi lyssnade på samma låt på repeat hela natten innan jag skulle åka bort, jag minns första gången jag såg dig och jag minns varenda sekund av första gången vi pratade med varandra, jag minns när du hälsade på mig i skolan, jag minns första gången jag var i din lägenhet, när jag satt i ditt rum och spelade trummor och du försökte förgäves att spela gitarr medans. Jag minns dig, men jag är rädd för att du har glömt bort. Eller att du är rädd för att komma ihåg. För jag minns och jag kommer aldrig glömma.

Försvann in i din famn och sa: förlåt för att jag kramar dig som en galning nu men jag har saknat dig så mycket.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar